Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Agneta Ekman målar med fotografi igen

1967 gav Agneta Ekman ut fotoboken ”Tall-Maja”. Ett halvt sekel senare har den fått kultstatus och nu är Ekman aktuell med en ny poetisk bildberättelse.

Häromåret överraskades jag av en magisk bildserie, kallad ”Tall-Maja”, i en fotohistorisk utställning på Moderna museet. Där visades bilder av den stilbildande fotografen Christer Strömholm (1918–2002), hans elever och efterföljare; en skola som stod för en personligt engagerad dokumentärfotografi.

Foto: Agneta EkmanMen den drömska, naturlyriska fotoberättelsen ”Tall-Maja”, ett annat namn för huldra eller skogsrå, liknade ingenting annat. Upphovskvinnan Agneta Ekman var för mig okänd och dateringen 1967 uppseendeväckande – detta var iscensatt konstfotografi långt före storheter som Cindy Sherman och Francesca Woodman.

– Jag gjorde ”Tall-Maja” på rå intuition, säger Agneta Ekman, i dag 74 år och mäkta förvånad över den klassikerstatus som boken har fått på senare tid.

Stärkt av erkänslan gör Agneta Ekman nu comeback som fotokonstnär med ”Trösta mig, humlemor” på Fabriken i Bästekille på Österlen, efter flera decennier i filmbranschen. Utställningen innehåller ett femtiotal bilder, som i vår ges ut i bokform ihop med lyrik av den unge ekopoeten Jonas Gren.

Vi träffas i norra Bohuslän, där Agneta Ekman bor i ekobyn Skärkäll nära havet. Mörkrummet ligger i närheten, på Konstnärernas kollektivverkstad i Bottna.

– När jag kom hit låg mörkrummet för fäfot, men det har successivt fått ordentlig utrustning.

Foto: Tomas Ohlsson

Det var först efter pensioneringen som Ekman kände sig fri att återvända till stillbilden och de fotoexperiment hon utvecklat som ung. Hennes kunskaper om analog fotografi har på senare år även efterfrågats på Gerlesborgsskolan i grannskapet, där hon är gästlärare.

– Elevernas intresse har varit en glädjestudsmatta.

Agneta Ekmans ögon strålar och hon är helt med på noterna när DN:s unge fotograf vill arrangera ett porträtt i labbet. På hyllorna ligger silvergelatinprintar och i pärmar finns kontaktkartor och negativremsor ända från 60-talet. Arbetet inleds med lupp på ljusbordet.

– Jag studerar vilka negativ som går att ’gifta ihop’. Med dubbelkopiering kan jag få fram flera tidsplan och den känsla av bråddjup som jag letar efter.

Enligt Agneta Ekman handlar det om åtskilliga provbilder, ”misscakes”, innan hon hamnar rätt.

Alla kvinnor i min släkt har vänt sig till Gud fader för tröst medan jag sökt den hos Gud moder.

Vi fortsätter till eko- och ateljébyn som hon och maken David Wingate var med om att grunda som en förening redan på 80-talet. 1995 fick de ett gemensamt bygglov och har i dag 21 andelsägare.

Agneta Ekman pekar ut gemensamhetsbyggnader, som den gamla båtmansgården Skärkäll, och leder oss in i sin vildvuxna ”gudinne-trädgård”. Bland rosor, flox och clematis, hennes ”sötnosar”, har hon arrangerat olika sorters Venusskulpturer.

– Trädgården är öppen för alla och här har kyrkan haft gudstjänster. Men på 1600-talet hade jag väl anklagats för kätteri och kallats häxa, säger Agneta Ekman.

– Alla kvinnor i min släkt har vänt sig till Gud fader för tröst medan jag sökt den hos Gud moder. I arbetet med jorden och växterna får jag kontakt med det gudomliga.

Agneta Ekman talar om naturen som besjälad, en panteism som är en klangbotten i hennes bildvärld. Vi går igenom en lövskogstunnel upp till familjens trivsamma trähus, som klättrar på hälleberget. Villans avloppssystem är kopplat till ett multrum, den vattenburna värmen är i huvudsak solgenererad och den originella planlösningen domineras av stora, ljusa fönsterpartier.

