Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 19:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/vem-skulle-vilja-bli-domd-av-en-kanslolos-robot/

Insidan

”Vem skulle vilja bli dömd av en känslolös robot?”

Att höra om brutala och sorgliga händelser och se hemska bilder är en naturlig del av Ulrika Stenbeck Gustavsons jobb som hovrättråd i Svea hovrätt. Foto: Magnus Hallgren

Folk i allmänhet utgår nog ofta ifrån att den som är åtalad också är skyldig. Som domare får man fler perspektiv på saken och ”ser människan” i alla parter, säger hovrättsrådet Ulrika Stenbeck Gustavson. 

Rätta artikel

Ett tecken på att det förekommer starka känslor under en rättegång är att det finns näsdukar och vatten till parterna – till den misstänkte, brottsoffret och vittnena. Men inte till domarna och nämndemännen.

Ulrika Stenbeck Gustavson är hovrättsråd och arbetar på Svea hovrätt:

– Vi har näsdukarna bakom oss – men det är mest till för om vi skulle vara förkylda. Det kanske inte är så lämpligt om en domare börjar gråta, säger hon lite roat.

Har du gjort det någon gång under en förhandling?

– När jag var ny som tingsnotarie i början av 1990-talet förde jag protokoll. Ett fall handlade om en väldigt grov och sorglig misshandel. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Men jag lutade ned huvudet ännu mer mot bordet och fortsatte att skriva.

I dag säger Ulrika Stenbeck Gustavson att hon är mer van att se otäcka saker, och att lyssna till otäcka berättelser. Hon reagerar inte lika starkt känslomässigt som den som tar in allt detta första gången. Att se hemska bilder är en del av yrkesrollen, en naturlig del i jobbet.

Målsägare, vittnen och åtalade har tillgång till näsdukar i rättssalen. Foto: Magnus Hallgren

Men blir du ändå inte påverkad?

– Så klart blir jag det, och jag bearbetar naturligtvis det jag upplever. Ibland på egen hand och ibland med kollegorna här på hovrätten. Särskilt svårt är det att värja sig när barn är utsatta för våld eller pedofilibrott.

Vi träffar Ulrika i hennes arbetsrum på Svea hovrätt, som är inrymt i flera gamla byggnader på Riddarholmen i centrala Stockholm. Samtalet kommer att handla om hur viktigt hon tycker att det är med vänlighet i rättssalen, om bemötandets betydelse och om vikten av att en domare alltid är objektiv.

Den stela och till och med känslokalla domaren har länge betraktats som en grundpelare i svensk rättsskipning. Det ska utgöra en garant för opartiska domar, där de tilltalade får en rättssäker behandling.

Skillnaden mot hur det går till i exempelvis amerikanska domstolar är stor, i alla fall att döma av skildringar i filmer och annan populärkultur. Där talar domaren om ”sin” domstol och styr arbetet med fast hand. Ofta genom att med starka känslor markera sin inställning till den åtalade, försvarsadvokaten, vittnena och åklagaren.

– Det är en schabloniserad bild av hur det går till där. Men jag vet att en del tycker att vi svenska domare har lite dåligt självförtroende och att vi borde kunna vara mer öppna och visa mer pondus i rättssalen. Själv är jag utåtriktad som person och gillar att ha en dialog med parterna, säger Ulrika Stenbeck Gustavson. Jag har kanske en mindre formell framtoning än vad som är vanligt. 

Domare har också känslor, men de kan inte använda sig av dem, menar Ulrika Stenbeck Gustavson. Foto: Magnus Hallgren

Svea hovrätt håller bland annat till i Wrangelska palatset på Riddarholmen, där har man haft lokaler sedan 1756 då den svenska kungafamiljen flyttat till det nybyggda slottet. Ulrika och de andra domarna som arbetar i hovrätten verkar därmed i en flera hundra år gammal tradition av hur arbetet i en rättssal ska gå till. Nu som förr är det mycket känslor som kommer upp till ytan under en förhandling.

– Även vi domare har känslor som alla andra människor. Men vi kan inte använda oss av dem. Vi ska vara objektiva och är ofta mycket uppmärksamma på hur vi uppfattas i rättssalen. Vi får ju inte visa sympati för någon av parterna, något som skulle undergräva förtroendet för domstolen. Ja, vi ska vara neutrala.

