Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/zaida-catalans-mor-och-syster-om-kanslorna-efter-mordet/

Insidan

Zaida Cataláns mor och syster om känslorna efter mordet

Elizabeth och Maria Morseby på Balck Coffee, kaféet i centrala Kalmar där den mördade dottern och systern Zaida Catalán ofta satt när hon var på besök. Foto: Lina Alriksson

För snart tre år sedan sköts Zaida Catalán till döds i Kongo, sedan högg mördarna huvudet av henne. Det brutala mordet filmades med en mobil. Mamma Maria och lillasyster Elizabeth valde att titta på inspelningen för att förstå vad som hänt. Nu berättar de om sina tankar och känslor.

På väggen i Maria Morsebys gråmålade hus på östra Öland hänger flera foton. På ett av dem tittar en ung kvinna rakt in i kameran, håret hänger ned en aning ovanför vänster ögonbryn. Munnen är sluten och minen bestämd, men ändå lite drömmande. 

Söndagen den 12 mars 2017 sänkte sig solen sakta över Kalmarsund. Maria och Elizabeth, mor och dotter, hade börjat förbereda middagen. Då ringde plötsligt mobilen.

– Jag såg att det var från min storasyster Zaidas telefon, berättar Elizabeth. Hon befann sig i Kongo och jag undrade varför hon ringde just då. Över mobilnätet som brukade vara brusigt och hackigt. Om hon ville oss något kunde ju hon ha ringt från hotellet med bra internet.

Det här fotot av Zaida Catalán hänger på väggen hemma hos mamma Maria Morseby.

Hej Zaida”, ropade Elizabeth med glädje i rösten. Hon hade inte talat med sin syster på länge, och kopplade på högtalaren så att mamma Maria också kunde lyssna. 

– Men jag fick inget svar, berättar Elizabeth. I bakgrunden hördes mansröster som jag inte kunde förstå. Jag frågade om Zaida var där. Sedan hörde jag någon som andades, jag hörde att det var min syster. Därefter bröts samtalet.

Elizabeth tänkte på vad hennes mamma hade berättat om sitt samtal med Zaida kvällen innan. Då hade det känts som om något tyngde dottern, men Maria hade inte blivit klar över om känslan bara berodde på hennes egen oro.

Läs mer: ”Zaida borde vara ett föredöme för många av oss”

Zaida Catalán, det är hon som syns på porträttbilden i huset på Öland, granskade på FN:s uppdrag en massaker i Kongo. Snart visade det sig att hon och hennes chef Michael Sharp var spårlöst försvunna i djungeln i Kasai-provinsen i södra delen av landet.

Till en början fanns misstankar om att det handlade om en kidnappning. Men det kom inget krav på lösensumma och när dagarna gick ökade oron för att något riktigt allvarligt hade hänt.

Tjugo dagar efter försvinnandet påträffades två döda kroppar i en nygrävd grav. Det var Zaida och Michael. Ytterligare ett par veckor senare visade den kongolesiska regeringen upp en sex minuter lång film för en grupp journalister i huvudstaden Kinshasa. 

Zaida Catalán tillsammans med några FN-kollegor i Kongo-Kinshasa. Michael Sharp , till vänster, mördades samtidigt som Zaida i mars 2017. Foto: Privat

I slutet av filmen förs Zaida och Michael mot en träddunge av några män som bär gevär och machetes. Zaida och Michael skjuts till döds. Han först, hon ett par sekunder senare. En ung man går sedan fram till Zaidas kropp och hugger av hennes huvud.

Den kongolesiska regeringen anklagade en lokal milis för att ligga bakom morden. Men polisutredningen uppvisade stora brister och mycket anses tala för att ledande politiker och militärer låg bakom avrättningen.

Zaida Catalán var 36 år när hon mördades. Hennes mamma och syster valde att titta på avrättningsfilmen för att få veta vad som egentligen hände. 

Zaida var alltid mitt i språnget. Inget verkade omöjligt för henne. Hon ville finnas där för alla utsatta barn och kvinnor.

– Jag ville vara med henne där i den stunden. Jag ville se vad som hände och jag ville ta del av alla detaljer om hur hon dog, för att förstå hur fasansfull ondskan kan vara. Jag hade gärna bytt plats med Zaida i den stunden, säger Maria Morseby.