– Vi fick köpa 34 fönster billigt från en man som vunnit dem på poker, berättar hon i förbifarten.

Nu har vårt samtal hoppat så mycket i tid och rum att vi sätter oss på verandan, för att få ordning på denna mångsysslares livslopp. Agneta Ekman är starkt präglad av uppväxten som prästdotter i Gävle.

– Både pappa, morfar och morbror var präster. Och jag var lillflickan som skulle vara söt och anpassa mig till tre äldre bröder.

Foto: Agneta Ekman

Upproret mot patriarkala strukturer har följt henne genom livet. I första delen av nya utställningen har det växt till ett tema, där gestaltningar av det tunga lutheranska arvet och manssamhället försetts med svarta ramar.

Agneta Ekman minns fortfarande hur hon skrämdes av brödernas krigslekar. Ensam sökte hon sig ut i skogen och skapade egna världar.

– Det kändes som att lyfta från marken och träda in på magisk mark, en berusande livskänsla som jag burit med mig in i mitt yrkesval som fotograf.

Med värme berättar Agneta Ekman om sin belästa, liberala mamma, som var med i Fredrika Bremer-förbundet och ville att hon skulle bli en fri, självförsörjande kvinna, i motsats till den konservative fadern. Men han var hobbymålare och lärde dottern mycket om konst och måleriets grunder.

1961 gick hon ett år på en förberedande konstskola i Stockholm och var 20 år när hon träffade fotografen Christer Strömholm på en fest. Han övertalade henne och vännen Nina Hedenius att börja på hans nystartade skola.

– Jag hade aldrig fotograferat och var en oplockad viol från Gävle, säger Agneta Ekman och skrattar hjärtligt.

Hon reser sig med jämna mellanrum, härmar dåtidens titelsjuka och skildrar målande machostämningen på den legendariska Fotoskolan som existerade 1962–74.

Agneta och Nina Hedenius (senare filmare) var ensamma kvinnor bland 13 manliga elever och uteslutande manliga lärare. Den ende som behandlade dem respektfullt var Tor-Ivan Odulf, medan den ”gudomligförklarade” Strömholm i hennes ögon var maktfullkomlig och gränslös.

– Han visade sina foton med de transsexuella vännerna på Place Blanche ungefär som om de vore Den heliga graal.

Agneta Ekman är uppenbart ironisk när hon beskriver de påbjudna socialrealistiska projekten, som gärna fick spetsas med sex, missbruk och dödslängtan. Vad de kvinnliga eleverna utsattes för låter för mig som klassiska härskartekniker och det vi numera kallar sexuella trakasserier.

Men Agneta Ekman motstod trycket. Hon ville bli bildpoet och inspirerades av Bill Brandts vidvinkelfoton av kroppar i landskap.

– Jag gjorde mina första försök med huldrebilder redan 1962 men fick inget stöd från Christer. Fast vi hade mycket diskussioner om kvalitet och jag fick öva mitt mod att närma mig människor.

Tall-Maja är utlevande och bejakar en jordnära sexualitet. Men själv var jag väldigt återhållsam.

Agneta Ekman slutade på Fotoskolan efter åtta månader och slipade tekniken med två år som fotoassistent. Det var i mörkrummet, avskild från yttervärlden, som hennes inre visioner av huldran i en förtrollad skog återuppstod. 1965 fick hon låna en jaktstuga vid Hornborgasjön i Västergötland, i en trolsk urskog med myrar, skvattram, tuvull och döda träd.

I denna miljö lockade hon Nina Hedenius och ytterligare två vänner till spontan lek; att springa, hoppa, snurra och klafsa i lera. ”Tall-Maja” var i folktron en farlig förförerska och fick bli en representant för det fria och vilda hos båda könen.

