Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/agnes-lidbeck-konsten-ar-mer-an-ett-sondagsnoje/

Kulturdebatt

Agnes Lidbeck: Konsten är mer än ett söndagsnöje

Hur ska vi ha det med barnen på museer? Från en utställning av Yayoi Kusama på Moderna museet ArkDes 2016.
Hur ska vi ha det med barnen på museer? Från en utställning av Yayoi Kusama på Moderna museet ArkDes 2016. Foto: Ola Axman/TT

Barn och vuxna kan ha olika konstupplevelser. Notera: olika. Inte olika viktiga. Men vuxna ska inte bete sig som barn. Konst ska få vara krävande. Författaren Agnes Lidbeck svarar sina kritiker om barn på museer. 

Badhuset. Lördag. Ungar stojar i poolen. Såklart. De är barn. Samtidigt simmar atleter och pensionärer i en annan bana. Det går en linje av bojar mellan de två grupperna. 

Det bör inte tolkas som att någon grupp vill dränka den andra. En variation i rörelsemönster har helt enkelt konstaterats och hanterats.

För någon vecka sen skrev jag att barn och vuxna kan ha olika konstupplevelser. Notera: olika. Inte olika viktiga. 

Min nioåring och jag har olika sätt att se på bilder. Han brukar önska sig en dag på museum utan småsyskon och när vi kommer dit vill han lägga sig på mage och rita av. Jag kan inte ligga på mage i ett hörn med värdighet, men gillar att läsa de där texterna på väggarna, som ger kontext. Man är olika. Kalle vet inte vad kontext betyder. Det innebär inte att han bör portförbjudas i offentliga miljöer, bara att han inte lärt sig ordet ännu. En utvecklingsfråga.

I min artikel tog jag även upp balansen mellan det svårtillgängliga och det mer publikdragande. Det är inte en ny diskussion. När New York Times sågar Fotografiska i New York, görs det ur vinkeln: trist med det alltför kommersiella, som mer handlar om instavänliga upplevelser än om konstnärligt risktagande.

Slutligen skrev jag att barn ofta har funktionskläder. Det var dumt av mig att inte vara explicit med att jag inte vill att sådana förbjuds. 

Sammanfattningsvis pekade jag på tre frågor. Hur jämkar man olika målgrupper? Bör barn ha varma, torra kläder? Samt hur befriar man konsten från trycket av att sälja brett? 

Hade jag jobbat på museum hade jag blivit entusiastisk över att få diskutera två av dessa. Men som konstaterat är vi alla olika. Skiljelinjen går inte alltid mellan barn och vuxna. Museerna var utpräglat oentusiastiska.

Bonniers konsthall förstår inte vad en vuxen skulle kunna få ut av konst, som inte ett barn kan få (DN 13/2). Moderna museet läser sig till (ett performance i sig själv) att jag vill förbjuda barn att titta på konst. Jag bryter mot barnkonventionen, skriver myndighetschefen, när jag inte vill behandla barn som vuxna (DN 10/2). Barnkonventionens syfte tolkas annars ofta som att barn ska slippa behandlas som vuxna.

En annan av samma museums medarbetare mötte jag i P1. Hon menade att om barnen stör när man tittar på ett verk, kan man väl titta på ett annat i stället. Man är ju inte kedjad vid en stol.

Om man inte tycker att konsten ska få vara krävande – vad ända in i hela glödheta håller man då på med konst för?

Som bildkonstnär skulle jag bli skitsur över att policy hos kulturinstitutionerna är: dina verk är utbytbara, säger inget som inte en fyraåring kan förstå vid en snabb genomspringning, de kan inte ha lager av komplexitet och får inte kräva koncentration.

Jag blir kallad elitist. Det finns värre saker att kalla mig som dessutom vore sannare. Men ok. Som elitist är min ståndpunkt: Konsten är mer än ett söndagsnöje. Bildkonstnärer förtjänar att få verk mötta på många plan. Barn ska inte axla vuxnas ansvar. Vuxna ska inte bete sig som barn. Konst ska få vara krävande. Flera behov kan vara viktiga samtidigt. Det kräver att man politiskt eller administrativt hanterar målkonflikter.

Hur svår ska konsten få vara? Vilken gemensam kulturpolitik ska vi föra? Komplexa frågor som tangerar samhällsekonomi och begrepp som regleringsbrev, instruktion och insynsråd. Jag skulle inte diskutera dem med en tioåring, eftersom vissa tioåringar kan ha vaga begrepp om regleringsbrev. (Detta är skälet till att jag skrev min text i DN Kultur, i stället för KP). 

Som representant för ett museum hade jag sagt: Ja! Uppvärdera konsten inom kulturpolitiken. Ja till en kvalificerad debatt om hur den kan göras mer relevant. Öka anslagen. Åtgärda den socioekonomiska snedfördelningen inom konstproduktion såväl som hos publiken. Och ja, låt mig ställa ut vad fanken som helst, utan tanke på publiksiffror. Ge mig resurser för att låta fler ta konsten på allvar. 

Att museer ser detta som gnissel, väcker en ny fråga. Om man inte tycker att konsten ska få vara krävande – vad ända in i hela glödheta håller man då på med konst för? Är det BARA för att få ha svart polo på sig? 

Eller förlåt. Jag menar bävernylon.

Läs mer:

Theodor Ringborg: Agnes Lidbeck har inte större rätt till konstupplevelser än barn

Gitte Ørskou: Barn har en självklar plats på Moderna museet

New York Times-kritiker sågar nya Fotografiska

Agnes Lidbeck: Barn låter, gnisslar och är ett hinder på museer