Vi träffar henne och Elizabeth för att prata om Zaida och om hur det att gå vidare efter att en älskad dotter och syster blivit brutalt mördad. Det blir också ett samtal om hur viktigt det är protestera mot övergrepp och stå upp för sina ideal – och om hur viktigt det är att leta efter ljuset i tillvaron.

– Zaida var alltid mitt i språnget, säger Elizabeth. Det fanns ju så mycket som måste förändras. Inget verkade omöjligt för henne. Hon ville finnas där för alla utsatta barn och kvinnor. När hon inte kunde göra det gick det någon gång ut över mamma och mig. Då blev Zaida sur och irriterad, faktiskt lite olycklig.

Maria och Elizabeth Morseby i Kalmar. Foto: Lina Alriksson

På Storgatan i centrala Kalmar ligger kaféet Balck Coffee. Hit gick Zaida ofta när hon besökte sin mamma och lillasyster under en paus mellan några av sina internationella uppdrag. Vid ett av borden satt hon och drack varm choklad eller rättvisemärkt kaffe. Alltid med en bok, en aktuell rapport eller tidning i handen.

– Jag tänker att alla människor har sin mission här på jorden, säger Maria. Zaida frågade alltid vad hon kunde göra för att världen skulle bli en bättre och mer rättvis plats att leva på. Här på kaféet satt vi ofta och pratade.

Men vem var då Zaida Catalán och varifrån kom hennes civilkurage?  Hon växte upp i småländska Högsby, med en engagerad miljöaktivist till mamma och en pappa som flytt Chile efter militärkuppen 1973. Föräldrarna var vegetarianer som ansåg att djur och människor är lika mycket värda. 

Jag lämnade Kongo, men en del av mitt hjärta var kvar. Människorna i landet har gått igenom svårigheter som inte går att förstå.

I gymnasiet blev Zaida en engagerad djurrättsaktivist, gick med i Miljöpartiet och blev senare språkrör för Grön Ungdom. Hon kandiderade till EU-parlamentet, var aktiv i kommunalpolitiken i Stockholm och arbetade på partiets riksdagskontor.

– Många gånger fick Zaida höra att hon inte riktigt förstod sig på det politiska spelet. Mer etablerade miljöpartister tyckte kanske att hon var för aktivistisk och ville gå för snabbt fram, berättar Maria.

Parallellt med det politiska arbetet utbildade Zaida sig till jurist. Och så försvann hon plötsligt från den politiska scenen.  

Första gången Zaida kom till Kongo-Kinshasa var i januari 2011. Under arton månader utbildade hon på EU:s uppdrag kongolesiska poliser i mänskliga rättigheter och i hur de kunde arbeta mot diskriminering och sexuellt våld. 

Zaida Catalán med en grupp poliser hon utbildat om bland annat mänskliga rättigheter i Kongo-Kinshasa. Foto: privat

Därefter utbildade hon ett par hundra lokala poliser i Afghanistan i samma ämne. Sedan följde ett år i Palestina där hon hjälpte till att ta fram en ny lag mot familjevåld.

Efter vistelsen i Kongo var Zaida uppfylld av landet.  I en privat anteckning efter sitt första uppdrag där skriver hon:

”Jag lämnade Kongo, men en del av mitt hjärta var kvar. Människorna i landet har gått igenom svårigheter som inte går att förstå, men kämpar fortfarande för det goda, så gott som de kan, och de dansar. De dansar för att le, för att svettas och för att skaka bort djävulens grepp”.

Senare fick Zaida själv möta en man med djävulska drag. Hans namn är Frederic Batumike, en fruktad milisledare i östra Kongo-Kinshasa som även varit ledamot i provinsparlamentet. 

Det var när Zaida skulle undersöka påstådda övergrepp mot civilbefolkningen som hon kom i kontakt med honom. Hon kallade Batumike för ”aset” i sin hemliga dagbok och blev senare hotad till livet av hans hantlangare. 

Zaida Catalán under en av sina resor i Kongo-Kinshasa för att utreda övergrepp mot kvinnor och barn. Foto: Privat

I boken ”Mordet på Zaida Catalán” (Ordfront) berättar journalisten Staffan Lindberg mer om hur det gick till: Frederic Batumike hade låtit en häxdoktor förmå sina milismän att våldta småflickor och dricka blodet från deras söndertrasade underliv för att därigenom få övernaturligt skydd. Under tre år, mellan år 2013 och 2016, utsattes minst ett femtiotal barn för upprepade våldtäkter, den yngsta var bara 18 månader. 

