Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”2013 var enda året någonsin då någon som gör så konstig musik som jag skulle kunna bli känd”

New York. Hans långsamma, bastunga beats skulle ha kunnat komma från amerikanska ­Södern, men Yung Lean är från Söder i Stockholm. Just nu upptäcker USA och Yung Lean ­varandra och Sverige får vänta. DN har träffat den hyllade artisten.

Två dagar före turnépremiären på Webster Hall i New York går Yung Lean runt i en skivaffär i Brooklyn och klämmer på sitt eget debutalbum ”Unknown memory”. Han tar upp skivan, läser bak­sidestexten intresserat, och ber en kompis att ta en bild när han poserar med den. Runt om i butiken står tonåriga beundrare och spanar blygt på Yung Lean och hans gäng Sad Boys, som består av Lean och producenterna Yung Gud och Yung Sherman. Några av ungdomarna bär Yung ­Lean-inspirerade monokroma vind­jackor och fiskarhattar.

– Jag ska gå och snacka med lite fans, säger Yung Lean och försvinner in bland hyllorna. Två femtonåriga tjejer fnissar och tar bilder på honom i smyg.

Artonårige Yung Lean, som egentligen heter Jonatan Leandoer Håstad, är enkel att få syn på i folkmängden i sin kritvita hoodie från Ralph Lauren, ljusa jeans, och Filakängor. Han kliver runt bland små skaror av anhängare och signerar skivor och ställer upp på bilder. ”New York is the shit”, säger Yung Lean innan han ger tillbaka en ung flickas vinylskiva.

På lite mindre än två år har Yung Lean hunnit bli ett stort fenomen i USA. Turnén som stundar är den andra genom Amerika som Yung Lean och Sad Boys hunnit med i år. Då som nu spelar de inför slutsålda hus, Webster Hall, en lokal som tar in 1 500 gäster, har Sad Boys redan fyllt två gånger.

– De älskar oss här. Det fanns ett glapp i hiphop och annan musik där jag fick plats, säger Yung Lean när vi sitter vid ett bord på skiv­affärens fritidsgårdsliknande övervåning. Bredvid oss spelar resten av Sad Boys ett högljutt parti pingis.

– 2013 var enda året någonsin då någon som ser ut som jag, och gör så konstig musik, skulle kunna bli känd. Och det skulle aldrig kunna ha hänt i Sverige. Det hände i USA. Här är de öppna, de är taggade, de ser saker som de är och inte allt runt omkring. I Sverige skriver man om att jag är från Söder och att min pappa är författare. Men här skriver New York Times om hur musiken fungerar i stället.

Musiken Yung Lean beskriver som konstig har ofta jämförts med hostmedicinindränkt hiphop från amerikanska Södern. Yung Leans låtar har luftiga, bastunga beats med snabba hi-hats och autotune-effekt på rösten, och texterna innehåller referenser och slangord hämtade från det senaste decenniets amerikanska rapscen. Till och med artistnamnet bär dessa konnotationer: förutom en förkortning för Leandoer är Lean också namnet på en klassisk hiphopdrink bestående av receptbelagd hostmedicin och läsk. Men att klassa Yung Lean som hiphop är att göra sig själv en otjänst.

– Jag har aldrig sett mig som en del av en hiphopkultur. Jag bara gillar rap. Det är inte kulturen i sig det handlar om. Vi är egentligen mer jämförbara med The Knife än, typ, Wu Tang Clan, säger Yung Lean.

Hiphop i dess klassiska form, med föreställningar om äkthet, är en för snäv genre för att ha plats för alla Yung Leans ambitioner.

– Vi gör inte bara musik, säger Yung Lean tvärsäkert. Vi gör konst.

Efter att ha pratat med fans och kollat in skivor (Yung Lean köper bland annat en lp med Cocteau Twins och kassetter med Green Day och Death Valley Girls) ska han och Sad Boys spela ett par låtar inför 60 entusiastiska lyssnare, vars inträde till konserten ingick i köpet av Yung Leans album. Meningen var att de skulle spela i en klubblokal i affärens bakre del med kapacitet för flera hundra, men gruppen protesterade och tyckte att det skulle kännas obekvämt att framträda inför ett halvtomt rum. I stället sätter Yung Gud och Yung Sherman upp sin utrustning inne i affären, med mixern på kassadisken.

