Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

18 kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp.
18 kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Foto: Beatrice Lundborg, Alexander Mahmoud och Mark Earthy.
Kultur

18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp

Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp.

Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris.

Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

”Han ser sig själv som Svenska Akademiens nittonde ledamot”

1

Kulturprofilen driver Klubben, en av svenskt kulturlivs viktigaste scener.

Om man ska peka ut ett centrum för svensk finkultur – en enda punkt på kartan – så har adressen varit densamma i snart trettio år.

Klubben, som egentligen heter något annat, ligger i centrala Stockholm och har sina lokaler ett tjugotal trappsteg under jord i en stor ruffig källare. Det är en legendarisk scen för litterära uppläsningar, akademiska föredrag, dans, jazz, klassisk musik och teater.

Och i dess mitt står Kulturprofilen, som äger Klubben tillsammans med sin fru, en författare som är starkt knuten till Svenska Akademien och ansvarar för Klubbens litteraturprogram.

Kulturprofilen har varit Klubbens konstnärlige ledare sedan starten år 1989 och mellan källarväggarna har tidens stora röster samlats; från Nobelpristagare och internationella kompositörer till Sveriges främsta skådespelare, konstnärer, akademiker och Augustvinnande författare.

The article in English: Man with Swedish Academy ties accused of sexual assault

Klubben har de senaste åren, enligt egna uppgifter, haft samarbeten med bland många andra Dramaten, Albert Bonniers förlag, Svenska Pen, Norstedts och Ordfront. De har också satsat på unga begåvningar, och återkommande fört samman studenter från Litterär gestaltning i Göteborg, Biskops-Arnös författarskola, Kungliga Musikhögskolan, Kungliga Konsthögskolan och Danshögskolan.

Så har den svenska kulturvärldens viktigaste namn och institutioner i decennier cirkulerat genom de fönsterlösa rummen nere på Klubben.

Nyligen utsågs Kulturprofilen – med stöd av kulturdepartementet – till riddare av första klassen i en kunglig orden, och han mottog sin medalj av kulturminister Alice Bah Kuhnke. I slutet av 2000-talet tilldelades han även ett kulturpris från ett av Sveriges främsta förlag.

Klubben finansieras till stor del av offentliga medel. Av Stockholms stad. Av Kulturrådet. Av Stockholms läns landsting. Och av Svenska Akademien, vars nära relation till Klubben inte bara syns i det ekonomiska stödet. Kvinnor som jobbat i verksamheten de senaste femton åren beskriver Klubben som Svenska Akademiens egen scen, som ”deras vardagsrum”. Ofta har de nyinvalda namnen medverkat på Klubben sedan länge.

– Det är där man ska vara om man vill bli ”upptäckt”, säger en äldre författare, som hör till de återkommande talarna.

– Kulturprofilen ser sig själv som Svenska Akademiens nittonde ledamot.

Arton kvinnor jag intervjuat säger nu att Klubbens konstnärlige ledare – som i det här reportaget kallas för Kulturprofilen – har utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.

Flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Svenska Akademien: en våning i sjätte arrondissementet i Paris, en etta i Gamla stan.

Vad de arton kvinnorna berättar om ska ha skett mellan år 1996 och hösten 2017, men människor som verkat länge i kulturvärlden, som jag intervjuat, menar att liknande händelser ska ha inträffat sedan början av 1980-talet.

Kulturprofilen om anklagelserna: ”Jag har inte lust att svara”

I mitten Gabriella Håkansson.
I mitten Gabriella Håkansson. Foto: Alexander Mahmoud, Beatrice Lundborg.

”Om jag säger #metoo, kommer ni att sluta gå på Klubben då?”

2

Gabriella Håkansson, Elise Karlsson, Lena ten Hoopen (fd Sundström), fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde kvinnan berättar.

Hösten 2007 var författaren Gabriella Håkansson på en 40-årsfest i Stockholm. Klockan var runt sju på kvällen. Hon och hennes dåvarande pojkvän – författaren och juristen Thomas Engström – hade just anlänt när Kulturprofilen kom fram till henne i vimlet.

– Han sa inte många ord innan han ganska hårt tryckte upp handen mellan mina ben och gjorde… en pussy grab, och liksom grävde. Och det fanns inget som motiverade händelsen, den hade inte föregåtts av någon flört eller beröring på armen. Det var bara en hand rakt upp i underlivet, säger Gabriella Håkansson.

Historien bekräftas av Thomas Engström som stod i närheten.

– Jag minns det tydligt, för att det var bland det grövsta jag sett.

