Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Aase Berg: Boken som förändrade mitt liv

Socialantropologen Carlos Castaneda reser sommaren 1960 till Sonoraöknen för att studera bruket av medicinalväxter. Där möter han don Juan. Mer än ett halvsekel senare minns Aase Berg den märkliga serie böcker som skildrar forskarens och trollkarlens möten.

Del 3 i serien om ”Boken som förändrade mitt liv”.

Att uttrycka kärlek genom att stapla gosedjur på hög är motsatsen till känslighet.

Ja, ursäkta. Ni menade säkert väl när ni hedrade offren efter terrorattacken i Stockholm. Men jag blev ärligt talat mest rädd.

Gosedjursmanifestationen handlade inte om vuxna känslor. Grejen med vuxna känslor är nämligen att de ofta innehåller fler nyanser än en nallebjörn kan förmedla.

Efter terrorattacken var medierna så fulla av klichéer att de skymde alla komplexa känslor.

Religionen har den mest korkade klichéapparaten, men mig lurar ni inte. Jag är uppväxt i en familj där gud betraktades som trams. I min barndom var det naturen som uttryckte skönhet och mysterium.

I dag har naturen dessvärre också blivit ett slags gosedjur som döpts om till ”miljön” och som människor tror sig kunna kontrollera och inte minst tycka synd om i sentimental självömkan över att söta sälungar äter plastpåsar.

Naturen är inte längre en plats för fantasi och kunskap. Den är en plats för skuldkänslor.

Läs mer: Del 1: Nina Björk: Boken som förändrade mitt liv: Kulla-Gulla gav mig en politisk moral

Sekulära människor av i dag har alltså inte så mycket att välja på för att uppleva det sublimas gåtfullhet. Om man inte är så vansinnigt tråkig att man bara drömmer om familj, pengar, nya möbler och trädgårdsodling, så är risken stor att fantasin får utlopp i vidskeplighet typ spakultur, mindfulness, positiva affirmationer, karriärcoachning, doftljus och andra förment innerliga aktiviteter för sönderstressade livspusselslavar.

Själv höll jag på att halka in på new age i unga år. Det där med schamanism lockade mig mer än Fältbiologerna, som mina föräldrar försökte ansluta mig till av karaktärsdanande skäl. Schamaner hade jag bara sett på tv, men de verkade balla och bindgalna. De snurrade omkring i skinnpaltor och krökade fulsprit gjord på stomjölk och knarkade alla skumma växter som fanns att uppbringa och förvandlade sig till kråkor. Fältbiologerna låg liksom i lä.

Tack och lov hade jag turen att snubbla över de enda new age-böcker som gör new age-kulturen en björntjänst: antropologen Carlos Castanedas serie om sina möten med yaquitrollkarlen från Sonoraöknen, don Juan. Böckerna gavs ut på 1960- och 70-talen i USA, och publicerades snart även i Sverige. Huruvida Castaneda fabulerar eller har gjort ett seriöst antropologiskt fältarbete är omdiskuterat. Men struntsamma, de är ändå litterärt banbrytande.

Jag upptäckte Castaneda i tidiga tonåren, då jag fortfarande valde böcker utifrån omslag. Jag var ett lätt byte för Douglas Dents iskallt genialiska illustrationer till den första utgåvan av Castanedas böcker på svenska. Jag undrar vad som hände med Douglas Dent. Svårspårad på nätet. Han kanske försvann in i sina egna bilder.

Castanedas konstiga och oförutsägbara böcker förvandlar nämligen världen. Jag lärde mig att se bortom klichéernas slentrianmässiga manual för lycka och sorg, redan innan jag visste vad klichéer var.

Det är också detta som skiljer bokserien från vanlig new age, som ju i allmänhet livnär sig på desperat självbekräftelse. I Castanedas böcker finns det ingen tröst. ”Allting är farligt”, säger don Juan.

Läs mer: Del 2: Johanne Lykke Holm: Djuna Barnes lärde mig att ta risker

I de två första böckerna, ”Samtalen med don Juan” och ”En annorlunda verklighet”, framstår lärjungen Castaneda som ganska enfaldig. Han överbetonar till exempel användandet av droger. Don Juan drar visserligen i sig dubiösa mängder peyote och spikklubba och svampar med mera, men först i tredje boken, ”Resan till Ixtlan”, fattar Castaneda att hans fixering vid knarkorgierna skymmer sikten. Drogexperimenten befinner sig dessutom ljusår från all flumromantik, de är inget psykedeliskt råröj utan noga övervakad psykologisk forskning.

Vad don Juan egentligen gör är att iscensätta möten med ensamheten: ”Kunskapen är något verkligt skrämmande, den vanliga världens hjälpmedel utgör inte längre något skydd.”

En handgriplig teknik som lärs ut är konsten att se. Det handlar snarare om att lyssna på hål mellan ljuden än att använda ögonen. När man ser påminner människor om lysande ägg med ett knippe fibrer fastsatt i magen. Genom att använda fibrerna som tentakler är det möjligt att förflytta sig, till exempel klättra uppför bergväggar eller resa miltals genom geografin. Man kan även rycka i andra människors fibrer för att avläsa deras minnen eller påverka dem på olika sätt.