När konserten ska börja kan ingen hitta låtarnas instrumentalversioner de använder till turnén så Yung Lean rappar i stället över albumspåren som strömmar ur Yung Guds Itunesbibliotek. Med rösten tjock och smetig av autotune improviserar han monotona stämmor till refrängerna. Vid ett tillfälle tar Yung Lean en paus i en vers och spottar ut en snus, medan hans röst fortsätter att dåna från högtalar­systemet.

”Heart of a lion, lion, heart departed from my soul; thanks to everyone who hates me, only makes me fit my role”, börjar den första låten, ”Volt”. Hatare är något Yung Lean tvingas handskas med dagligen.

– De klagar på allt, säger Yung Lean om sina kritiker. De klagar alltid. De är tråkiga. Det är så det funkar. Antingen gör man saker eller så klagar man. Man väljer här i livet.

Bland annat har Yung Lean anklagats för att begå kulturellt bemäktigande. Rader som ”I’mma get a chopper, shoot that hoe in the face” fick webbmagasinet Pitchforks Larry Fitzmaurice att jämföra Yung Leans musik med 1800-talets ministrelunderhållning, i vilken vita skådespelare framförde nidporträtt av svarta karaktärer iklädda blackfacesminkning. Yung Lean låter sig inte bekommas: ”Jag hör, men jag bryr mig inte.”

– Om det är en appropriering på amerikansk skräpkultur eller what­ever... det här är en diskussion som förs av trettioplussare i Stockholm som kollar på ”Solsidan”, sedan ser de Yung Lean och tänker: Vad gör han? Är han rasist? Är han sjuk i huvudet? Men hiphop är ett uttryck som övergått till något som alla får tycka om.

– Kolla på den här spelningen, fortsätter Yung Lean. De här fansen tänker inte: Åh vad skönt, nu gör en vit person det som svarta gör. Det är människor som gillar bra musik, och jag gör bra musik... de uppskattar det för de skulle kunna vara oss. De skulle kunna vara våra kompisar.

Hector Sosa, 15, från Bushwick, står vid skivbutikens kaffebar med en signerad Yung Lean-skiva i handen. Han hörde talas om Yung Lean efter att ha läst om honom på det Brooklynbaserade klädmärket Mish­kas blogg i mars 2013. Att Yung Lean är från Sverige tycker Hector inte spelar någon större roll.

Om något så förhöjer det hans karaktär, säger Hector. När jag berättar för honom att Yung Lean inte alls är lika stor i Sverige som i USA blir han förvånad.

Haille McKenzie, 17, och Riley Hughes, 15, kommer båda från Brooklyn och hörde talas om dagens överraskningsspelning på Twitter för bara några timmar sedan. Inte heller de har funderat mycket över Yung Leans ursprung. Vi gillar Yung Lean för att han är originell, säger Haille. Och för estetikens skull, fyller Riley i.

Med vissa artister är det omöjligt att gissa hur nästa släpp kommer att låta. Yung Lean och Sad Boys är en sådan akt. Skillnaden i ljudbild mellan ”Lavender EP” och singeln ”Kyoto”, som båda kom ut 2013, är enorm; debutalbumet vittnar om samma rasande snabba utveckling. Producenterna Yung Sherman och Yung Gud fortsätter ta sina minimala, svävande beats i nya riktningar (Yung Gud släppte solo-ep:n ”Beautiful, wonderful” i slutet av november). Texterna har gått från plumpa rader om knark, sex och konsumtionsvaror till abstrakta idékollage (fortfarande med mycket referenser till knark, sex och konsumtionsvaror).

– Jag gillar författare som William S Burroughs, som bara har idéer på idéer. Det finns ingen kontext liksom. Det tycker jag är fint, säger Yung Lean. Jag har alltid gillat dekadens.

– Yung Lean är ju en karaktär på något sätt. Han är allting Jonatan inte var för två år sedan. Det är min konst, musiken. Det är det enda stället där man kan säga vad man vill. Det enda av allting.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.