Han säger att han skrek åt Kulturprofilen, och att Gabriella Håkansson slog till honom i ansiktet innan han försvann ut ur rummet. Människorna som stod runt omkring dem skakade först på sina huvuden och mumlade något om att han inte var klok.

Men snart började de låtsas som ingenting.

Efter några minuter fick Gabriella Håkansson en fysisk reaktion. Hjärtat rusade. Hon blev illamående och fick för sig att han stod bakom hennes rygg. Vad mer skulle han kunna göra?

– Jag och Thomas valde att gå hem och jag kunde inte sova på hela natten. Jag har tänkt på händelsen sedan dess. I över tjugo års tid har kvinnor i branschen pratat om honom. Om att vi måste sätta upp varnande planscher på stan: klistra dem på porten till Svenska Akademien. Att det måste få ett stopp. Men ingenting har hänt.

– Om du vill ha en definition av makt så är den väl detta, att en man kan våldföra sig så systematiskt på kvinnor att det blivit en allmän sanning, och ändå ha den positionen. Det nätverket och de pengarna.

”Om jag säger #metoo, kommer ni att sluta gå på Klubben då? Kommer ni att sluta bjuda Kulturprofilen på era fester? Kommer ni att sluta ursäkta honom?”

Så skrev författaren Elise Karlsson i ett inlägg på Facebook för fem veckor sedan, och nämnde hans riktiga namn.

Då hade det nyligen avslöjats att den mäktiga amerikanska filmproducenten Harvey Weinstein i decennier utsatt kvinnor för övergrepp och trakasserier. Alla i Hollywood hade vetat. Ingenting hade hänt. Vittnesmålen om honom var en damm som brast och snart kom våg efter våg av kvinnor från hela världen som berättade om liknande saker: #metoo.

År 2007 träffade Elise Karlsson Kulturprofilen på en fest som anordnades av förlaget Modernista.

– Han kom fram och sa att han hört att jag skulle ge ut en bok. Det var underförstått att jag skulle vara intresserad av honom eftersom han kunde göra saker för mig. När jag inte svarade sa han: ”Vet du inte vem jag är?” Vilket jag såklart visste. I huvudet hade jag en bank av kvinnors berättelser om att bli antastade av honom. Jag avslutade samtalet och rörde mig bort.

Hösten därpå var Elise Karlsson på Bonniers branschfest på Djurgården. Hon stod i hallen och väntade på en vän när hon kände en hand över sin rumpa.

– Jag blev helt stel. Sedan insåg jag vem det var. Jag sa ”rör mig inte” och ”sluta”. Han svarade, och det känns som att det är den sortens makt han vill få möjlighet att demonstrera: ”Och vad händer annars?”

Litteraturkritikern Annina Rabe stod i närheten, och berättar att händelsen slutade med att Elise Karlsson gav Kulturprofilen en örfil. Han försvann, men senare samma kväll sökte han upp henne igen. Författaren Daniel Sjölin befann sig i närheten och han minns att Kulturprofilen var rasande och skrek att Elise Karlsson var ”vansinnig”. Skrek att hon var ”bränd” och ”galen”.

I mitten Lena ten Hoopen.
I mitten Lena ten Hoopen. Foto: Beatrice Lundborg, Alexander Mahmoud.

Även journalisten och författaren Lena ten Hoopen (fd Sundström) berättar att Kulturprofilen antastat henne offentligt. Han kom plötsligt fram till henne i en bar. Det var under hennes första bokmässa i Göteborg och hon hade aldrig träffat honom tidigare.

– Att folk tar en på rumpan har man ju varit med om. Men det här var något mer, eftersom han höll fast mig och verkligen tafsade, över hela kroppen. Jag lyckades slingra mig loss och röt till och då sa han ”med den attityden kommer jag se till att du inte blir långvarig i branschen” och ”vet du inte vem jag är gift med?”. Jag visste inte alls vem han var då.

Ytterligare fem kvinnor som vill vara anonyma talar om liknande erfarenheter av Kulturprofilens sexuella trakasserier som de säger ska ha skett öppet. En av kvinnorna utsattes under en konsert på Klubben, en annan i baren på East, en tredje på hemmafest; en fjärde när hon satt bredvid Kulturprofilen på Nobelfesten, och en femte under en middag på krogen Wasahof tillsammans med högt uppsatta kulturpersonligheter.

– Två från Svenska Akademien. En chef för ett konst-museum. Jag upplevde inte att hans agerande var det mest otäcka, utan att ingen som satt runt bordet sa åt honom, säger hon.

