Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-27 07:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/varfor-mots-inte-klimatkrisen-av-skarpare-klimatpolitik/

INSIDAN

Varför möts inte klimatkrisen av skarpare klimatpolitik?

Vi behöver få i gång förändringsprocesser som ställer om bland annat konsumtionen och transportsektorn, säger Roger Hildingsson, forskare i miljö- och klimatpolitik.
Vi behöver få i gång förändringsprocesser som ställer om bland annat konsumtionen och transportsektorn, säger Roger Hildingsson, forskare i miljö- och klimatpolitik. Foto: Magnus Hallgren

Klimatforskningen har under lång tid varit tydlig. Det krävs stora utsläppsminskningar om vi ska begränsa effekterna av klimatförändringarna.

Så varför känns det som att ingenting händer?

– Vi är överens om att vi måste ha nollutsläpp i mitten av det här seklet, men det råder en diskrepans mellan våra åtaganden och vad som måste göras, säger omställningsforskaren Alexandra Nikoleris.

Efter IPCC:s senaste rapport om klimatkrisen är det många som efterfrågar fler konkreta åtgärder för att minska utsläppen. FN:s klimatpanel rekommenderar själv inga specifika politiska verktyg, men har tidigare konstaterat att det krävs snabba, genomgripande förändringar av samhället på alla plan.

I en delvis redan läckt IPCC-rapport som kommer nästa år, ser uppmaningen ut att skärpas, då klimatpanelen skriver att ”Vi måste ändra vårt sätt att leva och konsumera”.

Om Sverige ska leva upp till sin rättvisa del av Parisavtalet behöver utsläppen minska med över 10 procent varje år, mer än vad som hittills är beslutat, vilket DN har granskat i flera artiklar.

Johanes Stripple, forskare i statsvetenskap och initiativtagare till flera scenarier för fossilfria framtidssamhällen, menar att Sveriges målsättning om noll nettoutsläpp 2045 dels inte räcker till för att följa Parisavtalet, dels inte ens är realistisk.

– Vi skulle behöva komma ner till noll ännu snabbare. I dag finns ett netto noll-mål, men det tillåts inte att styra politiken så mycket som det borde göra. Om planen inte backas upp med tydlig politik i olika delmål så blir den inte trovärdig, säger han.

Så hur kommer det sig att de delar av klimatpolitiken som handlar om beteendeförändring och konsumtion är så stillastående?

Den extrema sommaren 2018 fick Sverige uppleva klimatförändringarna på hemmaplan. Torkan, temperaturen och längden på värmeböljan var historisk.
Den extrema sommaren 2018 fick Sverige uppleva klimatförändringarna på hemmaplan. Torkan, temperaturen och längden på värmeböljan var historisk. Foto: Magnus Hallgren

Ett skäl som ofta lyfts fram är att valda politiker saknar mandat att föra en mer aktiv klimatpolitik – att folket inte vill det. Samtidigt säger 74 procent av svenskarna i en stor internationell undersökning att man borde göra mer för att ta hand om planeten. Och i Naturvårdsverkets nya rapport ”Allmänheten om klimatet 2021” kan 7 av 10 tänka sig att köpa färre saker och semestra nära i stället för att flyga utomlands.

Roger Hildingsson, forskare i miljö- och klimatpolitik, tycker att det är befogat att tala om ett bristande politiskt ledarskap:

– Majoriteten av politiker lyfter inte klimatfrågan till att handla om de viktiga reformer som behövs för att radikalt minska utsläppen. Vi behöver få i gång långsiktiga förändringsprocesser som ställer om bland annat konsumtionen och transportsektorn, säger han.

Ett annat skäl kan vara en utbredd föreställning att Sverige redan är ”bäst i klassen” på klimatpolitik. Det tror både Alexandra Nikoleris, forskare i klimatomställning, och Karin Bradley, hållbarhetsforskare på KTH och programchef för Mistra Sustainable Consumption:

– Den politiska debatten har präglats av att klimatarbetet går i rätt riktning, att vi når våra mål som har satts upp i EU. Trots att bevisen för att det inte är tillräckligt hela tiden ökar är det som att debatten har fastnat i att vi redan gör så mycket, säger Alexandra Nikoleris.

Alexandra Nikoleris, forskare i klimatomställning vid Lunds universitet.
Alexandra Nikoleris, forskare i klimatomställning vid Lunds universitet. Foto: Privat

– Det har länge funnits en idé om att Sverige är världsbäst på miljöfrågor, och att det främst är andra länder som har miljöproblem. Men jag tror att den bilden börjar vittra bort nu, i synnerhet när det blir alltmer välkänt att vi också måste hantera våra konsumtionsbaserade utsläpp, säger Karin Bradley, och tillägger:

– Även om Sverige har gjort stora ansträngningar för att minska miljöpåverkan inom nationens gränser så är Sverige kvar i den globala värstingligan när det gäller ekologiska fotavtryck per capita.

Ekologiskt fotavtryck per capita
Ekologiska fotavtryck anges i enheten globala hektar (gha)
Ekologiskt fotavtryck per capita
Källa: WWF/Global footprint network

Klimatpolitiken har också haft lättare att förhålla sig till tekniska innovationer och investeringar i förnybar energi än att lyfta frågan om beteendeförändringar. Fler än IPCC ställer sig dock frågan om teknikutveckling kommer att räcka.

