Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Vår släkting lägger sig i och vill styra mitt och min dotters liv”

Foto: TT

Släktingen är generös och hjälper till, men vill samtidigt styra allt och kommer med kritik hela tiden. Psykologen Liria Ortiz ger sina bästa tips för hur man hanterar problemet.

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Fråga:

Hej! Jag har ett litet socialt nätverk på grund av att stora delar av familj, släkt och bekanta avlidit.

Jag har en släkting som kommit att ersätta en del av den förlorade familjen. Min dotter har aldrig träffat sin mor då hon avled efter förlossningen och ser denna släkting som en farmor. Det finns varken mor- eller farföräldrar i livet. Nu till problemet som sårar mig och även min dotter. Denna släkting vill gärna veta detaljer om mig och min dotter. Allt ifrån ekonomi till sjukdomar och beslut. Jag har nu förstått att hon berättat vidare det jag sagt i förtroende.

Dessutom ifrågasätts jag i alla beslut jag tar och får kritik hela tiden. Själv tål hon ingen kritik från någon. Hon vill gärna umgås, men jag känner att det är på hennes villkor hela tiden. Hon är generös med pengar, både till mig och till dottern. Hon har även hjälpt till att passa dottern när jag har haft mycket jobb.

Jag är väldigt tacksam, men det känns hela tiden fel att ta emot hjälp. Släktingen vill gärna vara med på ett hörn och hjälpa till hela tiden och blir förnärmad om jag vill klara saker själv. Hon liksom ger med ena handen och slår med den andra.

Gör jag något så är det ofta fel eller konstigt i hennes ögon. Hon lägger sig i både inköp av saker till dottern och uppfostran, där hon tycker att jag inte är tillräckligt bestämd mot dottern. Jag kan få en utskällning eller bli ifrågasatt om de mest underliga saker även offentligt. Då känner jag att jag krymper som person och det känns olustigt när dottern, som är sju år, sitter bredvid och måste höra allt. Dottern har vid ett par tillfällen frågat mig varför NN är så arg på mig och jag ser hur hon skruvar på sig när NN börjar diskutera och ifrågasätta personliga saker.

Hon har även varit nedlåtande mot dottern när denna haft svårt att sitta still eller sagt till att det är otrevligt när NN pratar högt och är arg. Jag möttes med höga protester och pålagd lur när jag vid ett tillfälle sa som det var, att jag såras av hennes ständiga kritik.

Hur ska jag göra? Hon är den enda familj dottern känner utom mig, vi kommer att bli mer ensamma utan henne. Men det känns inte som en bra relation.

Vi har pratat om att flytta till en annan stad där jag har mina närmaste vänner, men det är långt härifrån och dottern är orolig för att lämna sina kompisar.

Ensamma pappan

Det har blivit nödvändigt med en förändring, inte minst utifrån hur din släkting återkommande är nedlåtande.

Svar:

Hej! Din berättelse rymmer en erfarenhet som jag tror många av oss känner igen, att ha en besvärlig familjemedlem som vi trots allt väljer att umgås med – även när personen egentligen är till ganska mycket besvär, verkligen irriterar oss och uppträder på ett sätt som vi egentligen tycker är orimligt. Någonstans inser vi att hade vi mött det här sättet att bete sig mot oss i ett annat socialt sammanhang, bland vänner eller arbetskamrater, hade vi slutat träffa personen. Men vår lojalitet med familj och släkt är oftast stor, och gör att vi stannar kvar, åtminstone så länge som det inte blir helt orimligt.

Bakgrunden är den djupt grundade föreställningen, som är en del av vår sociala kultur, att den lojalitet som vi har visat ska vi få tillbaka. Även i ett individualistiskt och välfärdsbaserat samhälle som vårt har vi innerst inne bilden av att ytterst, i det mest svåra läget, är det familjen som vi ändå kan förlita oss på. Vid sjukdom, vid olyckor eller ekonomiska problem.

Hos familjen och släkten finns oftast våra längsta relationer som ger oss en upplevelse av kontinuitet och tillhörighet i ett tydligt socialt sammanhang.