Till höger Amanda Svensson.
Till höger Amanda Svensson. Foto: Beatrice Lundborg, Mark Earthy.

”Han räknar med ens tystnad och han har räknat rätt”

3

Nionde, tionde, elfte, tolfte och trettonde kvinnan berättar.

Av de arton kvinnor jag intervjuat berättar fem om händelser som saknar ögonvittnen. I de fallen har närstående och terapeuter jag varit i kontakt med styrkt deras historier; liksom dagboksanteckningar och mejlkonversationer.

Vid ett första samtal berättar en av dem att hon ska anmäla Kulturprofilen.

– Det har att göra med #metoo som rivit upp mycket i mig som jag velat glömma. Men jag känner att jag måste göra det för att skydda andra, eftersom min bild är att det fortfarande pågår.

Nionde kvinnan

Jag ville verkligen arbeta i kulturbranschen och han kom fram till mig under en vernissage. Han var påstridig med kontakt efteråt och jag lät honom hållas. Jag kände att ett jobb på Klubben vore en input i min karriär. Jag gick på några tillställningar, och under en sådan gjorde han närmanden jag inte tyckte om. När jag markerade blev han väldigt aggressiv. Jag blev rädd för att förnärma honom, och det blev värre när jag började arbeta på Klubben. Vid ett tillfälle tvingade han sig på mig. Det hände i hans extralägenhet på Östermalm... Han våldtog mig där. Jag fick panikångest och så fort jag lyckats ta mig ut på gatan ringde jag en vän och berättade vad som hänt. Och jag skrev om det i min dagbok, som jag har kvar, om att jag kände mig smutsig och lurad. Jag kunde till slut bryta med Klubben och Kulturprofilen men det var ett helvete. Han ringde hela tiden, sökte upp och hotade mig. Jag är fortfarande rädd om jag besöker Stockholm. Att ha varit en av hans unga kvinnor är stigmatiserande. Man blir stämplad. Jag upplever att folk i kulturvärlden… Alla vet och alla har vetat. Men de blundar, vill inte veta hur illa det egentligen ligger till. Många har hört vad vi kallas, ”flickorna på Klubben”.

Tionde kvinnan

Det har gått många år, men varje gång jag ser eller hör hans namn mår jag dåligt. Av att alla har hållit honom om ryggen. Det började på det vanliga sättet: han lyckas alltid hitta unga och självdestruktiva kvinnor. Jag var 25 år gammal, skribent med hyfsad framgång. Jag brottades med depressioner. Han var en främmande person som började prata med mig ute på däcket på en Tysklandsfärja, och redan efter några minuter nämnde han sin fru. Han lockar med sin makt och sina kontakter. Han föreslog att jag skulle komma till Paris, där han och en nära vän till honom, en man i Svenska Akademien, skulle bo en tid. Jag gjorde det och väl på plats blev han en annan, behandlade mig föraktfullt. Men jag mådde inte bra och fortsatte träffa honom under någon månad i Sverige. Han tog mig till Klubben, som jag upplevde att han använde i sina maktspel: det kändes som om han fick en kick av att begå övergreppet i de rummen. Jag är rätt säker på att jag varken var den första eller sista som utsattes och det finns en scen i mitt huvud, som alltid kommer vara där. Han bad mig suga av honom, och det började frivilligt. Men plötsligt tog han tag i mitt huvud. Hårt. Han höll fast det. Jag kunde inte röra mig och jag var så jävla rädd. Jag visste inte om jag skulle komma därifrån. Och det kändes som om han gick i gång på min rädsla. När jag ville lämna relationen slutade han aldrig ringa, och det upphörde först när jag bytte nummer. Jag har skämts sedan dess: för att jag gick in i en relation med honom, och för övergreppet. Skämts över min tystnad och över att vara en av dem han väljer som offer, att vara en av de ”trasiga” kvinnorna. Han räknar med ens tystnad och han har räknat rätt.

Jag minns en intervju med hans vän, mannen i Svenska Akademien som var med i Paris, där han hyllade Kulturprofilen som en idol och en riktig man. Jag mådde illa av det i flera dygn.

