Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 22:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/afrikansk-segervittring-i-striden-om-det-koloniala-stoldgodset/

Kultur

Afrikansk segervittring i striden om det koloniala stöldgodset

Bild 1 av 6 Akenzua II, som var edo-folkets kung, Oba, mellan åren 1933 och 1978, avbildad i en bronsgjutning från mitten av 1900-talet. De äldre gjutningarna finns spridda över museer i Europa.
Foto: Erik Esbjörnsson
Bild 2 av 6 Bronstavla från 1500–1600-talet.
Foto: Science Photo Library
Bild 3 av 6
Foto: Universal History Archive/REX
Bild 4 av 6
Foto: Nils Jorgensen/REX
Bild 5 av 6
Foto: Universal History Archive/UIG/RE
Bild 6 av 6
Foto: Universal History Archive/REX

BENIN CITY/LONDON/AXUM/ADDIS ABEBA 

 

I decennier har afrikanska länder kämpat för att få tillbaka många tusen föremål som de plundrades på under koloniseringen. De europeiska länderna har börjat öppna för en diskussion. Men i Nigeria har man inte tid att vänta – museet är redan finansierat.  

Rätta artikel

I 800 år hade det mäktiga Beninkungadömet hållit fortet och handlat med européerna på lika villkor. Först med portugiserna, sedan med britterna. Men i slutet av 1800-talet blev trycket från det militärt övermäktiga Europa för starkt. En brittisk expedition på 250 personer hade skickats till Benin City, hjärtat i kungadömet som gett namn åt både staden och det nutida landet, för att avsätta edofolkets kung. Men kungen varskoddes om expeditionen och hans välorganiserade trupper dödade nästan samtliga britter i ett bakhåll. 

Reaktionen blev snabb och stark. En fyra gånger större brittisk delegation anlände tungt beväpnad bara veckor senare och satte palatset och stora delar av staden i brand, efter att de plundrat dess skatter. Närmare 3.000 objekt i brons och elfenben, flera uppemot 800 år gamla, fördes till London där flottan auktionerade ut merparten av föremålen för att finansiera expeditionen. Dessa objekt är för allmänheten för alltid försvunna. 

Men fyra av tio föremål skickades till British museum. Nu kan flera av bronsgjutningarna komma att återvända till Nigeria, men lösningen är inte okontroversiell. 

Frågan om repatriering – hemflytt – av föremål som plundrats från Afrika av europeiska kolonisatörer, har varit en stötesten under snart sagt hela den tid som förflutit sedan Afrikas avkolonisering från 1950-talet och framåt. Den har aktualiserats med utställningen av kung Tewodros krona på V&A museum som öppnade i London i fjol, för att högtidlighålla 150-årsminnet av räden mot staden Maqdala i Etiopien. 

Den etiopiska kungen Tewodros mötte ett öde liknande det som skulle drabba kungen i Benin tjugo år senare. En diplomatisk tvist, som förvisso orsakats av Tewodros, ledde till en kraftig överreaktion av britterna som 1868 med 13.000 soldater invaderade fortet i Maqdala. Tewodros sköt sig själv med en pistol (som han i bättre tider fått i gåva av drottning Victoria) och palatset plundrades på föremål, vilket finansierade operationen. 

– Utan Tewodros hade Etiopien inte sett ut som det gör i dag, det var han som lade grunden för det moderna kungariket, förklarar den etiopiske it-teknikern Alan som DN träffar vid montrarna på andra våningen i V&A:s huvudbyggnad i London en mulen aprillördag. 

Han bor i staden och har svängt förbi för att själv ta en titt på utställningen som uppmärksammats efter att museichefen Tristan Hunt sagt till The Art Newspaper att ”om Etiopien är intresserat av ett långtidslån är vi redo att assistera”. 

Museibesökaren Alan välkomnar förslaget. Han påpekar att många föremål försvunnit från Etiopien, även senare, under krig och dåligt styre. 

– Nu är det stabilt och vi skulle kunna ställa ut föremålen. Men vi vet inte hur det ser ut om tio år så jag tycker ett lån som de föreslagit är en bra idé, säger han. 

Hunts låneerbjudande tas inte emot lika varmt av andra etiopier. Yonas Desta, direktör för nationalmuseet i Addis Abeba, hävdar att etiopisk lag inte tillåter någon annan diskussion än den om permanent repatriering av Tewodros krona och andra artefakter som togs från Maqdala. Allt är stöldgods, enligt Yonas, och det är britternas ansvar att möjliggöra en repatriering.

– Tewodros hade byggt ett bibliotek och ett kunskapscenter där han samlat föremål från hela landet, det är en förlust av kunskap och information och uttalandet har gjort många etiopier frågande och upprörda, säger han. 

Han slår fast att ett krigsbrott har begåtts – plundringen – men att lagstiftningen för att döma inte räcker till. En Unesco-resolution från 1978 uppmanade FN:s medlemsländer att verka för repatriering, men ett tillägg villkorade ansträngningarna mot att föremålens säkerhet inte skulle äventyras. Mot detta tillägg har mången europeisk institution lutat sig sedan dess. 

– Det skrevs på de forna kolonialmakternas villkor, säger han. 

En delseger vann Yonas Desta häromveckan när Storbritanniens National Army museum gick med på att återbörda två hårlockar som tagits från Tewodros i samband med att en konstnär målade av honom på dödsbädden. En etiopisk delegation har rest till London för att hämta lockarna som har stort symbolvärde. National Army museum betonar dock att det inte är en ny linje som gäller från brittiskt håll:

– Det är definitivt inte något prejudikat, säger en talesperson till BBC.

Uttalandet vittnar om frågans känslighet. 

Etiopien har varit framgångsrikt i ett fall: obelisken i Axum, som restes på 400-talet men stals 1937 av den italienska ockupationsmakten som fraktade den 160 ton tunga pelaren till Rom där den restes på Porta Capena-torget. Omedelbart efter krigsslutet gick Italien med på att återbörda den. Men det skulle dröja ända till 2003 innan den uppstyckade pelaren kunde landa till publikens jubel på en landningsbana som byggts för ändamålet utanför Axum. 

Obelisken i Axum är 24 meter hög och väger 160 ton. Den restes på 400-talet men stals på 1930-talet av den italienska ockupationsmakten. Först 2003 kunde den återbördas till Etiopien. Foto: Erik Esbjörnsson

Det sägs att italiensk inrikespolitik kom att bli avgörande i fallet – Silvio Berlusconi var premiärminister och kunde genom gesten distansera sig från Mussolini och nyfascisterna som han anklagats stå nära. Yonas Desta vill inte kommentera denna förklaring, som han hört, utan säger att det var resultatet av tålmodigt arbete. 

Klart är att två europeiska politiska frågor kan komma att öppna dörrarna för en förnyad diskussion om afrikanska artefakter. I spåren av Brexit måste Storbritannien fokusera på egna handelsavtal och där kan repatrieringen bli en bricka i förhandlingarna. Migrationen från Västafrika har dessutom fått Frankrikes president Emmanuel Macron att arbeta för en nystart i relationen med kontinenten och han sade i november att statyer som plundrats från landet Benin, väster om Nigeria, ”utan försening” ska returneras. 

Museichefen Theophilus Umogbai och guiden Kate Akhadelor på nationalmuseet i Benin City i Nigeria. Foto: Erik Esbjörnsson

I nigerianska Benin City visar Kate Akhadelor runt i nationalmuseet som har en permanent utställning av yngre objekt från tiden efter britternas kolonisering.

– Vi hör det från varje besökare. Frågan om repatriering är något som engagerar alla, säger hon. 

Museichefen Theophilus Umogbai har en mjukare inställning i frågan än kollegan i Addis Abeba. Han konstaterar krasst att det fanns en enda positiv aspekt av plundringen. 

– Dessa gjutningar berättar i detalj kungadömets 800-åriga historia. De visade européerna att vi inte var apor. 

Argumentet i Unescodokumentet, om att hänsyn till föremålen ska överordnas äganderätten, ger han inte mycket för. Edofolket från Benin City har redan bevisat att de kunnat förvalta föremålen över åtta sekler.

– De var i alldeles utmärkt skick när européerna tog dem. Till den som är orolig för vad som ska ske, säger jag ”men hjälp oss då, låt oss göra det tillsammans”. 