Zaida Catalán drev på för att sanningen skulle komma fram. Hon ville även uppmärksamma andra fall av övergrepp mot kongolesiska kvinnor och barn. Troligen kom hon för nära personer som var inblandade eller hade gett ett tyst godkännande.

Varför blev Zaida jurist? Mamma Maria ger en förklaring: Efter den blodiga militärkuppen i Chile hade pappa Mario internerats på Nationalstadion i huvudstaden Santiago och blivit svårt torterad. Mario såg hur den berömde vissångaren Victor Jara fick sina båda händer krossade innan han mördades.

– Vi träffades efter att Mario kommit som flykting till Sverige och flyttade senare ut på landet i småländska Högsby. Våra dagar var fulla med aktiviteter, men lördagsmorgnarna var heliga. Då satt vi där runt köksbordet.

En morgon tittade Zaida upp: ”Mamma, hur ska jag göra den här världen bättre?”. Maria förstod att hon inte kunde vifta bort frågan och att den sexåriga dottern krävde ett genomtänkt svar.

– Jag funderade en lång stund.  Så sa jag att om Zaida ville sätta stopp för orättvisorna måste hon förstå hur lagar och regler fungerar. Ja, då ska bli man jurist. Zaida nickade och i samma ögonblick hade hon bestämt sig. Jurist, det skulle hon bli. Hon återkom många gånger till det här minnet.

Jag har alltid beundrat Zaida. Hon var åtta år äldre och jag ville att hon skulle vara hemma så mycket som möjligt, sitta vid köksbordet och berätta vad hon varit med om.
Zaida Catalán med nyfödda systern Elizabeth 1988. Foto: Privat

Två år senare, 1988, fick Zaida en lillasyster, Elizabeth. Hon arbetar i dag som lärare i engelska och historia på en gymnasieskola i Kalmar. Hon har alltid på sätt och vis varit sin systers motsats, berättar mamma Maria. Mer försiktig och mer mån om att känna trygghet. Någon större längtan att ta sig ut i världen har aldrig funnits där.

– Men jag har alltid beundrat Zaida, säger Elizabeth. Hon var åtta år äldre och jag ville att hon skulle vara hemma så mycket som möjligt, sitta vid köksbordet och berätta vad hon varit med om. När hon dog ville jag inte leva längre, men nu har jag hittat fotfästet igen.

Var ni aldrig rädda när Zaida arbetade i länder som Afghanistan och Kongo?

– Jo, svarar Maria. Visst var hon alltid orolig och ibland lite rädd, som mammor kan vara.

– Som när jag förmanade henne att inte köra för fort och ta det lugnt i trafiken. Självklart var jag orolig när hon for ut i världen, vilken förälder är inte det? Men Zaida var lycklig när hon fick arbeta för att hjälpa andra och det gjorde att mitt liv också blev ljust.

Senare har Maria förstått att hennes dotter ibland kände sig hotad och till och med rädd. Men Zaida ville väl inte oroa. 

Maria Morseby och Elizabeth Catalán. Foto: Lina Alriksson

– En hennes kollegor berättade senare att Zaida under sin sista tid hade en återkommande dröm om att hon skulle återvända till Sverige i en kista. Men det berättade hon inget om för oss. Hon levde sitt liv, inte mitt. Zaida ville leva fullt ut och det måste vara bättre än att begränsa sig och få ett långt och tråkigt liv.

Vi talar om att kämpa för andra, om att visa civilkurage. 

– Om vi alla tar små steg framåt har vi makt att tillsammans flytta på berg, säger Maria. Civilkurage är att hjälpa andra utan tanke på personlig vinning. Som att kämpa för mänskliga rättigheter eller att vända om och hjälpa en gammal man över gatan.

Elizabeth fyller i:

– Våga ställa upp för varandra, även i det lilla. Komma ihåg varandra. Ställa upp i det vardagliga livet. Alla måste inte resa ut på farliga uppdrag, man kan visa medmänsklighet i den nära omgivningen.

Ett stenkast från Balck Coffee ligger Kalmars pampiga domkyrka. Där ljöd ”All you need is love” från orgeln när  Zaida begravdes i maj 2017. I bänkarna satt anhöriga, nära vänner, FN-kollegor, politiker, partikamrater och många unga med vita rosor i händerna.