Elfte kvinnan

Vi träffades på Klubben där jag varit på en uppläsning tillsammans med mina klasskamrater. Jag var i tjugoårsåldern och drack mycket under den perioden. Hela inledningen till vår relation var full av nej som han struntade i och jag vet inte hur många gånger jag tog bort hans hand från mitt skrev. Men efter ett tag började jag se hans påstridighet som om han brydde sig om mig, och just då behövde jag det. Jag skäms över att jag lät det utvecklas som det gjorde. Det är en sak med dem som blivit tafsade på en enda gång och slagit till honom – då är man en ”fin flicka” och en god feminist. Han kunde bli sexuellt våldsam utan att vi kommit överens om det. Ta stryptag och ge mig örfilar. Men jag sa inte stopp. Jag kände att jag ville dö och då kunde han lika gärna fortsätta, så jag såg det inte som övergrepp. Tidigt betalade han flygbiljetter till Paris där vi bodde i Svenska Akademiens lägenhet. Han hade lovat att låta mig vara i fred. Att få sova i eget rum. Men han kom in på natten och försökte tvinga sig på mig. Jag hade tränat judo och lyckades försvara mig. Haha. Jag skrattar ibland när jag pratar om sådant han gjort, eftersom det är så absurt.

Men för mig började det värsta när jag försökte ta mig ur relationen. Han ringde och skickade sms hela tiden. Han sökte upp mig på jobbet och berättade att han just drömt om att en kvinna med mitt signalement blivit styckmördad. Jag flyttade utomlands under en period för att komma ifrån honom.

Tolfte kvinnan

Jag träffade Kulturprofilen på en vernissage i Stockholm. Jag ville ligga med någon och följde med honom till en lägenhet på Östermalm. Jag minns att han plötsligt tog tag i min nacke. Han höll fast mig och tryckte ner sin kuk så långt i min hals att jag inte kunde andas. Jag fick panik. Men han släppte inte. Till slut kräktes jag. Då puttade han ut mig över golvet så att spyan inte skulle komma på lakanen. Hans rörelse var så van, som om han gjort det tusen gånger. Hela min kropp frös medan det hände, och efteråt tänkte jag på det som något extremt obehagligt, en gränssituation, men inget övergrepp. Jag hade ju från början gått med på sex.

Sedan följde ett massivt tjatande via telefon tills jag gick med på en middag ute. För mig fanns det något dekadent över den sortens middagar, som jag själv inte hade råd med. Jag var aldrig lockad av Klubben, och jag såg igenom hans små föreläsningar. Jag upplevde att han ville bemäktiga sig mig av den anledningen. Han bjöd på mycket sprit och det blev sent den kvällen. Jag kunde sova i hans Östermalmslägenhet, tyckte han. Jag sa att jag absolut inte ville ha sex. Jag har extremt tydliga minnesbilder av inte mindre än tre tillfällen på väg hem till honom då han försäkrade att inget skulle hända.  Jag vaknade av att han var inne i mig. Några dagar senare ville han bjuda mig på middag som försoningsgest. Jag var rädd men också rädd för att ha honom som fiende. Han sa att han ville visa konsten uppe i sin och fruns lägenhet. I sovrummet knuffade han ner mig på sängen och jag tänkte att nu blir det en klassisk våldtäkt. Han höll fast mig och slet i mina kläder. Den gången var det som om min kropp insåg faran och jag lyckades putta bort honom. Jag tog mig ut i hallen. Han ringde en taxi till mig som han betalade.

Jag gick senare till polisen. Jag tror att jag ville att någon skulle bekräfta vad som hänt, och de sa att det varit en våldtäkt. Men jag gav dem inte mitt namn och vågade inte anmäla.

Trettonde kvinnan

Han hittade mig vid en svag punkt i livet. Han har blick för sådant. När vi möttes längtade jag efter någon som såg. Han övertygade mig om att mina konstnärliga drömmar var möjliga att genomföra bara jag lät honom ta hand om mig. Jag gick rakt i fällan. Han är dubbel. Hans gränslöshet är positiv också, det är den som skapat Klubben, som gör att han kan kontakta och vinna vem som helst. Första gången vi hade sex var jag så full att jag knappt minns någonting. Han hade tagit mig till en etta i ett av Svenska Akademiens hus i Gamla stan, och jag var iskall och illamående i hela kroppen efteråt. Man känner inte så om man varit med någon som behandlat en okej.

Det fortsatte med att jag gick över mina egna gränser, att jag var äcklad men försökte bagatellisera. Sakta men säkert normaliserades saker, som att en avsugning slutade med att jag spydde. Han regisserade mig i varje detalj och var ofta hotfull. Jag trodde honom när han sa att jag skulle vara ”bränd” i min karriär om jag lämnade. Under perioden vi träffades var vi ofta i Paris, i Svenska Akademiens våning. I Stockholm ordnade han en lägenhet på Östermalm så att han kunde träffa mig när han ville.

Min röst och mitt nej räknades inte för någon av oss en bit in i relationen. När jag väl samlade kraft nog för att gå så var det för att jag var beredd att avsluta mitt liv.