– Jag hade inget manus, det handlade om en frigörelse från krav och konventioner. Tall-Maja är utlevande och bejakar en jordnära sexualitet. Men själv var jag väldigt återhållsam, emotionell frihet var viktigare, berättar Agneta Ekman.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg bidrog med uppteckningar om skogsrået, av värmlänningar kallad ”Tall-Maja”. Boken fick en del fina recensioner för sin ”ömtåliga bildpoesi” men var så långt före sin tid att den hamnade i ett vakuum.

– Jag fick höra att mina bilder var äckliga och blev släktens svarta får, minns Agneta Ekman.

Hon återvände till Fotoskolan som lärare i slutet av 60-talet men det ledde till en brytning mellan henne och Christer Strömholm.

– Han var omgiven av vänner och vasaller, till skillnad från mig. Jag tycker att en riktigt bra lärare ska hjälpa elever att utveckla olika sorters bildspråk.

Agneta Ekman flyttade till Norge 1969, vidareutbildade sig till filmare och träffade sin nuvarande man, som också arbetar med film. De fick tre barn, flyttade flera gånger inom Norge och fram och tillbaka till Sverige, beroende på frilansmöjligheter och lärarjobb.

Men några år efter etableringen i Skärkäll blev Agneta Ekman sjuk i en utmattningsdepression. De svåra erfarenheterna tvingade henne samtidigt att rensa bort allt onödigt och försöka hitta tillbaka till det sanna, viktiga i livet.

– Det var mitt eget språk, en identitet som bildpoet, vilket kräver tid, tystnad och koncentration.

Foto: Agneta Ekman


Agneta Ekman beskriver ”Trösta mig, humlemor” som ett ”förlösningsprojekt”. Startskottet var tillfället att iscensätta bilder i samarbete med en grupp kvinnliga dansare, både unga och gamla. Titelbilden är en fårad kvinna med naken överkropp, som dansar med slutna ögon, dubbelkopierad med en vitskimrande vacker blomma. Det är slåtterblomman, som Agneta Ekman fascinerades av redan som barn.

– Nu har jag upptäckt att den har båda könen i sig, en pistill som böjer sig ner som en lem och befruktar ståndarna.

Efter uppgörelsen med det förtryckande patriarkatet och prästerskapet kommer nåden och trösten i andra delen av utställningen. Här har bilderna vita ramar och de viktigaste komponenterna är modergudinnor och det regenererade livet; gräs, blommor, ljus.

Det var via dottern Alexandra Wingate, drivande i konstarenan Ställbergs gruva, som hon kom i kontakt med ekopoeten Jonas Gren. Han har bidragit både med nyskriven lyrik till hennes bilder, titelns ”humlemor” och strofer ur sin senaste samling ”Antropocen”.

– Hans dikter fördjupar mina tankar, säger Agneta Ekman om sin själsfrände i den yngre generationen.

När vi ska avsluta det långa, vindlande samtalet vill hon dela ett viktigt beslut för framtiden:

– Nu ska jag börja måla med olja igen. För jag tycker ju att jag målar med fotografi.

Foto av Agneta Ekman: Tomas Ohlsson 
Övriga foton i artikeln: Agneta Ekman

Agneta Ekman.

Fotografen, filmaren och författaren Agneta Ekman är född 1942. Hon är utbildad på Christer Strömholms fotoskola 1962–63, där hon senare blev lärare.

Hennes banbrytande fotobok ”Tall-Maja” publicerades 1967 av förlaget Geber och gavs ut som faksimil 2013 av Journal, med ett appendix om bokens tillkomst.

Bilder ur serien ”Tall-Maja” visades 2014–15 i utställningen ”Ett sätt att leva” på Moderna museet i Malmö och Stockholm, och köptes även till samlingen. De ställdes även ut i New York 2015.

I boken ”Bryt skam” 2012 porträtterar Agneta Ekman personer med psykisk ohälsa i text och bild. Projektet blev även en vandringsutställning.

På konsthallen Fabriken i Bästekille på Österlen är hon aktuell i en grupputställning till och med 21/8. Hennes ”Trösta mig, humlemor” innehåller ett femtiotal nya bilder och lyrik av ekopoeten Jonas Gren. Den 8 mars publiceras verket i bokform.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.