Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ahmad Sarmast: ”Utan musik kan vi inte skapa ett bättre Afghanistan”

Ahmad Sarmast har grundat en musikakademi i Afghanistans huvudstad Kabul. Det har placerat honom på talibanernas dödslista och för tre år sedan överlevde han med nöd och näppe ett attentat. På torsdagen får Ahmad Sarmast årets Polarpris.

Dagen innan jag träffar Ahmad Sarmast i Stockholm sker en terrorattack i Kabul. En självmordsbombare utlöser sin sprängladdning utanför en myndighetsbyggnad i stadens centrala delar. Tolv människor dödas. Bland offren finns flera kvinnor och barn. Över trettio personer skadas.

Dådet gav föga avtryck i nyhetsrapporteringen. Bombattacker av denna typ – ofta större och dödligare än dådet på Drottninggatan i Stockholm – inträffar nästan dagligen i Afghanistan. 

Den afghanska terrorn har flyttat ut till folket. Tidigare var det mest militär, polis och annan säkerhetspersonal som drabbades av talibanernas och de andra extremistiska grupperingarnas attacker. Men numera hamnar allt fler civila i skadans väg.

Mitt i denna skräckinpyrda verklighet, där religiösa sekterister gör allt för att underminera det bräckliga samhällsbygget, försöker Ahmad Sarmast obändigt och ambitiöst att skapa en liten fristad av skönhet, ordning och endräkt. Hans livs projekt heter Afghanistans nationella musikinstitut (Anim, Afghanistan National Institute of Music), en högre musikutbildning som mycket målmedvetet kvoterar in flickor och gatubarn bland eleverna.

I morgon torsdag ska Ahmad Sarmast ta emot ett av årets Polarpris ur kung Carl XVI Gustafs hand i Grand Hotels spegelsal. Under Stockholmsbesöket har han också hunnit med att besöka Adolf Fredriks musikskola i Stockholm, och en del av tiden ägnas åt intervjuer.

Med sin gråsprängda mustasch, sin välansade frisyr och oklanderliga slips och kostym ger Ahmad Sarmast intryck av en diplomat eller högre FN-tjänsteman, något som understryks av en viss prudentlighet i tal och uppförande.

Men när han får tala om sitt favoritämne, musikens helande och förenande kraft, bryter passionen fram hos den 56-årige diplomdoktorn.

– Musiken upphäver gränser, jämnar ut skillnader i ålder och kön och skapar samförstånd och harmoni. Tänk dig en grupp elever som ska lära sig spela ett musikstycke tillsammans. När de lyckas och har genomfört sitt framförande har de skapat något som är mycket större än själva musiken. Ja, utan musik kommer vi aldrig att kunna skapa ett bättre Afghanistan.

Skolan har som uttalad ambition att erbjuda plats åt flickor och åt mindre bemedlade elever. Undervisningen bekostas av afghanska staten. FN-organet Unicef ger också bidrag, liksom några västerländska frivilligorganisationer. I dag är 240 elever i åldrarna nio till tjugo år inskrivna. En tredjedel av dem är flickor. Det undervisas i klassisk europeisk musik likväl som afghansk folkmusik. 

Ahmad Sarmast är mer eller mindre född in i musikens värld. Hans far var en välkänd kompositör och dirigent och Ahmad bestämde tidigt att han ville gå i sin fars fotspår. I början på 1980-talet fick han stipendium för att studera på det världsberömda statliga musikkonservatoriet i Moskva där han tog både kandidat- och masterexamen i komposition och musikteori.

Under studietiden gled hans hemland Afghanistan in i ett förödande inbördeskrig. Ahmad Sarmast och hans hustru bestämde sig för att söka asyl i Australien, där han forskade och undervisade på Monashuniversitetet i Melbourne.

På behörigt avstånd kunde Sarmast följa talibanernas intåg i Kabul hösten 1996 och det påföljande skräckväldet där all musik utom mässande religiösa sånger tvingades till tystnad. ”Musik skapar anspänning i sinnet och verkar hämmande på koranstudierna”, förklarade talibanregimens utbildningsminister mulla Abdul Hanifi.

Den religiösa polisen – tusentals unga fanatiker beväpnade med piskor, käppar och automatkarbiner – gick ut på gatorna och såg till att förbudet efterlevdes.

Folk som spelade i smyg greps och misshandlades. Instrument och musikanläggningar krossades.

Men den USA-ledda invasionen i Afghanistan efter 11 septemberatt-ackerna år 2001 ändade talibanernas styre. Den inrikes oron fanns kvar, men de stränga restriktionerna lättade. Tanken väcktes hos Ahmad Sarmast att sprida sitt musikaliska evangelium. År 2008 återvände han till Kabul och två år senare öppnade musikinstitutet.

Men talibanernas motstånd finns kvar och det fick Sarmast känna in på huden den 11 december 2014. Han berättar själv vad som hände:

– Vi hade satt ihop ett program som var en manifestation mot självmordsattentaten som blivit allt vanligare. Våra elever skulle uppträda på franska kulturinstitutet i Kabul. En av ensemblerna hade just börjat spela när det hördes oväsen utanför. Jag tog upp min mobiltelefon för att se om min chaufför skickat något meddelande om vad som hände. Jag tappade mobilen på golvet och böjde mig ned för att ta upp den. Då small det bakom mig.

En ung man, knappt tonåring, hade utlöst en dödlig sprängladdning  precis bakom Ahmad Sarmast. Två personer dödades och ett tjugotal skadades. Sarmast fick elva bombsplitter i bakhuvudet.

– Jag reste mig upp men visste inte var jag var någonstans. Jag tittade på min kavaj som var dränkt av blod.  Min hörsel var borta, raderad. Var det en mardröm som jag skulle vakna upp ur? 

Ahmad Sarmast fördes till specialistvård i Australien. Dövheten hade ersatts av en dånande tinnitus, ”som en symfoniorkester inne i huvudet”. Dessutom fick han reda på att han personligen var ett av målen för attentatet – efter självmordsattacken publicerade talibanrörelsen ett uttalande där Sarmast brännmärktes som en ”förledare av ungdomar”.

Efter lång rehabilitering är Ahmad Sarmast nu återställd, men han medger att oron och mardrömmarna i viss mån finns kvar.

– Men när jag låg i sjuksängen i Melbourne hade jag aldrig någon annan tanke än att återvända till Afghanistan. Att stanna vore ju det samma som att ge talibanerna rätt, att låta sig skrämmas till deras samhällssyn.

I stället har Ahmad Sarmast bestämt sig för att bygga ut sin musikakademi och öppna filialer i flera andra afghanska städer. Ett annat mål är att etablera en afghansk symfoniorkester.

– Säkerhetsläget i Afghanistan är helt klart sämre nu än när jag kom dit för tio år sedan. Men det innebär inte att talibanerna och de andra extremisterna kommer att vinna. Det kommer de aldrig att göra, säger Ahmad Sarmast med hetta i rösten.

– Det är många, många fler afghanska ungdomar som vill leva i ett samhälle som ser framåt, än de som strävar bakåt.

Läs mer: Johanna Paulsson: Valet av Polarpristagare är obegripligt 

Läs mer: Metallica fick Polarpriset 2018 

Läs mer: Polarpriset ber Kulturdepartementet om 400 000 kronor – för pristagarkonsert 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.