Våga knacka hål på det invanda

I fjol flyttade Peter Hassmén till Australien efter en skilsmässa. Han säger att han nog hade ångrat sig hela livet om han inte tagit den chansen, ­men påpekar också att hans egen nystart lika gärna kunde ha handlat om att utveckla sitt fotograferande – han har nämligen alltid drömt om att gå en fotoutbildning.

– En förändring i livet, det jag kallar en nystart, behöver inte innebära någon dramatik. Som att byta arbete, bostad eller till och med flytta till ett land på andra sidan jordklotet. Lika gärna kan det handla om att fundera igenom hur vi vill att det kommande året och framtiden ska gestalta sig. Gör jag verkligen det jag vill? I stort och i smått.

Nyårsfyrverkerierna har slutat att lysa upp natthimlen och champagneflaskorna är urdruckna. Kvar finns alla fromma förhoppningar och löften: Jag ska sluta röka, jag ska börja motionera, jag ska bli bättre på det ena eller andra. Men snart smyger sig vardagen på och allt går åter sin gilla gång.

Peter Hassmén var tidigare professor i psykologi vid universitetet i Umeå och särskilt intresserad av idrottspsykologi. Han har medverkat i flera böcker i ämnet. Samtidigt har han alltid funderat över varför en del människor tycks ha lättare än andra att hitta en bra balans mellan vilja och vila, mellan ansträngning och avspänning.

– Det enda vi med säkerhet kan säga är att vi föds och att vi kommer att dö en gång. Mellan dessa punkter försöker vi fylla livet med olika saker, en del väsentliga och andra oväsentliga. Många av oss känner att vi sitter fast i ett spindelnät av en massa borde och måste. Sällan eller aldrig sätter vi oss ned och funderar över vad vi innerst inne vill.

I samband med sin skilsmässa tvingades Peter Hassmén till en sådan självreflektion. Han hade tidigare under tre år arbetat i Australien och tycker mycket om atmosfären i landet. Erbjudandet om att bli professor vid universitet i huvudstaden Canberra kändes därför lockande.

– Vi människor strävar ofta efter trygghet och kontroll. Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi får. Därför känns det för många som ett väldigt stort steg att flytta, byta jobb eller genomföra andra stora livsförändringar. Men den som aldrig vågar och bara ser till riskerna får kanske heller aldrig veta vad de alternativa möjligheterna kan erbjuda.

Peter Hassmén jämför med ett fallskärmshopp. En del kan inte ens tänka tanken att slänga sig ut i luften högt ovanför marken, för tänk om skärmen inte vecklar ut sig! And­ra drömmer om att någon gång få se jorden uppifrån och under några sekunder känna sig som en fågel.

– Jag säger inte att den ena inställningen är bättre än den andra. Mitt budskap är att alla med jämna mellanrum borde sätta sig ned och tänka på varför de gör vissa saker men väljer bort andra. Mina föräldrar ville att jag skulle bli tandläkare. Det skulle ge status och en trygg inkomst, men lockade mig inte alls. Jag gjorde ett annat och självständigt val och började i stället läsa psykologi.

I sin nya bok ”Nystart – din väg till bättre liv” (Natur & Kultur) beskriver Peter Hassmén hur alla kan lära känna sina drivkrafter och identifiera de motkrafter som hindrar oss från att göra det vi brinner för. Han bygger på vad forskningen kommit fram till för att beskriva hur det är att ”surfa” på medkrafterna, sätta upp tydliga mål och få syn på spökena som stör och distraherar. Ibland tror vi på ett evigt liv. Ofta känns livet i stället så kort att stressen blir monumental över att hinna med så mycket som möjligt innan allt är för sent.

Redan den romerska filosofen och författaren Seneca den yngre funderade för drygt två tusen år sedan över denna paradox. I sin skrift ”Om livets korthet” utvecklar han sina tankar om att livet i sig inte är för kort, men att de flesta av oss slösar bort stora delar av det på meningslösa aktiviteter som vi inte valt själva, på grund av ren tanklöshet eller för att de mer eller mindre påtvingats oss av konventioner.

Peter Hassmén säger att många låter dagarna passera utan att inse att de faktiskt är själva livet, ­som är ändligt. I sin bok skriver han att på resan mellan födelse och död är det ”få förunnat att se mer än 30 000 soluppgångar.”

Liksom Seneca hävdar Peter Hassmén att människor generellt är duktiga på att planera framtiden, men dåliga på att leva i nuet. Han tar upp sommarsemestrarna som ett exempel. Vi ser fram mot ledigheterna med stor förväntan, och glömmer samtidigt att det är elva månader eller drygt trehundra dagar mellan dem.

– Hur många vardagar lever vi på ett sätt som överensstämmer med vår syn på meningsfullhet? Senecas svar – ­och jag håller med – är att det är alltför få. Genom Facebook och sociala medier kan vi följa våra vänners och andras liv. Men hinner vi med vårt eget?

Med sin bok vill Peter Hassmén få läsarna att stanna upp en stund och känna efter när det är dags att ta ett steg framåt och pressa på, och när steget bör tas åt andra hållet och det är tid för återhämtning. Han konstaterar att studier och arbete kan tyckas viktigast i livet. Men det är mycket som påverkar hur vi mår och presterar, som familj och vänner, den fysiska och psykiska hälsan liksom fritidsintressen.

– Vi är ganska tränade på att se svagheter och problem i tillvaron, men inte lika bra på att se möjlig­heter. Allt för många vågar inte agera och prova något nytt, i stället reagerar de på yttre händelser och på vad andra tycker. Mitt budskap är att göra något man själv vill innan det är för sent, innan man kanske blir deprimerad och går in i väggen som resultat av vantrivsel eller stress. Det kan handla om stora eller små förändringar.

Så alla behöver inte åka till Australien för att få en nystart?

– Neeeej, men det passade i mitt liv just då. Om jag bott och arbetat kvar i Umeå hade jag kanske gjort en annan nystart. Som att anmäla mig till fotoutbildningen jag tänkt på så länge, men inte kommit till skott med.