Han reagerade med att meddela mig att jag var en ”cancer” som skulle utplånas, och att han ”blockerat” mig från alla konstnärliga masterutbildningar, som jag vid den tiden ville söka. Han spottade bokstavligen på mina vänner offentligt. De mest hotfulla kontakterna ebbade ut efter ett par månader. Men den här erfarenheten har gjort mig försiktig. Hans röst finns kvar i mitt huvud. Jag undviker folkmassor, klubbar, att åka tunnelbana sent på kvällen eller att befinna mig på platser där någon skulle kunna skada mig. Jag hör fortfarande rykten om att han talar illa om mig i kulturvärlden, många år efter att relationen avslutats. Att anmäla den här sortens saker är omöjligt. Min känsla inför allt som hände är att jag våldtog mig själv.

Foto: Beatrice Lundborg, Alexander Mahmoud.

”De kallar oss för 'flickorna på Klubben'”

4

Nionde, fjortonde och femtonde kvinnan berättar.

Till Klubbens 18-årsjubileum gavs en nästan tusensidig bok ut, som är full av minnen och hyllningar till scenen, skrivna av stora kulturpersonligheter. I en av texterna återges en ögonblicksbild från källaren: ”Vaga fragment av stadsbrus förs nerför trappan med den svala kvällsbrisen. Flickan som nyss rev biljetter står nu i baren och häller upp rödvin åt pianisten som just spelat.”

För Klubbens besökare är det välkänt att där ofta jobbat en eller två unga kvinnor.

Jag har pratat med fyra av dem (varav två tidigare citerats i det här reportaget), som mellan år 2000 och 2015 säger sig ha ansvarat för stora delar av verksamheten: som formulerat bidragsansökningar och tagit hand om de medverkande. Som skött kontakten med medier. Som tagit fram namn och ämnen för temakvällarna. Kvinnorna har som längst jobbat på Klubben i sex år och som kortast i ett. Men inte samtidigt. De vittnar om intressanta möten, och om stora konstnärliga upplevelser i källaren:

– Och under ytan finns att det briljanta förlåter allt. Om man benämner det andra som pågår är man någon att skratta åt, en moralist och en medelmåtta, säger en av dem.

Alla fyra säger att de refererats till som ”flickan” eller ”flickorna” av sin chef och flera av hans vänner. Och de påstår sig ha haft oklara anställningar.

Nionde kvinnan

När jag började jobba på Klubben erbjöd han mig en heltidstjänst – eller kruxet var att han hela tiden sa att jag skulle få en riktig anställning som aldrig kom. Varje gång det uppstod konflikter hotade han med att sparka mig. Ibland kunde han dröja med att betala ut min lön som alltid var svart. Jag hade ingen annan inkomst. Och sedan ville han att anställningen skulle innefatta mer än att jag förtjänade mitt yrke. Det var min plikt att när som helst följa med honom på ”jobbmöten” med någon som skulle framträda på Klubben. Även på helgen. När jag kom dit kunde artisten/författaren/filosofen plötsligt ha fått förhinder. ”Jobbmötet” förvandlades till en ”dejt”. Och han förväntade sig att vi skulle ha samlag efteråt. Om jag vägrade sa han att jag inte var välkommen till jobbet nästa dag. Vid ett tillfälle, utanför Konstnärsbaren, tog han tag i mina axlar. Han skakade mig och kallade mig ”hora” framför flera vittnen som jag fortfarande har kontakt med.

Fjortonde kvinnan

Han är bekant med min familj och det bidrog till att jag inte var en av dem han gav sig på fullt ut. Men han kunde få hemska utbrott. Så när han flörtade eller kom med något olämpligt sexuellt beteende kände jag ofta lättnad. Då skulle han åtminstone inte skrika på mig. Att jag fick tio tusen kontant gjorde allt grumligt. Jag tänkte att Klubben skulle kunna bli en språngbräda om jag spelade mina kort rätt. Och när jag slutade skulle det inte finnas några papper på mitt arbete så enda sättet var att hålla sig väl med Kulturprofilen.

Jag minns en väldigt liten händelse. Han började smeka min örsnibb. Han gjorde det länge och inför många människor, och pratade om att det är den mest sensuella delen av kroppen. Jag blev paralyserad och rodnade, men kände att jag måste vara cool nu och jag får inte på något sätt visa att det skakar mig.

