Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Vilka krav kan jag ställa på mitt psykiskt sjuka syskon?”

Foto: Alamy

Ett syskon har bipolär sjukdom och har återkommande depressiva perioder. Hur försiktig måste man vara när man kommer med förslag och råd till personen, och kan sjukdomen förvärras om man ställer krav? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Varför kan eller skall jag inte ställa krav på en deprimerad närstående? Om jag ändå skulle göra det, vad händer då, blir personen sjukare? Jag har läst råd på ett flertal olika ställen bland annat hos er och 1177 att jag som närstående skall finnas där. Jag skall lyssna in, inte släppa kontakten och så vidare men inte ställa krav.

Bakgrunden är den att jag har ett syskon som är i 35-årsåldern och som sedan cirka två år är diagnostiserad med bipolär sjukdom. Hen har antagligen haft sjukdomen under större delen av sitt vuxna liv men lyckats hantera den genom olika taktiker där självmedicinering med hjälp av alkohol varit en del.

Efter det att en av våra föräldrar gick bort samt en kraschad relation har hen haft återkommande depressiva perioder. Hen har en etablerad vårdkontakt.

Under den här perioden har jag försökt samla så mycket kunskap jag kan och har också utmanat mina egna förutfattade meningar om depressioner. Jag inser att resonemang och tankar som man har utan egen erfarenhet av att vara deprimerad, som känns rimliga, rationella och vettiga, av en deprimerad person upplevs som jobbiga, ångestframkallande och som något som skall undvikas (min tolkning). Jag är med på detta.

Men det jag inte förstår är när alla rationella resonemang sätts ur spel och rationella argument blir irrelevanta. Till exempel: Om jag frågar om hen varit ute på en promenad så får jag ofta svaret att hen inte orkar. Allright, jag tar in det och kommenterar inte att ”en promenad är inte jobbigt” för att inte ställa krav. Men dagen efter så kan hen gå och klippa sig samt hämta ut medicin.

Detta är ju i grunden positivt men den rationella personen i mig vill tillägga ”… men om du kan promenera iväg för att klippa dig och hämta medicin så kan du ta en daglig promenad också”. Där, upplever jag, ligger kravet som inte får ställas, men är det inte en rimlig fråga, ståndpunkt eller krav?

Hen vet att motion och rörelse är bra och att hen borde röra på sig, min fråga blir ett implicit krav. I stort finns det mycket som hen vet att hen borde göra; städa, skriva stämningsdagbok, äta ordentligt, röra på sig, träffa en vän och så vidare. Kontentan är att jag är förbryllad, hur är jag rak och empatisk, hur försiktig skall jag vara samt når jag över huvud taget fram genom depressionen?

Tacksam för svar


Svar:

Hej! Ditt brev påminner mig ännu en gång om vilka svåra avvägningar man ställs inför som närstående till någon som har en psykisk sjukdom. Kanske det vanligaste dilemmat är det som du skriver om; att finna en någorlunda rätt avvägning mellan att respektera personens autonomi (rätt att bestämma själv), och viljan att vara till hjälp, och ibland närmast skydda den andra.

Ditt syskon har en bipolär sjukdom som vanligen innebär att man är manisk eller deprimerad i olika perioder. Däremellan brukar man kunna fungera som vanligt i arbete eller i familjen. Sjukdomen kallades tidigare för manodepressiv sjukdom. Att leva nära en person med de kraftiga humörsvängningar som bipolär sjukdom oftast innebär kräver mycket av både klokhet, förmåga till kärleksfull acceptans och tålamod. Som jag tycker att ditt brev visar att du har. Även om du emellanåt irriteras över att ditt syskon inte tar större ansvar för att hålla sig frisk och förebygga återfall i sin sjukdom.

Så låt oss börja med din första fråga: kan du ställa krav på en närstående anhörig? Mitt svar är det kan du förstås göra, och du har rätt i att det finns en hel del oklarheter kring om detta, och närmast missuppfattningar.