Men jag får intrycket att du kanske ändå har kommit till en vändpunkt, och att din tolerans har nått sin gräns. Det har blivit nödvändigt med en förändring, inte minst utifrån hur din släkting återkommande är nedlåtande både mot dig och mot din dotter.

Så vad kan du då göra? En möjlighet har du redan provat, att få din släkting att ändra på sig, men det utföll ju tyvärr inte så bra. Du möttes av protester i stället för av lyssnande. Din förhoppning, förmodar jag, var att hon skulle vilja ändra sig, och anpassa sig mer till er, bara hon fick höra hur ni upplevde saker och ting.

Och det är rimligt att tro det om människor. De flesta av oss lyssnar på andra, ber om ursäkt när vi förstår att vi gjort fel, och anstränger oss för att göra rätt i förhållande till andra. Men hos några brister förmågan att vara empatisk och kunna inta den andres perspektiv, och utifrån det kunna inse att man gör fel. Jag tror tyvärr att din släkting har genuina svårigheter med just detta, och att det gör att hennes möjligheter att kunna förändra sitt beteende mot dig och din dotter är små. Så mitt råd är att du inte förlitar dig på möjligheten, som du kanske övervägt, att hon trots allt kan ändra på sig bara hon får höra hur du upplever det.

Så vad kan då vara ett annat alternativ? En utgångspunkt för dig verkar vara att du ändå vill att din dotter ska ha möjlighet att träffa din släkting, den ”enda familj” som hon har förutom dig. Kan ett alternativ kanske vara att ni börjar träffas mindre ofta? Så att de påfrestningar som era möten innebär minskar, samtidigt som ni ändå upprätthåller er kontakt och förblir en familj.

Det framgår inte av ditt brev hur ofta ni träffas. Men om du finner det här rådet värt att prova, så kan ett första steg vara att du skriver ner hur ofta ni brukar ses i en kalender, och börjar stryka. Troligen är vissa tillfällen mer viktiga än några andra, och dem behåller du, men de andra kan du välja att stryka.

Du kan också värdera era möten utifrån en besvärlighetsskala. Om det är så att det är lättare att träffas under några speciella omständigheter så markera dem med ett plus-tecken. De som å andra sidan tenderar att utvecklas till att vara riktigt besvärliga markerar du med ett (eller flera) minus-tecken. Slutsteget i den här kartläggningen kan vara att du gör ett schema för hur ni ska träffas.

Förslagsvis gör du så att du berättar om de här nya villkoren i ett brev till din släkting, och mitt råd är att du är helt öppen med din ambivalens i förhållande till henne. Med att hon är viktig för er, och särskilt för din dotter, men att du finner det svårt att umgås eftersom ni är så olika, och att du därför beslutat att det är bäst att ni träffas mindre ofta, och bara vid vissa tillfällen. Ett brev har två fördelar jämfört med ett samtal. Hon kan inte avbryta dig eller gå därifrån. Det gör att möjligheten ökar att hon verkligen får ta del av det du vill säga henne. Och hon får möjlighet att tänka efter och läsa flera gånger. Det kan eventuellt innebära att hon efter ett tag inser att det är en förändring du vill ha, inte ett avslut på er kontakt. Kom ihåg att skriva sådant som du verkligen kan upprätthålla.

Det finns förstås en risk att din släkting drar sig tillbaka om du villkorar ert umgänge. Du kan sätta en gräns för vad du kan tolerera och ändå visa att du är angelägen om er kontakt. Men det finns inga garantier för hur din släkting ska reagera, därför bör du överväga alla möjliga konsekvenser.

Du skriver att du har ett ”litet socialt nätverk”. Som ensamförälder kan det vara svårt att hinna med olika sociala sammanhang, där man skaffar sig vänner och bekanta. På många orter finns därför föreningar och aktiviteter för ensamföräldrar och deras barn. Ta gärna reda på mer om detta om du tror att det kan vara ett alternativ för er.

Liria

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Läs fler frågor här

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.