Femtonde kvinnan

Även för publiken var vi ”flickor” som serverade vin. Man fick kommentarer om sin kropp av Kulturprofilen, och något av det värsta var att han brukade hålla upp olika föremål, en penna, en telefon, och insinuera att jag onanerade med dem. Han gjorde det även inför gäster och medarbetare. Det förekom att han tog på en under arbetstid – men diskret så länge vi befann oss i Klubbens lokaler. Utanför var det mer grovt. När man satt i en taxi eller på krogen och hans fru inte var med. Då tafsade han ohämmat och det var förnedrande. Man vill inte bli sexualiserad och sedd på det sättet så man undviker att ställa till med en scen. Särskilt om det sker i närvaro av ansedda kulturpersoner. Man spelar med och kanske fnissar medan man tar bort hans händer, för att inte hamna i totalt underläge. En gång när vi var ensamma tog han tag i min nacke och tvingade till sig en kyss medan han höll upp mobilen som om han filmade.

Ibland misskötte jag jobbet som ett sätt att stå ut, som ett sorts minimalt motstånd. Jag surfade bort hela dagar, och jag snodde böcker. Snodde vin.

Jag var skör de åren och hade extremt ont om pengar. Jag arbetade svart på Klubben. Och när det inte fanns någon insyn samtidigt som hela Kulturstockholm visste och normaliserade vad som pågick var det svårt att ensam kräva sin rätt. Ingen där bryr sig om något så banalt som en antastad kvinna. Jag minns intervjun med en av Kulturprofilens vänner nyligen, en man i Svenska Akademien, och hur han hyllade honom som en förebild. Som någon som borde lära unga om hur man blir en riktig man.

Till vänster Elise Karlsson.
Till vänster Elise Karlsson. Foto: Beatrice Lundborg.

”Detta är en kollektiv skam för det litterära Stockholm”

5

Sextonde kvinnan, sjuttonde kvinnan och Amanda Svensson berättar.

I början av 10-talet framträdde elever från Nordens författarskola Biskops-Arnö på Klubben, och läste sina texter från källarscenen. Efteråt berättade flera av kvinnorna i klassen att de hade trakasserats sexuellt av Kulturprofilen, och jag har talat med två av dem.

Sextonde kvinnan

Han kom fram och presenterade sig med sin position. Min text hade handlat om den manliga blicken. Han sa ”jag hoppas att du inte hatar alla män”, och sedan började han ta på min kropp och kommentera mitt utseende. Jag försökte ta mig därifrån, och då höll han fast mig i armen. Det känns som att hans trakasserier betraktas annorlunda eftersom att man befinner sig i en kulturell värld, att allt sker i litteraturens namn. Det är ju HAN, inte en byggjobbare på stan.

Sjuttonde kvinnan

Jag stod och pratade med två kvinnor som varit på Klubben under kvällen. Då kom han fram och tog mig på rumpan. Sedan la han en hand över mina ögon och drog bak mitt hår. Han gjorde det våldsamt. Jag blev så förvånad att jag inte hann reagera. När han höll mig så sa han till kvinnorna ”titta på hennes panna, har ni sett en så vacker panna”. Jag stod där som ett utställningsobjekt. Det gjorde ont att kvinnorna bredvid inte backade upp mig mer. Jag försökte ta upp det som hänt med en av dem vid ett senare tillfälle. Men då försökte hon bara släta över det.

När Kulturprofilen efter uppläsningarna hörde av sig till Biskops-Arnö och bad om elevernas mejladresser ”för att kunna tacka dem personligen” valde författarskolans fyra lärare – Arne Sundelin, Athena Farrokhzad, Ida Linde och Sara Gordan – att ta upp vittnesmålen:

”Vi fick höra att ett flertal av våra kvinnliga elever upplevde verbala och fysiska kränkningar av sexuell natur från dig, vilket för oss är oacceptabelt. För oss känns det i nuläget omöjligt att fortsätta samarbeta med Klubben, trots den fina kvällen.”

Kulturprofilen svarade på deras mejl:

”Vi vill starkt bestrida era påståenden. De få kommentarer vi gav till eleverna den kvällen var uteslutande av litterär art. Jag beklagar uttryckligen detta missförstånd och vill med detta avstå fortsatt samarbete med er och Biskops-Arnös författarskola.”

Skolans agerande ledde till att andra kulturpersonligheter hörde av sig och försvarade Kulturprofilen, säger författaren och läraren Ida Linde:

– Det var de vanliga sätten att ursäkta sexuella trakasserier, genom att förminska en människas erfarenhet och hävda att den var något annat.