Men jag har i mitt ja-svar till dig lagt in en tolkning av ditt ord ”krav”, som om du med det avser att du vill få uttrycka både dina önskemål och din oro över vad ditt syskon bör göra eller inte göra för att ha hand om sin psykiska hälsa. Och jag tror att vi är överens om att det får gälla för de perioder när din närstående inte är psykotisk.

Jag tror att det är rimligt att vi normaliserar hur man som närstående relaterar till en anhörig som är psykiskt sjuk. Det behöver inte vara annorlunda än hur vi beter oss och kommunicera i våra andra nära relationer, vilket också personer som har psykisk ohälsa brukar påpeka.

Men lika viktigt är att vi har sätt att samtala med varandra, även om saker och ting som väcker besvärliga känslor på båda håll, som blir till hjälp för den som är psykiskt sjuk och inte upplevs av hen som okänsligt och okunnigt. Jag ska ge dig några råd om detta, som du får fundera över om de skulle underlätta för dig och ditt syskon.

Du berättar om din förvåning, och irritation anar jag, över hur ditt syskon inte tar dagliga promenader som du tror skulle vara till nytta för hen – något du har helt rätt i, och även ditt syskon vet ju förstås detta. Att hen ändå inte gör det som är förnuftigt kan kanske förstås på åtminstone två sätt.

Den ena förklaringen kan utgå från det psykologiska begreppet psykologisk reaktans. Det är ett väl dokumenterat fenomen som innebär att vi reagerar med trots och tvärtom-beteende när vi upplever att omgivningen direkt eller indirekt vill styra och ställa över vad vi bör göra. Även om det är i bästa välmening. Många personer med psykisk sjukdom berättar om hur de ibland besväras av oombedda råd från sin omgivning.

Den andra förklaringen är i lika hög grad allmänmänsklig, och handlar om vår benägenhet att bete oss kortsiktigt, återigen emot vårt förnuft och våra kunskaper om vad som är rätt och rimligt att göra.

Teorin om inlärningspsykologi säger att ibland väljer vi högst medvetet kortsiktiga belöningar, att må bra i stunden, trots att det långsiktigt inte är det klokaste att göra. Varje rökare, eller diabetiker som gör ett avsteg från sin diet, känner igen sig i detta fenomen. Bara för att ta två exempel på hur vi människor då och då uppträder irrationellt, åtminstone utifrån sett.

Men visst är beteenden av detta slag, även om det är sådant som vi människor ofta gör, förenade med vissa risker när mycket står på spel. Som vid psykisk sjukdom, där återfall i densamma kan innebära så mycket problem, för en själv och för anhöriga. Så vad kan du då som anhörig göra för att hjälpa ditt syskon att ändå göra mer av det som är ”rationellt”?

Det här tror jag kan vara till hjälp för er båda:

• Fråga ditt syskon vad hen anser att du kanske kan göra för att underlätta för hen att sköta sin psykisk hälsa, och förebygga återfall. Låt ditt syskon vara expert på sig själv, och sin situation!

• Be om lov att få ge ett råd, när du känner att du vill göra det utan att det är efterfrågat, och respektera om ditt syskon säger nej.

• Visa uppskattning och ge mer uppmärksamhet när ditt syskon gör saker som du gärna vill se mer av. Detta kallas för att använda sig av positiv förstärkning, och bidrar till att den andra både vidmakthåller och börjar göra mer av beteendet. Vi har alla ett närmast obegränsat behov av att bli uppskattade av vår omgivning.

Och så ett sista råd till dig: Du skriver inget om ifall du har stöd av andra i samma situation. Jag tror att det skulle vara till stor hjälp för dig. Vänd dig gärna till någon av intresseföreningarna för bipolärt sjuka och deras anhöriga, som Balans, foreningenbalans.se, eller IBIS, bipolarsjuk.se.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.