Under första världskrigets tredje år kallas i norra Frankrike två unga brittiska korpraler till sin general.

Ett viktigt uppdrag väntar. En i närheten stationerad artilleridivision ska inom kort gå till attack mot tyskarna. Men flygspaning har visat att en förmodad tysk reträtt var en fint. Fienden ligger i bakhåll. 1.600 liv står på spel. En order att avbryta anfallet kan bara levereras med bud. Den livsfarliga vägen går genom ingenmansland och fiendeland, och hela sträckan måste företas till fots.

Det är bara för korpral Blake (Dean-Charles Chapman) och Schofield (George MacKay) att sätta av. Blakes bror är en av soldaterna som är på väg att gå i fällan. Vad säger det om vår tid att ett pojkboksäventyr som ”1917” betraktas som en vägande krigsfilm och höljs i priser – den kan vinna tio Oscar?

Det kritiska mottagandet har varit överväldigande positivt. Många har funnit regissören Sam Mendes film så fängslande som han avsett. Den är filmad så att det ska kännas som om den är gjord i en enda tagning och vi springer jämsides med huvudpersonerna. Samtidigt är det lätt att hitta kritiska röster, och då är invändningen i stort sett densamma: Mendes film ”gör ett mardrömslikt krig till en temapark”.

Första världskriget är känt för sitt extremt meningslösa slöseri med människoliv. År gick, medan de stridande satt i fastlåsta positioner där i princip det enda som hände var att nya soldater matades fram, sköts och sprängdes.

I denna leriga, monotona hopplöshet berättar Mendes om två soldater som får ett dramatiskt uppdrag av högsta vikt. Under färden räddas liv ur kollapsande byggen och brinnande fordon. Matransoner skänks till kvinna med spädbarn.

”1917” framstår som obegripligt äppelkindad och heroiserande. Det är olustigt att en sådan krigsskildring 2020 sväljs hel.

Hjältesagan tar över ”1917” och gör den till en film omöjlig att ta på allvar. Jämför man med första världskriget-klassiker som King Vidors stumfilm ”Den stora paraden” (1925), fransmannen Raymond Bernards ”Den stora fasan” (1932) – länge bortglömd, Jean Renoirs ”Den stora illusionen” (1937) och Stanley Kubricks ”Ärans väg” (1957) – framstår ”1917” som obegripligt äppelkindad och heroiserande. Det är olustigt att en sådan krigsskildring 2020 sväljs hel.

Det är svårt att som avsett ryckas med, och få en känsla av att närvara på slagfältet, om man börjat haka upp sig på schablonerna och pekboksdialogen. Vi ser flygplan på himlen. De jagar varandra. Schofield tittar på Blake: ”En luftduell!”

Det finns många sådana stunder i ”1917”, där Mendes för första gången själv skrivit manus (ihop med Krysty Wilson-Cairns). Mendes och fotografen Roger Deakins har velat filma ”1917” som i en obruten tagning. Många långa tagningar, den längsta nio minuter har Deakins berättat, har sammanfogats så omärkligt som möjligt. Mendes har beskrivit det som att vi ska känna oss hopkedjade med huvudpersonerna.

Är inte detta – åter – ett naivt sätt att försöka åstadkomma intensitet? Det finns många filmer som med konventionella medel håller publiken gastkramande nära huvudpersoner på dramatisk färd.

Fast här kan det vara personligt hur fångad man blir av de långa tagningarna. Mig fick ”1917” att börja fundera på nackdelarna med entagningsfilmen. Som att om man vid redigeringen upptäcker att repliken ”En luftduell!” är fruktansvärt överflödig, så är man tvungen att låta den följa med ändå, för hur ska man klippa?

Se mer. Tre andra filmer av Sam Mendes: ”American beauty” (1999), ”Revolutionary Road” (2008), ”Skyfall” (2012).

Läs fler filmrecensioner i DN