I ett mejl jag tagit del av skriver en poet till Biskops-Arnös rektor att hon ”skäms” över lärarnas markering mot Kulturprofilen. Hon betonar att Svenska Akademien bidrar ekonomiskt till olika projekt som är knutna till deras författarskola. Hon föreslår en ”ursäkt” till Kulturprofilen och ”reprimand” till lärarna ”för fullständigt oacceptabelt beteende”.

”Om jag säger #metoo, kommer ni att sluta gå på Klubben då?” Strax efter att Elise Karlsson postat frågan på Facebook publicerade Stefan Ingvarsson, svenskt kulturråd i Moskva, en liknande uppdatering. Också han nämnde Kulturprofilens namn:

”Jag orkar inte vara delaktig i tystnaden längre. Min tystnad har bidragit till att färre vågar säga ifrån. Till känslan av att hans inflytelserika uppbackare kommer att låta oss känna av konsekvenserna. So be it. Detta är en kollektiv skam för det litterära Stockholm.”

– Jag var modig en gång som ung. När jag jobbade på ett litet förlag och han förgrep sig på en kollega på en av våra fester slängde jag ut honom, säger Stefan Ingvarsson när vi talas vid.

– Han skrek på mig: ”Vet du vem jag är? Jag kommer att förstöra din karriär!” Men ju mer etablerad jag blivit, desto fegare. När jag fick jobb på ett betydligt större förlag kändes det omöjligt att agera med tanke på alla hans kontakter. Och sedan drev jag litteraturfestivalen Stockholm literature, som är extremt beroende av Svenska Akademien.

Han säger att han i stället har ”krishanterat verkligheten” genom att se till att inga kvinnliga vänner hamnar ensamma med Kulturprofilen.

– Som i någon sorts klansamhälle, att jag fysiskt vaktat dem.

Ännu en som skrivit om Kulturprofilen på sociala medier är författaren Amanda Svensson. Hon berättar att hon träffat honom två gånger, och blivit tafsad på vid båda tillfällena.

– Första gången var för fem år sedan. Han började röra vid min midja och mitt hår på ett sätt som kändes extremt intimt, och det mest obehagliga var nog den skrockiga stämningen när jag pratade om det efteråt: folk menade att det var ”så han var”, men också att det på allvar gällde att passa sig, ”se till att han inte får upp ögonen för dig”, säger hon.

Andra gången var på årets Bokmässa i Göteborg, där han traditionsenligt anordnade fest i en svit på ett av stadens hotell:

– Innan konstaterade vi att tre av fyra i sällskapet blivit tafsade på, och en hade hotats med att få sin karriär förstörd. Den fjärde hade aldrig träffat honom. Så vi skämtade om att – om han kom – skicka fram henne som offerlamm. Vi normaliserade fenomenet genom att se det som komiskt, och jag tror att många hanterar det just så. Jag är van vid att sexism tar sig lömskare, mer inbäddade uttryck… Man blir så paff.

Inne på svitfesten undvek Amanda Svensson Kulturprofilen. Men han kom fram till henne när hon skulle gå.

– Jag minns att tanken slog mig, att det där med hans tafsningar kanske var överdrivet. Och då började han röra vid min byst. Och jag blev lika förvånad. Jag bara backade undan, sa hejdå.

– Och sedan dess har jag skämts, över att först ha varit en del av tystnadskulturen och sedan med min blotta närvaro ha legitimerat hans position. Jag kommer aldrig mer att delta i något som har med honom att göra.

Foto: Alexander Mahmoud, Beatrice Lundborg

”Om jag anmälde honom skulle det bara få motsatt effekt”

6

Ingen av kvinnorna har polisanmält Kulturprofilen, flera berättar att de är rädda.

Kvinnan som efter #metoo bestämde sig för att anmäla Kulturprofilen åkte till en polisstation i Stockholm. Det var för fyra veckor sedan. Hon messade mig därifrån. Hon hade förhörts. Det hon sa sig ha utsatts för var en våldtäkt, enligt polisen. Hon övervägde att göra en sekretessanmälan, skrev hon.

Men något dygn senare hörde hon av sig igen.

– Jag är lite chockad över hur jag reagerade. Jag gick inte vidare med anmälan. Det handlar mest om mitt arbete. En av mina chefer är nära vän med honom. Jag känner att jag har för mycket som står på spel. Och troligen skulle det inte bli någon rättegång, i brist på bevis.

Av de arton kvinnor jag intervjuat har ingen gjort en polisanmälan. Alla uppger personliga skäl för sin tystnad samtidigt som svaren påminner om varandra.