Zaida Catalán och Gustaf Fridolin var under två år språkrör för Grön Ungdom. Han blev senare bland annat utbildningsminister. Foto: Privat

Kärleken och glädjen över att finnas till på jorden var det genomgående temat för musiken under begravningsceremonin. Där blandades sånger av Laleh, Violeta Parra och Beyoncé. Bland de sörjande fanns dåvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som gjorde politisk karriär efter att under ett par år ha varit språkrör för Grön Ungdom samtidigt som Zaida. Hon valde en annan väg.

Maria Morseby bor i Södra Gärdslösa by på östra Öland. Ett par kilometer bort skymtar Östersjön och horisonten. På väggarna i det gråmålade huset med vita knutar hänger flera fotografier av Zaida, och på ett litet bord ligger medaljer och andra utmärkelser hon fått för sitt arbete.

Är det inte jobbigt att se henne titta på dig från väggen?

– Nej, bilderna ger mig styrka och påminner mig om hur fin Zaida var, svarar Maria. De ger mig kraft att fortsätta att kämpa för det som betyder något; hoten mot miljön och klimatet, att välkomna människor som flytt krig och elände, djurens rättigheter... 

Zaida var inget helgon, men hon drömde om en bättre värld. Och vad är en människa som inte drömmer?

Maria och Elizabeth slår sig ner vid det stora runda köksbordet. Tre ljus brinner i adventsstaken. Stolen mellan dem är tom. Där brukade Zaida sitta när hon var på besök.

Är det rätt att utsätta anhöriga för oro och förtvivlan genom att ta stora risker?

– Om ingen tar några risker kommer inget att förändras, säger Elizabeth. Vi behöver människor som kan inspirera andra. Zaida var inget helgon, men hon drömde om en bättre värld. Och vad är en människa som inte drömmer?

Elizabeth berättar att hon under det senaste året sakta vågat ge sig ut mer i världen. Hon deltog i en surfkurs i Frankrike och kände att Zaida stod där hela tiden bakom henne och pushade på. Ge dig ut, res, våga!

Zaida, Elizabeth och mamma Maria. Foto: Privat

Mamma Maria säger att Elizabeth nog förminskar sig själv en smula. På skolan där dottern arbetar säger hon ofta ifrån, påpekar hon. Tycker till och visar känslor. 

– Vi måste våga protestera mot tokiga beslut och det vi anser är fel, flikar Elizabeth in. Zaida gav sig ut i den stora världen, jag kanske agerar i den lilla världen, men kanske är det också ett tecken på civilkurage?

Någon kilometer från Maria Morsebys hus ligger Gärdslösa medeltida kyrka.  Den 6 november 2017, exakt klockan kvart i elva på måndagsförmiddagen, ringde kyrkklockorna för Zaida en sista gång.

Då var bara de allra närmaste på plats. Maria, Elizabeth och tre vänner. Kistan var vit och ovanpå stod ett brinnande ljus. Elizabeth spelade några sånger på gitarr och sjöng med försiktig röst. 

– Jordsättningen var ett avsked och en motståndshandling, en sista protest.  De som mördade Zaida ville att hon skulle försvinna och att ingen skulle minnas henne. Men hon fick en egen grav, till skillnad från tusentals andra i Kongos massgravar. Det blev en seger mot ondskan.

Ondskan finns även här i landet. Jag är orolig för vart Sverige är på väg.

Efter samtalet, på väg in till Kalmar i bil, frågar jag Maria hur hon ser på det som händer i Sverige i dag många mil från Kongo. Hon är tyst en stund.

– Avståndet kanske inte är så långt, och ondskan finns även här i landet. Jag är orolig för vart Sverige är på väg. 

Tidigt fick Zaida ta emot hotbrev från rasister, främst män. Under en period levde hon med skyddad identitet. En dag kom ett brev med ett pornografiskt montage där hennes ansikte satt klistrat på en poserande naken kvinnokropp.

Efter Zaidas död fick Maria brev där anonyma personer menade att det bästa hade varit om dottern fått ligga kvar i graven i det där ”negerlandet”. Vad hade hon där att göra? 

– Vi har fått många brev och mejl från personer som vill uppmärksamma Zaidas arbete. Jag vill inte tala om hoten utan fokusera på ljuset som kan bryta ned ondskan. Låt det bli mitt och Zaidas budskap, säger Maria.

 

 

Läs mer om Zaida Catalán