Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Agnes Lidbeck: Ned med litteraturkanon! jublade du lite för tidigt

En försäljare i Calcutta framför bilder av författaren Rabindranath Tagore under dennes 156-årsjubileum i maj i år.
En försäljare i Calcutta framför bilder av författaren Rabindranath Tagore under dennes 156-årsjubileum i maj i år. Foto: IBL

Agnes Lidbeck om en solkad triumf.

Du är trött på kanon. Du tycker att den är för snäv. ”Man kan ju inte bara göra en lista på typ hundra böcker och säga att det räcker så”, säger du till vänner. ”Världen är ju full av verk som kan vara nog så relevanta som de där förmenta klassikerna. Att läsa efter en lista, hur spännande är det?”

Du berättar om bokhandlaren du var hos i Chennai, i Indien. Affären låg i ett slitet vitt hotell i kolonialstil. Du gick till höger i den spruckna pelargången och kom fram till en smal dörr och innanför den låg ett trångt rum, fullt av böcker. De stod inte i hyllor, de låg staplade längs väggarna nästan upp till taket. Längst in i rummet fanns en disk och bakom disken satt en korpulent kvinna i sari och bindi, ni vet, ”sån där prick i pannan”.

När du frågade henne om lästips ropade hon till sin hjälpreda – ”Cedric!” ropade hon – ”hitta ’Gitanjali’ åt damen. Den ligger i tredje högen från dörren.”

Du beskriver hur Cedric drog sin stege längs högarna och plockade fram ”Gitanjali”, tillsammans med en hög andra böcker. De var ganska böjda och gulnade och ganska dammiga, men du kunde inte stå emot dem. ”Jag kunde inte stå emot dem”, säger du, men eftersom du inte heller kunde bära dem med dig, slog Cedric in dem i mycket tidningspapper och skyddspapper och snöre och i februari när du kom hem gick du i snögloppet till posten och hämtade ut paketet, flera kilo tungt.

”Så ska man hitta böcker”, säger du, ”okända pärlor.” Du berättar att paketet doftade, när det kom fram, fast det minns du inte om det verkligen gjorde. Sitter doft kvar i papper så länge? I vilket fall som helst: ”de verkligt unika upplevelserna hamnar i våra händer av en slump”, säger du. De står inte på listorna i tidningen – varken på listan över veckans bästa, eller listan på de hundra varje bildad människa måste ha läst. De utgör varken en tillfällig kanon för en liten grupp kulturintresserade damer, eller en mer permanent kanon att tvinga ned i halsen på skolbarnen. De är varken aktuella eller eviga. De kommer till oss utan att vi nödvändigtvis vet särskilt mycket om deras kontext, eller författarens ställningstaganden, utan att du sett vare sig hans marmorbyst på museum eller hans köksbord i livsstilsbilagan. De är befriade, på det sättet, de innehåller bara sig själva.

Att läsa det okända känns å ena sidan djupt privat: en relation som inte störs av andra. Inga recensenter eller litteraturvetare som säger vad du ska tycka. Å andra sidan känns det närmast som en kulturpolitisk handling. Du är nöjd med att gå utanför kedjebokhandlarnas fönsterdisplayer, nöjd med att vara lite egen, inte så rätlinjig, att snarare läsa av drift och lust än för att hänga med. ”Kanon är ett jävla snävt begrepp”, säger du, igen, ”och dessutom ganska så kolonialt! Eurocentriskt, i alla fall. Lyssna på det här”, säger du, och böjer bakåt pärmarna i ”Gitanjali”, och läser högt:

The song that I came to sing remains unsung to

this day.

I have spent my days in stringing and in unstringing

my instrument.

The time has not come true, the words have not

been rightly set;

only there is the agony of wishing in my heart.

The blossom has not opened; only the wind is

sighing by.

”Fan”, säger du, ”man borde nästan fundera på att översätta det där. Synd att vi har så snäv litteratursyn i Sverige, att vi inte är öppnare. Jag tänker nog skriva om honom, i alla fall.”

Sedan googlar du ”Gitanjali”, bara för att dubbelkolla stavningen, inför den där krönikan om hur snäv kultursyn vi har i Sverige.

Och det är först då som du upptäcker att ”Gitanjali” är ett av de mest kända verken av Rabindranath Tagore, Nobelpristagare i litteraur år 1913 och förgrundsfigur inom modernismen i Bengalen.

Förutom att han skapade en bengalisk kanon, grundade ett universitet och blev en av föregångarna inom indiskt modernt måleri används två av hans verk som nationalsånger, i Indien och Pakistan.

Sri Lankas nationalsång däremot bygger endast på referenser till hans lyrik. ”Gitanjali” – ”Sångoffer”, som den heter på svenska – kom dessutom på Norstedts i översättning av Andrea Butenschön, som var delvis självlärd i sanskrit, redan år 1913.

Butenschön, tänker du. Never heard of.

Efter hand som du läser på om Tagore och hans vittfamnande gärning byts känslan av att ha upptäckt något eget, utanför det allmänna medvetandet, till en obehaglig känsla av att vara obildad. Yeats hade tydligen synpunkter på Tagore. Och han var vän till Gandhi, också, gubben. En förgrundsfigur inom den indiska frihetsrörelsen.

Det är ungefär där som du blir skamsen nog för att skammen ska bytas till irritation. Jag har gjort så gott jag kan, tänker du. Men världen innehåller ett förvånande, rent av förödande stort antal böcker. För många, nästan. Det finns faktiskt ett begränsat antal timmar att läsa varje dag, inte kan det vara meningen att man ska känna till varenda nationalskald? Inte ens de som fick Nobelpriset, jag menar, 1913 var ju väldigt länge sedan. För att inte tala om att kunna varenda självlärd översättare av sanskrit?

Någon borde göra en lista, tänker du. En lista, på en sisådär hundra böcker. Dem kunde vi vara överens om att de skulle räcka med att ha läst. Strindberg skulle kunna stå på den, och Mann, och gamle Skakspjut. Tagore skulle också kunna vara med. Så missar man inte honom nästa gång.

Bokmärket

Skulle jag ändå tolka Tagore, skulle jag tolka honom ungefär så här:

Sången jag skulle sjungit förblir osjungen. Jag har ägnat dagarna åt att stränga mitt instrument, och åt att lösa dess strängar igen. Tiden har inte besannats, orden har inte funnit sina betydelser, ändå skär en längtan i mig. Blomman har inte öppnat sig. Bara vinden rör sig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.