Så här säger fem av de anonyma kvinnorna:

– Jag vill försöka gå vidare. Jag känner mig redan brännmärkt av att ha varit en av hans ”flickor”. Jag är också rädd, och vet inte vad han är kapabel att göra.

– Jag skäms över att jag försatte mig i de situationerna. Om man frivilligt inlett något med honom möts man av ett förakt från feministiska författare. Samtidigt som de fortsätter gå på Klubben.

– Hans makt är svår att mäta, men den känns. Jag vet inte vilka konsekvenser det faktiskt skulle få att ha honom emot sig. Men jag kan inte ta risken. Och sedan är det hans fru, som betytt mycket för mig. Han vet hur viktig hon är för unga skrivande kvinnor.

– Att jag inte gick till polisen hade inget att göra med att behöva gå igenom en rättegång, utan med att jag ville vara kvar i kulturvärlden. Jag drömde om en akademisk karriär, som jag har nu.

– Jag kände mig helt ensam. Om jag anmälde skulle det få motsatt effekt. Det är ju mina ord mot hans, så det enda som skulle hända är att folk får veta, och jag skulle bli utfryst av dem som står bakom honom. Och nu vill jag bara glömma det som hände. Jag upplevde det länge som om jag befann mig i en mardröm. Jag var full av hat, och tankar om hämnd. Sedan dess har jag gått i terapi och börjat skapa ett nytt liv.

I hoten om att få ”sin karriär förstörd” ryms, enligt dem, möjligheten att inte kunna arbeta med sitt skapande: att inte få sina texter utgivna eller rättvist bedömda. Att utestängas från viktiga rum. Att inte få stipendier, och inga pengar från Svenska Akademien som varje år – utöver Nobelpriset – fördelar många miljoner kronor till litterära projekt och enskilda individer.

Kulturprofilen gör ofta ner sina ”fiender” verbalt berättar en av dem som arbetat på Klubben.

– Han och hans krets pratar mycket om vem som är lojal, och vem som inte är lojal.

Ännu en kvinna visar mig ett mejl hon fått från Kulturprofilen. Han skriver: ”Ingen inom kultur tycker om en avfälling som du.”

Många av dem jag intervjuat säger att de beslutat sig för att berätta om sina erfarenheter tack vare #metoo, och för att hjälpa andra.

– Jag minns att jag träffade kvinnan som jobbade på Klubben efter mig, säger en av kvinnorna:

– Hon tittade på mig som om hon sökte min hjälp. Men hon sa inget så jag kunde inte förutsätta att hon var i samma situation. Jag ville bara ta henne åt sidan och fråga hur hon mådde. Jag går ut med det här för hennes och andra kvinnors skull. För att detta ska få ett slut.

Författaren Gabriella Håkansson har funderat mycket på varför hon inte anmälde Kulturprofilen för det som skedde i köket på den där 40-årsfesten med många vittnen.

– Just då tänkte jag att så många redan blivit antastade, och enligt rykten hade yngre kvinnor råkat ut för värre saker. Varför skulle plötsligt jag göra en stor grej av det? Många i kulturvärlden är också verkligt rädda för hans inflytande, säger Gabriella Håkansson:

– Att inte sätta dit honom har varit en norm och utan stöd är det jag som, om jag anmäler, framstår som den instabila. Som den galna kvinnan. Och jag antar att ett polisärende skulle kräva att människorna i rummet vittnade. Att alla som stod tysta runt omkring berättade vad de sett.

Så gjordes reportaget:

Matilda Gustavsson har under en månads tid intervjuat ett 30-tal personer med kopplingar till Kulturprofilen och Klubben.

Arton av dem är kvinnor som vittnar om egna erfarenheter av sexuella trakasserier och övergrepp begångna av Kulturprofilen. Övriga intervjuade är dels personer med god insyn i kulturvärlden och Svenska Akademien, dels människor som kunnat styrka kvinnornas historier: ögonvittnen, terapeuter och närstående.

Alla de arton kvinnorna är med på bild, fyra med namn, fjorton anonyma. Bilderna är tagna på olika platser i Sverige och i Storbritannien av fotograferna Beatrice Lundborg, Alexander Mahmoud och Mark Earthy. Bilderna kommer inte i samma ordning som kvinnorna nämns i reportaget.

Matilda Gustavsson är reporter på DN. Hon belönades år 2016 med Publicistklubbens pris Guldpennan, och var i år nominerad till tidskriftspriset "Årets journalist".

Förtydligande: I en tidigare version av artikeln nämndes ett samarbete mellan Klubben och en tidskrift. Samarbetet förnekas av tidskriften.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.