Men, påpekar Ulrika Stenbeck Gustavson, objektiviteten innebär inte att domaren ska vara otrevlig och sitta som en stenstod. Ingen vill väl ha sin sak prövad av en robot eller maskin helt i avsaknad av känslor, säger hon. Man vill väl snarare ha en mänsklig domare, föreställer hon sig.

– Jag drivs av tanken om en humanistisk rättsskipning, och har alltid varit intresserad av människor. Jag tror att det leder till en bättre process – och kanske också till bättre domar.

Ulrika Stenbeck Gustavson säger att folk i allmänhet nog utgår från att den som är åtalad är skyldig. Som domare får man fler perspektiv på saken och ser ”människan” i alla parter. 

Ulrika Stenbeck Gustavson. Foto: Magnus Hallgren

– Jag kan till exempel förstå att en tilltalad har en trasslig bakgrund som påverkat livet, och jag kan känna medkänsla med den personen. Men det får så klart inte påverka mitt dömande att jag fattar sympati för den tilltalade, så att jag till exempel utdömer en lindrigare påföljd eller helt friar.

Ulrika läste juridik på Stockholms universitet och gick därefter en flera år lång domarutbildning. För elva år sedan blev hon hovrättsråd vid Svea hovrätt, och är i dag en av rättens vice ordföranden och leder i den egenskapen förhandlingar tre-fyra dagar i veckan.

– Under en rättegång är det viktigt att som domare ha ett tydligt grepp om processen. Jag är alltid påläst, och ser till att det är ordning i rättssalen. Ibland kan det förstås bli stökigt men det är sällan man behöver ryta till eller så, oftast räcker det att förklara och prata med personerna så lugnar de ner sig. Om någon visar starka känslor och blir ledsen försöker jag vara vänlig. Ja, det är som sagt mitt sätt att arbeta.

I hovrätten förekommer inte lika många liveförhör som i tingsrätten. Ledamöterna tittar och lyssnar i stället ofta på inspelade förhör. Målsägaren är sällan närvarande, däremot alltid den tilltalade. Det leder ofta till en lugnare stämning än under tingsrättsförhandlingen – och så har det också gått längre tid från själva händelsen.

Starka känslor kan även finnas utanför själva rättssalen i samband med en förhandling, som vid ett våldtäktsmål där det förekom demonstrationer utanför hovrättens lokaler. Demonstranterna krävde att den tilltalade skulle fällas.

– Vi domare kan självklart inte låta oss bli påverkade av demonstrationer eller uppmärksamhet i medierna. Vi ska syssla med bevisvärdering och utifrån detta fälla eller fria.

Ulrika Stenbeck Gustavson försöker vara vänlig om någon visar starka känslor i rättssalen. Foto: Magnus Hallgren

Under senare år har de anställda på hovrätten arbetat med att få större insikter om vilka effekter deras bemötande kan få. Medveten har ökat märkbart, säger Ulrika Stenbeck Gustavson.

– Särskilt viktigt är det att tänka på bemötandet om jag känner mig stressad, om jag vet att vi ligger efter tidsschemat och andra mål väntar på att avgöras. Alla måste få den tid de behöver. Ett påtagligt nervöst vittne måste få möjlighet att lugna ned sig. Kanske erbjuder jag ett glas vatten och småpratar lite – trots att jag egentligen är stressad. 

– Men ibland märks det säkert på mig att jag blir otålig när det drar ut på tiden. Och de professionella aktörerna, advokater och åklagare, kan man ju också ställa högre krav på, att de ska hålla sig till tidsplaneringen och så. 

Får en domare vara glad i rätten?

– Nja, det passar ofta inte så bra. Men jag kommer ihåg ett misshandelsmål med ett barn inblandat. Det var en pappa som utdelat ett slag. Vi tittade på ett inspelat förhör med barnet, och barn säger ju ibland lite tokroliga saker. Det hände under det här förhöret och pappan skrattade till och tittade mot mig. Jag blev överrumplad och rörde inte en min, satt bara som den där stenstoden.

– Om jag funnit mig snabbare hade jag kanske lett tillbaka. Det hade känts som ett mer naturligt beteende.

Läs mer ur serien om känslor i rätten: 

Försvarsadvokaten: Blir man för personligt engagerad riskerar man sin professionalitet 

”Om mina domar styrdes av känslor skulle jag snabbt bli avslöjad”

Advokat Johan Eriksson: Det kokade av känslor under rättegången mot Akilov