Genom att se kan man också manipulera så kallade bundsförvanter, underliga och dödligt farliga varelser som, i motsats till vad namnet antyder, enbart är ute efter att jävlas, skada och förgöra. De ser ut som människor men är i själva verket kontaktytor mot andra världar.

Beskrivningen av människan som ett lysande ägg är ingenting för den som vill uppnå igenkänning. Det finns ingenting insmickrande i bilden, det går knappast att identifiera sig med den, den är bara kall.

När don Juan ägnar sig åt medveten närvaro sabbar han alla möjligheter till avspänd harmoni. Som när han tvingar stackars Castaneda att förfölja små ödlor genom de äckliga buskagen i flera dagar, för att till sist sy igen ögonen på dem i någon slags absurd ritual; eller tillbringar ett par dygn på träaltanen utanför huset med att sätta sig på olika punkter, undersöka färgförnimmelser bakom ögonen och känslan av brännande mot rumpan för att till sist hitta rätt ställe.

Aktiviteterna är i allmänhet så obekväma och monotona att varje normal människa skulle ha kreverat efter ett par timmar. Man kanske kan kalla det för hardcore mindfulness. Dock inget för avslappningspausen på konferensen.

Gosedjursmobben jobbar med infantil igenkänning, och kallar den för kärlek. Castaneda lärde mig att det finns en annan sorts kärlek, djupare, farligare: att stå ut med motsatsen till igenkänning utan att tappa fotfästet. Respekten för det främmandes ovillkorliga bortvändhet.

Ni fattar var vi landar. Man måste inte kontrollera, förstå eller älska främlingen. Det räcker med att stå ut med det obegripliga.

Den riktiga naturen som fanns förr i tiden, den som inte hette miljön, kunde användas till just detta: att avlära sig narcissismen i en bekräftelsedriven värld. Naturen skiter i dig. Käka i dig detta faktum. Det är bara hos Disney djuren vill bli dina vänner för att just du är speciell.

Don Juan gullar varken med rådjur eller gosedjur, han praktiserar vetenskapliga metoder på en filosofisk verklighet. Av honom lärde jag mig empiri och systematisk forskning.

Jag förstod skillnaden mellan mystifikation och precision när det oerhörda ska gestaltas. Det öververkliga är oftast inte oförklarligt utan bara svårt att beskriva. Att ändå lyckas beskriva det betyder att man är en forskare, i motsats till flumtomte eller blarigt andlig aurakärring. Och är det något samtiden behöver så är det fler forskare, färre som går på ren känsla, eftersom den oreflekterade känslan styrs av reptilhjärnan och inte alls av hjärtat som det brukar hävdas. Visst, ”följ ditt hjärta” funkar säkert i vissa lägen, men bara om du har koll på hjärtats nyanser och riktning. Annars kan kärlek till din like utmynna i hat mot din olike.

Av Castanedaböckerna lärde jag mig också att analysera den framväxande individualismen i nyliberalismens spår. Det don Juan har gemensamt med new age-rörelsen och carpe diem-coacherna är nämligen, vid första anblicken, individualismen. Den ensamma hjälten slåss mot nyckfullt outgrundliga makter och fiender.

Å andra sidan finns det också en underliggande samhörighet genom ett löst hållet nätverk av trollkarlar. De är ofta råa och taskiga mot varandra men ändå: när don Juan tycker att Castaneda är väl tafflig i sina försök att greppa den nya världen kallar han in sin bisarra polare, den betydligt mer flamsiga men också smartare trollkarlen Genaro, som tar puckot i upptuktning. Man kanske inte kan påstå att don Juan och Genaro tycker om varandra, de är snarare känslomässiga pragmatiker.

Det som är botten i andra är botten också i dig. Och botten är ensamhet. Men i kollektivet av främlingar som inte nödvändigtvis utövar kärlek utan snarare respekt finns ett otippat hopp. När kärleksklichéerna och samlevnadsnormerna skalas bort är allting inte bara farligt. Då är allting också möjligt.

En magisk bokserie.

Carlos Castaneda (1925–98) var forskare vid UCLA, University of California. Hans tre första böcker är loggböcker som ligger till grund för den avhandling som gav honom en doktorstitel i antropologi.

Sedan hans böcker blivit osannolika bästsäljare började hans forskning ifrågasättas, men också försvaras av etablerade äldre kollegor. Även yaqui-schamanen don Juans existens ifrågasattes. Castaneda själv var en skygg figur som ytterst sällan lät sig intervjuas och aldrig uppträdde offentligt. Hans frånfälle hölls hemligt under ett par månader.

Don Juan Matus är en pseudonym använd av Castaneda, har han sagt, för att skydda schamanens verkliga identitet. Juan tillhör yaquistammen och hans schamanistiska insikter och praktiker sägs härstamma från toltekerna.

Aase Berg

Aase Berg är poet, författare och kritiker på DN. Hennes senaste bok är diktsamlingen ”Hackers” (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.