Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-12 11:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/agnes-lidbeck-i-tradgarden-balanserar-mastaren-mellan-ordning-och-kaos/

Böcker

Agnes Lidbeck: I trädgården balanserar mästaren mellan ordning och kaos

Foto: Henrik Holmberg/TT

Balansen mellan kultur och natur, mellan trädgård och kirskål, är svår att upprätthålla. Agnes Lidbeck läser trädgårdsböcker och hittar paralleller mellan trädgårdsmästaren och författaren.

Från april till september var mormor och mamma dolda för ens blick. Eftersom de bägge två var mycket små kvinnor, doldes de helt när de satt hopkrupna i landen bakom schersmin och blomstertobak. Ville man något ropade man lite på måfå, i riktning mot mullbären, i riktning mot gula rosen, i riktning mot det skuggiga partiet där något stort och grågrönt öppnade väldiga handflator, fyllda av regnpärlor. Förr eller senare fick man alltid svar, som från underjorden. Här är jag. Var? Vid vinbären.

Vinbären visste man vilka de var, röda och glatta mot tungan. Men vad de gjorde där, vid vinbären, var mer oklart. De arbetade i trädgården, sas det. Vad betydde det? Var inte trädgården något som mest VAR, som badklippans grunda regnpölar: del av naturens ordning? Var inte naturen naturlig? Hade inte nävorna alltid stått där de stod, för att de ville det själva?

Det första, formativa, minnet av en trädgårdsbok är ”Blomsterfesten i täppan” av Elsa Beskow. Den är en vid första anblick pedagogisk introduktion till vad en trädgård skall och inte skall vara: tistlar och nässlor, som hotar såväl nyttoväxter som pion och ros, bekämpas.

”Blomsterfesten i täppan”
”Blomsterfesten i täppan”

Parallellt, eller något senare, följde Maja-böckerna av Lena Andersson, där kjolen är blå som blåklint, pionen bär ett lusthus, och kaprifolen doftar i kapp med ett rentvättat nattlinne. 

Gemensamt för dem är att det finns en tydlig ordning. Växterna hålls åtskilda i kategoriseringen av önskat och oönskat. De självlysande akvarell- och pastellteckningarna förstärker bilden av naturen som välordnad: det är sällan färgerna får blöda in i varandra på det sätt som ögat uppfattar helheten i en trädgård. I stället skiljs arterna åt av skarpa linjer, framlyfta separata element, stiliserade blomknoppar. 

Detta kan vara en underskattning av barns seende. Visst gillar ungar rutiner och samlingar av samma sak på hög. Det är så vi lär oss vad vi kallar spik och vad vi kallar snäcka. Men samtidigt, trots att vi människor kan känna en längtan efter ordning, och en rent estetisk dragning till visuella upprepningar, finns det också en annan del av oss. Den finns hos barn och hos vuxna, och det är längtan efter mysteriet. Den alltför reglementerade trädgården är inte spännande, varken för barn eller vuxna – eller djur. 

För att nyttiga insekter, glada barn och lugna vuxna ska trivas behövs skuggiga hörn och böjda grenar: det behövs det som kallas biologisk mångfald. En gräsmatta till exempel, är ett dystert exempel på monokultur. Såväl naturen som själen mår mycket bättre av en yta som blandar arterna, kanske i ängsform, eller genom varierade marktäckare. 

Där har trädgården en beröringspunkt med den bästa litteraturen; som till skillnad från en tydlig illustration tillåter en mjukhet, en oväntad stig genom snåren. 

Den bästa litteraturen väjer inte heller från det som ligger under ytan. Ingen som skött en trädgård kan se en trädgård utan att se valkarna i händerna på den som sköter den. På vissa platser handlar det om generationer, generationer som med kroppen vårdat, med sina händer vårdat, ett stycke mark. 

Barnböcker skildrar sällan, för att inte säga aldrig, arbetet bakom idyllen. Varken hackan som rensar hydraliknande rothelveten ur jorden, den värkande ryggen eller de knakande knäna när man reser sig ur landet, och fortfarande har vattningen kvar. 