Delstatsregeringen har nyligen avsatt motsvarande 40 miljoner kronor som över en treårsperiod ska gå till att bygga upp en ny museibyggnad specifikt för att ställa ut gjutningar från Benin som nu är i Europa – men i begränsad skala och långt från permanent. 

Umogbai menar att frågan om de 3.000 föremålen måste lösas på åtminstone ministernivå mellan staterna och att det kan ta lång tid. 

– Men vi kuratorer har ett visst handlingsutrymme när det gäller vandringsutställningar som går runt globalt. Vi för en dialog med en rad olika museer i Europa om att flytta ner ett mindre antal objekt i taget och rotera utställningen ofta så att fler får ta del av objekten. När dessa diskussioner nu börjar bära frukt så kan jag inte gå omkring och skrika ”ge tillbaka våra saker”, det vill jag inte. 

Han påpekar att en framtida eventuell utställning i viss mån kommer att ske på europeiska villkor. Det sätt på vilket föremålen skulle ställas ut är en västerländsk företeelse. 

Theophilus Umogbai, chef för nationalmuseet i Benin City, har en pragmatisk inställning i frågan om repatriering av plundrade artefakter. Foto: Erik Esbjörnsson

– Vi använder ju objekten i våra ceremonier och det är ceremonierna som laddar objekten med värde, säger Umogbai som menar att det bara är européer som är besatta vid att värdet stiger med ålder. 

Ur edofolkets perspektiv handlar det om en tradition som gått i arv genom århundraden. Bara för att alla objekt har lämnade landet 1897, så har inte traditionen brutits, resonerar Umogbai. 

– Det gjordes ju nya gjutningar påföljande år och det har fortsatt sedan dess. Vad säger att de som gjorts senare har ett annat värde? Däremot så har plundringen lämnat ett stort hål i vår historia. 

Museet är tveklöst den mest centralt belägna byggnaden i Benin City, vars medeltida gatunät ser ut som en spindelväv. Mitt i en väldig rondell i stadens nav ligger museet, vilket påverkat besökstalen negativt. Ingen fotgängare vid sina sinnens fulla bruk vågar korsa den åttafiliga vägbanan för att nå museet. 

Elvis Igbinosun är bronsgjutare i Benin City. För snabbare jobb använder han silikon och gips men tekniken med bivax och lera kommer till användning vid större beställningsarbeten. Foto: Erik Esbjörnsson

Ett stenkast bort ligger Igun Street, där dagens bronsgjutare förvaltar skråets traditioner. Numera har det höga kopparpriset tvingat dem att gå från brons till mässing (som har en lägre kopparhalt) och till billigare arbeten använder man modernare tekniker.

– Silikon och gips sparar tid och pengar. Men vid vissa uppdrag använder vi röd jord, säger gjutaren Elvis Igbinosun. 

Verk utförda i den äldre tekniken skulpteras fram i bivax som sedan draperas i den lateritröda jorden och därefter allt grövre lager av lera. Formen eldas så att leran härdas medan bivaxet inuti smälter bort. Bronslegeringen hälls ned i formen som sedan krossas. Tekniken, som gör varje skulptur unik, lärde sig Igbinosun som liten pojke av sin far som lärt sig av sin far, och så vidare. 

I Benin City är gjutarkonsten fortfarande vid liv. Yrket har ärvts i många generationer och gjutarna på Igen Street använder fortfarande samma teknik som deras förfäder. Foto: Erik Esbjörnsson

– Min farfars fars verk är utställda på museum i Europa. Om jag vill se dem måste jag åka dit och betala. Även om inträdet är gratis så kostar resan. Visst, jag kan göra samma saker med mina händer men detta är mina förfäders verk vilket gör dem vackrare för mig, säger han. 

Elvis Igbinosun avfärdar direkt nationalmuseets pragmatiska projekt. 

– Det är stöld och de borde lämna tillbaka allt. I en civiliserad värld som Europa så får man ett straff om man blir tagen som tjuv. Men inte i detta fallet. 

Han kan gå med på en lånelösning – med ombytta roller. 

– Du kan inte låna till oss vad som tillhör oss. Ska vi låna gjutningarna under en kort tid för att sedan ge tillbaka dem till den rättmätiga ägaren – när det är vi som är det? Skicka allt hit så kan vi sedan låna ut objekten till Europa, säger han.