Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Agneta Pleijel: En berättare med våldsam skönhet

Författaren Torgny Lindgren inför hans 75-årsdag.
Författaren Torgny Lindgren inför hans 75-årsdag. Foto: TT

Torgny Lindgren, som gick bort i torsdags, var en författare som ingen annan. Agneta Pleijel försöker ringa in det speciella hos en älskad författare som såg sig själv som värdelös.

Å nej, ropar det djupt i mig, när jag just har landat på Arlanda och får veta att Torgny Lindgren har gått bort. Det är en läsares omedelbara reaktion och vad bottnar den i? Det kan jag inte redogöra för i en hast. Men på tåget in mot Stockholm stiger scener och gestalter ur hans författarskap upp på den inre filmduken. Jag kände honom inte; jag läste honom. De där berättelserna, de där gestalterna. Vad handlar hans böcker egentligen om?

Han skriver enkelt, lätt, exakt. Från Västerbotten, eller från existensens outgrundligaste djup, och kanske är det samma sak? Nej, jag blir inte klok på hur han bär sig åt. Hans romaner släpper inte taget. Och jag tror att det är likadant för många av hans läsare. Vi minns för evigt bröderna Hadar och Olof, döende i var sin närbelägen stuga, och den omåttliga, absurda fiendskapen mellan dem, så djup att ingen kärlekens höga visa kan vara djupare. Och kvinnan, en författare som fastnat i Hadars stuga på grund av snöovädret, hon som går mellan dem och valhänt vill medla. Som en Kristofer, han som bär Kristi kropp. ”Hummelhonung”, heter boken. Liten, tät och med explosiv kraft.

För evigt minns vi också målarprinsen Eugen, han som har rymt från broderade kungliga monogram för att ta in hos författarens moster, pensionatsvärdinnan i Västerbotten, där han träffar hötorgsmålaren Brokiga blad som lär honom ett och annat om måleriets hemligheter. Ett omöjligt sammanträffande men absolut trovärdigt (i novellsamlingen ”I Brokiga Blads vatten”). Och vi minns för alltid kung Davids blick av begär när han ser den sköna Batseba och vill bemäktiga sig henne och därför beslutar sig för att skicka ut hennes make Uria att dö i de hopplösa krigen (i den stora bibliskt inspirerade romanen ”Batseba”).

Vi glömmer heller aldrig kvinnan Thea i ”Ormens väg på hälleberget”: hennes musik för brödfödan och överlevnaden – en kortroman om musiken och Krediten och det sexuella utnyttjandet och Guds straff, som blev Torgny Lindgrens genombrott som folklig och även som internationell författare. Eller för den delen ”Pölsan”, denna förfärliga, vämjeliga och otroligt roliga historia om de äckliga koken av nationalrätten, som visar sig täcka över en ruskig berättelse om en nazikoryfés flykt från Förintelsen och en västerbottnisk notisskrivare på jakt efter skurken i lokaltidningen. Och som kanske egentligen mest handlar om lungsotens härjningar i Västerbotten på 40-talet.

Men inte handlar det väl egentligen om något av det här? På denna punkt – Arlandaexpressen närmar sig T-centralen – inser jag att jag tänker fastslå att Torgny Lindgren inte går att jämföra med någon annan författare, varken svensk eller från utriket kommande.

Man kan säga att han är en företrädare för en särskild och faktiskt lite unik svensk tradition, som möjligen håller på att försvinna – författare förankrade i provinsen (de västerbottniska författarna är en familj, alla lite släkt på håll, Lindgrenare, Lidmänner och Enquistar) som förde sin skrivkonst ut i en filosofisk fåra av existentiella frågeställningar om vad livet går ut på. Till frågor om sekularisering. Om tro och vetande. Om förankring och rotlöshet. Det tror jag på sätt och vis är helt korrekt att säga.

Nej, jag blir inte klok på hur han bär sig åt. Hans romaner släpper inte taget. Och jag tror att det är likadant för många av hans läsare. 

Men det förblir ändå ganska abstrakt och förklarar inte Torgny Lindgrens unicitet. Och inte heller varför han med sin koncisa stil, sina torrt exakta beskrivningar och handfasta dialoger över ett bråddjup av existentiella frågor, verkligen har förmått väcka sina läsares stora kärlek. För den kärleken fick han. Han var en läsande författare, i själva verket mycket beläst, i filosofi, teologi och skönlitteratur (ser man i boken ”Lindgren om Lindgren” i samtalen med Kaj Schueler).

”Jag uppfattar nog ditt författarskap som unikt”, säger Schueler. Nej, absolut inte, svarar Lindgren. ”Jag tror att jag är – för att tillhöra min generation, en senmodernistisk generation – fruktansvärt pessimistisk över vad jag själv har åstadkommit, och ju äldre jag blir desto säkrare är jag på att det är värdelöst”.

Ja, kanske är det detta! Den helt uppriktiga känslan av den egna värdelösheten – vilket inte ska förväxlas med åsiktslöshet – skapade uppenbarligen hos Lindgren en stark upplevelse av frihet. Och frihet, vad är det? Frihet är en sorts nåd, skulle Lindgren förmodligen svara. ”Tillvaron i sig är en balansgång på slak lina över en ohygglig avgrund”, säger han i intervjuboken, ”och de som snavar och inte faller ned, där handlar det om nåden”.

Det är friheten mot alla odds, tror jag, som lyfter oss läsare till det befriande skrattet när vi läser hans böcker. Ingen annan författare är rolig på samma sätt som Torgny Lindgren. Han var en pojke från Raggsjö i Norsjö församling i Västerbotten, skolläraren som blev författare och ledamot av Svenska Akademien. Han blev katolik och på samma gång var han agnostiker, eftersom han inte kunde veta säkert. Helt säkert var han en genuin pessimist till sin grundhållning.

I ”Ormens väg på hälleberget” är det musiken, förklarar han, som är nåden. Musiken är frihetens lilla glipa som bistår till överlevnaden. Var han själv finns i sina böcker är svårt att säga, om man inte ska fästa sig vid en bild som återkommer några gånger i flera av hans böcker. Den handlar om en västerbottnisk pojke som är dömd till döden i tuberkulos. Och som i andnöden plötsligt tycker sig lyftas och sväva i eufori. Och som överlever. Jag håller bilden för självbiografisk. Vad som i övrigt är det vet jag inte.

Och det spelar inte heller någon roll. I alla de bisarra och dråpliga möten mellan människor som Torgny Lindgren har skildrat finns inga fördömanden. Inte över brodern Hadar, vars snuskiga cancermärkta kropp den kvinnliga författaren på besök tvättar i ”Hummelhonung”. Inte över brodern Olof som hon besöker, som däst och svullen ligger i sin stuga och bara äter socker och består av vitt fett. Det finns fiendskap mellan dem. Hat och hämndbegär. Gruvliga känslor av förorättelse och avund. Ja, så som livet är. Men inga fördömanden över dem från deras författares sida.

Vad kan jag väl skriva om Torgny Lindgren, om inte att varje mening som han har tecknat ner är ren musik? Inte som Bachs passioner, inte heller som Mozarts Requiem. Men han var beroende av musiken och hans kärva och knappa meningar, oväntade sammanstötningar och fullkomligt osvikliga rytm andas musik helt igenom, hör bara: ”Rönnarna som blommar och porsen som luktar och björkarna och maskrosorna. Om man icke känner igen sommaren, då kan man lika gärna vara en lake eller en åkersork eller en daggmask.”

Det finns en väldig, ibland rentav våldsam skönhet i Torgny Lindgrens böcker. I novellsamlingen ”Merabs skönhet” representeras den av en ko. Men det är människorna som upplever den, och vad är skönhet om inte innerst inne kärlek: ”Kärleken han uppenbarar sig bara för dem som hava medlidande vid allt livet. Medlidandet och kärleken är det som skyddar oss mot den eviga döden”.

Han använder västerbottniskan så att språket sjunger. En provinsförfattare var han dock inte, utan en av svensk litteraturs mest mångbottnade uttolkare av livet. Illusionsfritt, med hjälp av fantasins nåd och med läsarna som sina sammansvurna lämnar Torgny Lindgren efter sig ett författarskap som, för att låna några ord av Madeleine Gustafsson, ”drar till sig tankar och sprider betydelser som ett prisma fångar och återkastar ljus”.

Medlidandet. Inlevelsen. Och den på många sätt paradoxala och trånga passagen till fantasins frihet, som är detta författarskaps nåd och alstrare av kärlek. Kristofer var en man som bar människor över en flod. En gång skulle han bära ett barn, som visade sig vara ofattbart tungt. Barnet var Kristus, tyngd av människornas synder. Hon, den kvinnliga författaren som skriver på en bok om Kristofer och går mellan de rätt gräsliga bröderna Hadar och Olof – nog liknar hon en smula författaren till de här diktade gestalterna?

Nej, jag tror inte att Torgny Lindgren skulle vilja jämföras vid ett medeltida helgon, bort det. Och ändå bär han sina diktade gestalter, ofta nog så skröpliga och ofullkomliga, med stor kärlek och tragikomik genom sina många böcker. Genom dem får vi en stund njuta av befrielsen av att få skratta åt oss själva. Man kan bara säga tack.

  • Läs mer: 

Jonas Thente: Han ägnade hela livet åt att berätta.

Björn Wiman: I Torgny Lindgrens fall måste döden vara ett tillfälligt misstag

Tidslinje: Torgny Lindgren 1938-2017

DN träffade Torgny Lindgren inför sista boken: I Berlin känner jag mig hemma

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.