Blomstertäppans osynlige – gudomlige kanske? – ägare, svävar utanför bild: han har slagit ned stängsel runt kålgården och gått. Visst finns det undantag – som i Beatrix Potters ”Pelle Kanin”, med dess perspektiv på världen från smådjurs- eller förskolebarns ögonhöjd. Där förekommer trädgårdsmästaren, ja, men som ordning att övervinna. Barnet njuter av bären på buskarna och gör samtidigt revolt, tillsammans med gnagare, mot de som vattnat fårorna. 

Eftersom trädgårdsmästarens arbete inte visualiseras, timmarna av svett och myggbett aldrig får sina rader i boken, är det enkelt för barnet, för läsaren, att ignorera det. Maktbalansen mellan gud och människa gör att människan alltid har rätt att revoltera och kalla sig liten.

Den bästa trädgårdslitteraturen för vuxna, däremot, är den som tar slitet i täppan på allvar. För att nämna tre exempel som är omistliga, både stilistiskt och innehållsmässigt: Annemarta Borgens ”Min Örtagård” och ”Min Rosengård”, och Michael Pollans ”Second nature”. Gemensamt för dem är att de visar respekt för de grundläggande faktorer som påverkar en trädgård: trädgårdsmästarens arbete och kompetens å ena sidan, och NATURENS VILLKOR å den andra. 

De skildrar tydligt det samspel mellan människa och natur som är förutsättningen för allt odlande – det är långt ifrån den gud som i barnboken lämnat trädgårdsgångarna krattade och vattenkannan undanplockad. De visar på den balans mellan vårdande omsorg och undergivenhet mot tingens natur, som är förutsättningarna för liv. 

Och förutsättningen för litteratur.

För även där finns likheter mellan konsten och trädgården: en författare kan slita och dra i sitt ogräs, kan plocka varje bladlus och kommatera varje beta i sitt land – men så finns också en svåridentifierbar, oförutsägbar kraft, som ibland bara vägrar låta det regna månader i streck, och ibland inte gör annat än regna, regna sönder hela bygget. Rötter torkar eller ruttnar i jorden och över detta kan trädgårdsmästaren icke annat än svära. Kort sagt: Både Borgen och Pollan har förståelse för hur ogräs uppstår, och vågar tala om saken. Samt tala om arbetet som ligger bakom att hålla den vildaste såväl som den mest linjära trädgård skild från det naturliga.

För det behövs. Arbetet. Ett exempel med viss bäring på mitt eget liv är KIRSKÅLEN. Kirskålen förekommer inte i Elsa Beskows ”Blomsterfesten i täppan”. De frenetiskt rensande kvinnor som formade mig, talade inte heller om kirskål. De bara kämpade sammanbitet. 

Därför visste jag inte vad det var som stack upp sina friska blad i den trädgård jag för närvarande tar hand om. Det stod liksom inkilat mellan bondpionerna och verkade trivas i potatislandet. Kanske någon trevlig krydda, som skulle berika matlagningen, tänkte jag.

Det är det inte. Kirskålen går visserligen utmärkt att äta, men trevlig är den inte för det. ”Trevlig” är inte ordet för en växt som sår sig vidare genom såväl frö som rot. Den greppar tag i jorden, och tar snabbt över allt liv på platsen. Det enda garanterade sättet att minska dess spridning är att täcka all mark med presenning.

All mark. Täckt med presenning. Det är inte direkt en illustration av Lena Andersson. Men det är en nyttig läxa för livet.

På många områden är moderna barnböcker briljanta på att omfatta livets mörker och svårigheter. Det är en styrka, eftersom barndomens sagor förbereder oss på hur livet kommer att gestalta sig. Ju bättre de omfattar livets mörker, desto mer förbereder de för livet.

Men jag har ännu inte sett ett exempel på en barnbok som på ett kompetent sätt förklarar hur man bekämpar kirskål. 

Kanske är det ett tråkigt ämne för en barnbok. Återstår för oss som ligger böjda mot jorden att ta ungarna med oss. Att peka inte bara på vinbären utan även på den sega kvickroten och på den där slaniga, klibbiga saken som ger brännblåsor på fingrarna, och säga, här – vi rensar tillsammans. Det är så vinbären får luft om rötterna. Jag är inte en gud, och det går snabbare om vi hjälps åt.

Läs mer: 

Jens Christian Brandt: I pandemin är bara robotgräsklipparen oberörd

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt