Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/agnes-lidbeck-det-otacka-med-skrackfilmen-the-hunt-ar-att-den-forkroppsligar-samhallsdebatten/

Film

Agnes Lidbeck: Det otäcka med skräckfilmen ”The hunt” är att den förkroppsligar samhällsdebatten

Betty Gilpin spelar den hårdhudade krigsveteranen Crystal i ”The hunt”.
Betty Gilpin spelar den hårdhudade krigsveteranen Crystal i ”The hunt”. Foto: Photo Credit: Patti Perret/Universal Pictures, Photo Credit: Patti Perret/Unive, Photo Credit: Patti Perret/Unive

I den strömningsaktuella amerikanska satirskräckisen ”The hunt” bedriver privilegierade liberaler jakt på näthatande bonnlurkar. Men den tunna politiska fernissan bekymrar mer än själva storyn, skriver Agnes Lidbeck.

”Det finns alltid något sämre svin, här i kön in till slakteriet. Någon som svinar och bökar sig trött, men jag är Pigham, förvaltar väl mitt kött. De som snart ska bli slaktade, föraktar de som är förpackade redan, och avtackade.”

Jag minns fortfarande första gången jag hörde ”Hård tid” av Stefan Sundström: ”Varje dag har sin egen plåga, jag sitter här och hör hur grannar slåss. Dom sunda föraktar fyllhundar, fyllehundar ser ner på pundare, pundare spöar heroinister, de får sitta i sitt sega klister och sticka sina vrister.”

Det vimlade inte direkt av heroinister i min barndom. Kanske var det just därför raderna gick rakt in och fortfarande stiger ibland, som bubblor ur ett kärr, från det undermedvetna. Skivan, ”Hå Hå Ja Ja”, kom 1993. Det finns något i det skyddade barnets första möte med cynismen som är explosivt. Chockvärdet.

För dem av oss som har turen av växa upp med äppelpallning som värsta brott, för dem av oss som aldrig sett en större spricka i trottoaren än att man kan jumpa över den med en cykel i hög fart, är det aldrig mysigare än när man tittar på skräckfilm, som under en mjuk trygg filt.

Den äckliga eliten dödar den äckliga pöbeln, och den äckliga pöbeln dödar den äckliga eliten tillbaka

Kanske är det sant för ett samhälle också. Det behövs ett mått av välstånd för att viljan att konsumera lidandet som underhållning ska uppstå. 

Eller så är det tvärtom? Kanske behövs mörker för att odla mörker. Kanske behöver det trasiga samhället berättelser om värre sår. Det milda tärande vardagliga våldet som projektionsyta för det uppenbara, grälla våldet. 

Jag vet inte, men jag hör Stefan Sundström sjunga i bakhuvudet när jag ser ”The hunt”, en amerikansk skräckfilm som skulle gått på bio nu, men som man kan strömma hemifrån på SF Anytime i stället. ”Det finns alltid något sämre svin.”

Ja, det finns ett svin i ”The hunt”, eller i vart fall en liten gris, symbolisk. Det finns också ett antal grovt skissade människor, eller inte människor, men typer. Den framgångsrika liberala typen, den ras-och-genus-och-sockermedvetna typen. Ett gäng av dem till och med, det är svårt att hålla reda på antalet, man blandar samman det ena parodiskt välvårdade skägget med det andra. Mot dessa typer ställs andra, lika skissartade typer: rödnackade näthatande troll, med blekt hår och sunkiga åsikter. 

Och mellan dessa grupper finns ett antal vapen fördelade. Pistoler, pilbågar, någon form av kastvapen som jag skulle gissa är granater? Ja, och så dödar de varandra då. Den äckliga eliten dödar den äckliga pöbeln, och den äckliga pöbeln dödar den äckliga eliten tillbaka. Sen är filmen slut. 

Kanske överlever den symboliska grisen, jag minns ärligt talat inte: fem minuter efter att eftertexterna rullar har jag förträngt soppan, en tunn soppa på blod och avslitna kroppsdelar.

Läs mer. Filmrecension: ”The hunt” – pigg parodi på putta polemiker 

Nej, det är inte handlingen i ”The hunt” som är skrämmande, eller maskarbetet. Har man sett ett utslitet öga, har man sett dem alla. 

Mer bekymrande är den tunna politiska fernissan. Det är mycket svårt att tro att filmen vill säga något konstruktivt om polariseringen i dagens politiska landskap: om inte budskapet är att alla bara bör kötta ihjäl varandra. Närmare till hands ligger misstanken om att någon gjort en kommersiell analys av hur en ganska ordinär rysare ska få ökat genomslag. Klasskamp som splatterfilm? Så vad är analysen? Att vi har ett samhälle som kan bli lite chockat av att se liberaler spränga mekaniker i bitar? Eller är analysen att vi nu är så förhärdade att det är här, i mörkret, vi känner igen oss?

En optimistisk tolkning är att det är en cynism som är uttänkt att chockera. En mindre ljus tolkning är att det är det här som krävs nu, för att sticka ut, för att komma igenom. Granater, i debatten, och utslitna ögon. Allt annat är för subtilt. Allt annat har vi redan sett. Det som skrämmer mig är att ”The hunt” inte bryter av mot samhällsdebatten, utan förkroppsligar den. ”De som snart ska bli slaktade, föraktar de som är förpackade redan, och avtackade.” Samhällets polarisering som ett blodigt lik. 

Läs fler texter av Agnes Lidbeck.