Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Vi måste prata mer om döden”

Foto: Lina Alriksson

Ulla-Lena Lindqvists man Lasse dog 63 år gammal. I sorgen blir många ensamma, men Ulla-Lena hittade föreningen Vimil – vi som mist någon mitt i livet. Forskning visar på betydelsen av att möta andra i samma situation.

Ulla-Lena och Lasse levde ett rikt och aktivt liv. De umgicks med barn, barnbarn och vänner. De drev ett företag som expanderade och de reste mycket.

Vid en rutinundersökning i mars 2010 upptäckte läkarna att Lasse hade en tumör i matstrupen. Med behandling genom cellgifter och operation fick han en överlevnadsprognos på 30 procent. Lasse genomgick behandlingen. På sensommaren fick han komma hem och rehabiliteringen påbörjades. Lasse och Ulla-Lena promenerade mycket, men när Lasse fick ryggont och svårt att gå längre sträckor lades han in för undersökning. Det var en lördag.

– På söndagen ringde han mig från sjukhuset och sa: ”Det är kört.” Sedan började vi bara gråta, berättar Ulla-Lena.

Cancern hade spridit sig längs hela ryggraden. En månad senare var Lasse död. Efter begravningen, som enligt Lasses önskemål blev ljus och fin med mycket musik började den långa vägen genom sorgen för Ulla-Lena.

– Jag insåg ganska snart att jag behövde träffa andra personer som visste hur det kändes att förlora sin livskamrat, berättar Ulla-Lena.

Som ung förlorade hon sin bror då han tog sitt liv. Några år senare födde Ulla-Lena en dotter som dog efter bara sex veckor. Hennes erfarenhet av de här upplevelserna var att i sorgen känner man sig ensammast i hela världen.

– Livet förändras så mycket. Det blir tomt hemma. Man slutar laga mat. Efter begravningen är det många som försvinner. Ofta kommer det an på den sörjande att upprätthålla kontakten med omvärlden, säger Ulla-Lena.

Först gick Ulla-Lena i en sorggrupp som hon fått inbjudan till via Svenska kyrkan.

– Det var bra, men gruppen träffades bara fem gånger och de andra som gick där var mycket äldre än jag.

Ulla-Lena fortsatte att söka stödföreningar och hittade Vimil.

Vimil i Stockholm ordnar fikaträffar en gång i månaden, men många av medlemmarna träffas annars också; går ut och äter, promenerar eller går på bio.

– Vi som kommit en bit på väg tar hand om de nya. En del slutar efter ett tag, då blir Vimil som en genomfartsled som hjälper genom den värs­ta sorgen. Andra fortsätter.

Nu har Vimil i Stockholm börjat med knytkalas och till hösten har de hyrt ett hus i skärgården dit medlemmarna åker över en helg för att umgås och laga mat tillsammans.
Liknande aktiviteter sker runt om i Sverige. Varje år ordnar man träffar så att medlemmar över hela landet får möjlighet att ses, och för de medlemmar som har yngre barn arrangerar Vimil familjeläger. All verksamhet drivs ideellt.

Stödgrupper har visat sig vara verkningsfullt för många männi­skor som drabbats av kris och sorg. Förutom att man blir mindre ensam med sina kriserfarenheter är det ett forum för lärande och utbyte av praktiska erfarenheter. Män­niskor får möjlighet att se att andra i samma situation faktiskt klarar av att leva vidare.

För att kunna ge bättre stöd till sörjande har Vimil inlett ett samarbete med Röda korset som har samtalsgrupper med erfarna handledare som är utbildade i krisstöd. Det finns även planer på att utbilda vissa av medlemmarna i Vimil i krisstöd.

– Vimil har betytt otroligt mycket för mig. Föreningen blev min livlina. Ungefär två år efter Lasses död upptäckte jag att jag började tillåta mig själv att leva. Att jag fick ta plats. Nu har det gått tre år och genom Vimil har jag bland annat hittat en reskamrat.

Ulla-Lena är förvånad över hur människor reagerar på döden. Att människor är så rädda och ”försvinner”, i stället för att stötta den som drabbats.

– Men många blir väl rädda. Jag tror att vi måste prata mer om döden. För om det är ett vi vet så är det att alla ska dö, och att de flesta kommer att drabbas av sorg i livet. Vi vet det – men det är ändå så hemskt och overkligt när det händer.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.