Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 06:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/agnes-lidbeck-dolly-parton-fick-kvinnorna-att-sjunga-med-bukstod/

Musik

Agnes Lidbeck: Dolly Parton får kvinnorna att sjunga med bukstöd

Dolly Parton bevisar än en gång att konsten är intressantare än människan.
Dolly Parton bevisar än en gång att konsten är intressantare än människan. Foto: Curtis Hilbun / AFF-USA.com / MEGA

Poddserien ”Dolly Parton’s America” är en påminnelse om den betydelse artisten Dolly Parton haft för inte minst kvinnliga countrysångare. Agnes Lidbeck lyssnar till rösten som inte alltid uppskattats efter förtjänst.

Dolly Parton har en mängd tatueringar, under kläderna. De är placerade över alla hennes ärr – och utförda i pastellfärger: spets, fjärilar, sköra vackra teckningar i huden.

Som metafor för hennes verksamhet är det utsökt i två led. Dels: att täcka det såriga med ett tunt genomskinligt lager av det vackra, så att smärtan bara anas bakom. Och dels: att på egna villkor navigera i en kultur och tid, som, i kanske högre grad än vi tror, fortfarande avkräver kvinnor en viss form av estetisk tillgänglighet. 

Partons ärr är självvalda – hon har gjort så kallade skönhetsoperationer. Hennes täckande av ärren blir såklart en lek med samma verktyg. Det är inte ankare och dödskallar hon märkt sig med, utan vingar. Men hon har gjort det samtidigt som hon driver ett kommersiellt imperium och skrivit mer än 3.000 låtar. Kroppen kanske är dekorerad och skuren till en form som passar i bilden av det traditionellt feminina – men hon tänker, säger hon själv, som en man. 

Men så kommer avsnitt där hon nynnar, sjunger, eller skrattar, blir mänsklig

Tatueringar över ärr är bara en av Partons intresseväckande dikotomier. Andra är hennes politik: både kampsångare och apolitisk underhållare, hennes religion: hymnsjungande, men inte bibelsprängd, och hennes textförfattande: väloljat rimmande, strassglimmande, med ett underlager mörkt som tjära. Och så: att både upphäva och upprätthålla traditionella könsroller, parallellt.

Det är dikotomierna som ligger till grund för den nio avsnitt långa dokumentären ”Dolly Parton’s America” – tillgänglig som podd och oupphörligt intressant. I den får vi ta del av en mängd aspekter av såväl personen som fenomenet ”Dolly” – en 74-åring som hanterat musikbranschen sedan sextiotalet. Hennes ovilja att uttala sig om saker som ligger utanför det invanda narrativet borde leda till en distans i hela produktionen: Men så kommer avsnitt där hon nynnar, sjunger, eller skrattar, blir mänsklig. Och så kommer avsnitten när hennes musik och texter får tala. Och som än en gång bevisar att konsten är intressantare än människan. 

Den är ett konstnärligt uttryck som speglar Donald Trumps väljarbas

För konst är vad det är, countrymusiken. Även om vi sällan ger dess utövare den respekt som andra konstformer får. Country ses ofta som banalt, repetitivt och politiskt suspekt. Den amerikanska södern har inte de fräschaste politiska konnotationerna. Man tänker jättekristet, jättehomofobt, jätterasistiskt. Vilket säkert stämmer, till en del. Men inte hundra procent, och inte överallt. Framför allt är det just det som gör countrymusiken till måstelyssning. Den är ett konstnärligt uttryck som speglar Donald Trumps väljarbas. Vem vill inte – behöver inte – medvetandegöras om hur det låter där?

Även om många countryartister är kritiska till Trump, speglar de liv levda i relation till de värderingar som råder där. Det är berättelser som är väsentliga att ta del av.  

Ett exempel är Angaleena Presley, en av grundarna till trion Pistol Annies, men också soloartist på albumen ”American middle class” från 2014 och ”Wrangled” från 2017. (Framsidan till ”Wrangled” – ungefärlig översättning ”hanterad som ett djur” – är talande i sig: Presley, i Elvisliknande frisyr, är bunden, med den klassiska cowboynäsduken som munkavel.)

Här sminkas ansiktena, visst, men inte verkligheten

Presleys låtar, (intressant analyserade av Magnus Eriksson, Linnéuniversitet, i ”Förvrängningar: Essäer om litteratur, musik och det andra”) beskriver tomma städer paralyserade av den amerikanska opioidepidemin, livet som dotter till en kolgruvearbetare, tonårsgraviditet och religiositeten som ett kors över axlarna. Det kan vid första anblicken verka långt ifrån Dolly Partons countrystil, där hennes barndom i ett ”Tennessee mountain home”, är ”peaceful as a baby’s sigh”. 

Men gräver man djupare – vilket podden ”Dolly Parton’s America” uppmanar en att göra – ser man en tydlig linje från Dolly till Angaleena.

Kvinnliga låtskrivare från fattiga jävla omständigheter, som slåss med sin egen kvinnlighet, sin längtan, och samhällets förväntningar. Här sminkas ansiktena, visst, men inte verkligheten. När Dolly sjunger om sin hemsydda kappa av trasor i ”Coat of many colors”, sår det ett frö till Presleys billighetsskor i ”American middle class”. 

Att de sedan lyckas sjunga om sina sår till ackompanjemanget av akrylnaglar på banjo, gör det bara mer imponerande

Visst är Partons texter mindre uttalat samhällskritiska. Men skillnaderna mellan henne och Presley är framför allt ett tecken på att genren utvecklats. Den var aldrig munter – country är inte en munter musik, trots ackorden, men nu, i dag, är den stundtals rent bitter. Det är värt att minnas att Parton varit en av dem som möjliggjort den utvecklingen: utvecklingen där kvinnor från södern talar med bukstöd.

Samhällskritiken ligger som, just ärr, under textrader lätta som fjärilsvingar. Att de sedan lyckas sjunga om sina sår till ackompanjemanget av akrylnaglar på banjo, gör det bara mer imponerande. Nog är det konst. Och nog är Parton en stor konstnär. Det är glädjande att höra henne behandlas efter förtjänst.