– Det har funnits en övertro på att tekniken ska rädda oss utan att vi ens har funderat över varifrån innovationskraften ska komma. Överlåter man all teknikutveckling åt marknaden genom olika prismekanismer blir framstegen små. Stora tekniska genombrott har ofta byggt på visionärt ledarskap inom både näringsliv, forskning och politik, säger Roger Hildingsson.

Roger Hildingsson, forskare i miljö- och klimatpolitik vid Lunds universitet.
Roger Hildingsson, forskare i miljö- och klimatpolitik vid Lunds universitet. Foto: Privat

Ytterligare en bidragande faktor kan vara att klimatomställningen hittills saknar en tydlig, samhällsbärande berättelse.

– Alla stora samhällsreformer behöver en tilltalande berättelse. Till exempel var välfärdsstatens framväxt förknippad med stora idéer och goda intentioner som motiverade stora samhällsaktörer att mobilisera. Så höll Per Albin Hanssons folkhemstanke ihop välfärdsprojektet, säger Roger Hildingsson.

Karin Bradley poängterar att nuvarande bilder av det fossilfria livet oftast består av negationer: minskat köttätande, mindre bilåkande, färre flygresor.

– Det låter inte så attraktivt. Framtiden måste formuleras på ett annat sätt. Vi behöver träna på att föreställa oss olika framtider. Det finns många visioner och många människor som redan lever på andra sätt. Det skulle behöva belysas mer, av både forskare och medier, säger hon.

Karin Bradley, hållbarhetsforskare på KTH och programchef för Mistra Sustainable Consumption
Karin Bradley, hållbarhetsforskare på KTH och programchef för Mistra Sustainable Consumption Foto: José Figueroa

Alexandra Nikoleris tycker att det är märkligt att diskussionen om konkret klimatpolitik inte hörs mer på rikspolitisk nivå.

– Det är lite skrämmande. Vi är överens om att vi måste ha nollutsläpp i mitten av det här seklet, men det råder en diskrepans mellan våra åtaganden och vad som måste göras. Till viss del kan jag uppleva att vi hade mer diskussion om omställning för tio år sedan. Då fördes till exempel debatt om personlig koldioxidransonering*, säger Alexandra Nikoleris.

Johannes Stripple ser både fantasibrist och beröringsskräck för ekonomiska frågor som möjliga förklaringar.

– Föreställningar om andra finansiella framtider är begränsade. Det verkar vara betydligt lättare att tänka sig en annan infrastruktur, andra bostäder och energislag än andra ekonomiska system, trots att sådana också är socialt skapade. Man behöver inte vara så genomgripande som nerväxtförespråkarna för att se andra möjligheter inom den ekonomiska politiken, säger han.

Johannes Stripple, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Johannes Stripple, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet. Foto: Kennet Ruona

Kanske märks ändå en liten kursändring kring konsumtionen. Regeringen gav nyligen Miljömålsberedningen i uppdrag att föreslå en strategi för att minska konsumtionens klimatpåverkan. Även Konsumentverket fick tidigare i år i uppdrag att förbättra informationspridningen om miljömässigt hållbar konsumtion.

Karin Bradley ser också ett växande intresse för omställning från flera kommuner i landet. Till exempel har Göteborgs stad och hela Västra Götalandsregionen antagit konsumtionsbaserade miljömål, vilket innebär att de kommer att behöva minska sina utsläpp per capita mer än dubbelt så mycket som annars. De nationella klimatmålen innefattar inte utsläpp som sker i andra länder på grund av svensk konsumtion.

– På lokal politisk nivå finns en starkare omställningsvilja än på den nationella nivån. Kanske beror det på att kommunerna befinner sig närmare människors vardagsliv. De har en dialog med medborgarna om hur man ska leva, bo och transportera sig. Då kommer man också in mer på konsumtionsfrågor. På riksplanet blir det mer fokus på strukturer och omställning inom industrin, säger Karin Bradley.

Även inom industrin och näringslivet sker större framsteg i klimatarbetet än inom den nationella politiken, menar flera forskare. Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem, pekar bland annat på det utvecklingsarbete som görs i framställningen av fossilfritt stål och den snabba expansionen för vind- och solenergi, men även EU:s gröna giv.

– Man ser ett skifte inom industrin, som börjar ta till sig klimatmålen. Det gör mig optimistisk, eftersom alltför mycket av klimatdebatten hittills har handlat om individens ansvar. Man har fått intryck av att det skulle krävas drastiska livsstilsförändringar på individnivå för att klara klimatmålen. Det tycker jag är problematiskt eftersom man då fråntar näringslivet och industrin dess ansvar, säger Lars J Nilsson.

Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem vid Lunds universitet
Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem vid Lunds universitet Foto: Anders Offesson

Johannes Stripple tror också att erfarenheten från de ekonomiska coronapaketen under pandemin kan öka möjligheten för statliga gröna investeringar framöver.

Roger Hildingsson berättar att han i sin undervisning på Lunds universitet möter en ny generation studenter – ”generation Greta” – som tycker att det händer alldeles för lite i klimatpolitiken:

– Då brukar jag ibland svara att det trots allt händer en hel del. Den svenska miljöpragmatismen gör att saker och ting tar tid, men de förflyttar sig ändå framåt. Samtidigt håller jag med om att det händer för lite när det gäller att minska transporter och se över våra konsumtionsmönster.

Ämnen i artikeln

IPCC
Miljö
Klimatet

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt