Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ah-sa-bra-han-ar-laszlo-krasznahorkai/

Bokrecensioner

”Ah, så bra han är, László Krasznahorkai”

Bild 1 av 2 Prosastycket ”Den sista vargen” kretsar kring relationen mellan människa och rovdjur.
Foto: Chris Martin Bahr/TT
Bild 2 av 2 Ungraren László Krasznahorkai (född 1954) har fått flera stora internationella bokpriser under senare år. Han är även känd för sitt samarbete med regissören BélaTarr, som filmatiserat romanen ”Satantango”.
Foto: Sutton Hibbert/TT

Hur gör han för att vara så avslappnad, rolig och exakt i språket? Det är som att följa en dansare med flow. Allt ser så lätt ut, nästan slumpmässigt. Alla borde läsa ”Den sista vargen”, skriver Anna Hallberg.  

Han är fet, flintskallig och slut som filosof. Om dagarna sitter han på krogen, ”inte så att han söp ner sig, det hade han varken råd eller lust med, han gick dit mer av gammal vana”, och dricker den billigaste ölen (Sternburger) i små klunkar. Huvudpersonen i denna boks första berättelse är en tysk författare som har sina bästa dagar bakom sig. Han är inte direkt olycklig, eller särskilt bitter, han har bara trasslat in sig i frågan om skillnaden mellan fåfänglighet och förakt. 

Den ungerske bartendern lyssnar surmulet bakom disken medan han staplar glas och låter gästen prata på. Det är den historien läsaren får ta del av, som vecklar ut sig till en glimrande kortroman full av existentiella paradoxer och underskruvad humor. Här finns alltså många metanivåer och allegoriska möjligheter att ta del av, men det går också fint att sitta kvar på barstolen – Krasznahorkai släpper aldrig verklighetskontakten helt, det är en av anledningarna till att hans tankevärldar får rymd. 

Ah, det är så bra detta! Människor som vill lära sig skriva borde kolla in Krasznahorkai. Hur gör han för att vara så avslappnad och rolig, och samtidigt förbluffande exakt i språket? Det är som att följa en dansare i flow eller en fotbollsspelare som sätter passningarna. Det ser lätt ut, slumpmässigt nästan, som om det skedde alldeles av sig självt. 

Boken, som är ganska kort, består av tre delar. Först kommer titelberättelsen ”Den sista vargen”, därefter följer två versioner av ”Herman, jägmästaren (Första variationen)” och ”Slutet för ett hantverk (Andra variationen)”. Tillsammans bildar de en prismatisk helhet som tillåter flera synsätt på svåra frågor. Relationen mellan rovdjur och människa till exempel. Eller språk och handling. Vad medlidande är, och hur det kan praktiseras. 

Det korta formatet passar Krasznahorkai, som annars – liksom huvudpersonen – är väl förtjust i sina ”olycksaliga menings- och tankelabyrinter”. Men precis som bartendern håller käft, men i själva verket är den som driver fram berättelsen med sitt buttra lyssnande, fattar Krasznahorkai att det är relationen mellan flöde och stopp som ger texten liv. Det var länge sedan jag läste en så dialektisk text som kunde jonglera med de storheter som brukar dela det estetiska fältet. Ni vet: innehåll kontra form, underhållning kontra intellektuell komplexitet, berättelse kontra stilistik. Och så vidare. 

I den ”Den sista vargen” rullar prosan fram obekymrad om dessa gränsdragningar och det är upp till läsaren att ta ställning för sina egna preferenser. 

Den första delen ser alltså ut som en klassisk ”en-man-gick-in-på-en-bar-historia” med lätt autofiktiva inslag. Det är bara det att hela berättelsen är skriven i en enda mening, mycket formskickligt, och den där dryga och gubbiga författarironin dras ut i ljuset och vrängs runt. På ytan handlar det om en bedagad författare som får i uppdrag att resa till Extremadura i Spanien och skriva om den sista vargen. På djupet kvarstår frågan om fåfänglighet och förakt. Ett plågsamt begreppspar man önskar att fler människor skulle fundera över.

De andra två delarna har vanlig styckeindelning, stor bokstav och punkt, men vrider i stället på perspektiven. Den pensionerade jägmästaren Herman har fått ”de viltvårdande experternas förtroende” att se över en försummad skog som vuxit igen och övertagits av rovdjur. De vilda djuren hotar omkringliggande gårdar och Herman tar sig an uppgiften med yrkesstolthet och tillförsikt. Vi får också följa ett dekadent officersällskap som anländer med sitt entourage till ”den där gudsförgätna staden”. 

Herman inser efter hand att ”han måste konfrontera tanken på att han kanske misstagit sig, inte alls återställt ’den ordning som saknats’, utan att det var han själv och ingen annan som börjat förstöra den inifrån, likt en trämask.” Officerarna, å sin sida, menar att det är ”begripligt att vi antog hotelldirektörens förslag, när han en dag informerade oss om att flera så kallade ’medborgargarden’ formerats i staden för att fånga gärningsmannen”. 

Jaga eller jagas. Fåfänga eller förakt. Vad ska du välja? 

Ursprungligen var berättelsen om den sista vargen och de två variationerna inte tryckta i samma bok, det skiljer i själva verket mer än tjugo år dem emellan. Men det tillförs fler dimensioner när de sätts ihop, och förstärker intrycket av att de smärtpunkter som friläggs inte lämnar författaren i fred. Den ungerska prosans rytmiska vitalitet har överförts fint till svenska av Daniel Gustafsson. Jag tycker också om att han ibland låter de tyska orden stå kvar, ölhaket får till exempel behålla det brutalistiska namnet Sparschwein, i stället för att mjukas ner till en försvenskad spargris. 

Knappt 130 sidor lång är denna lilla prosatriptyk. Jag ser inga skäl till att inte alla skulle läsa den. 

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler av DN:s bokrecensioner