Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-06 23:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/albert-camus-i-aterupptackt-kampskrift-maningstal-till-pestlakarna/

Böcker

Albert Camus i återupptäckt kampskrift: ”Maningstal till pestläkarna”

Albert Camus
Albert Camus Foto: TT

Klä er i vaxduk från topp till tå! Doppa fingrarna i vinäger! Under coronavåren har många läst Albert Camus ”Pesten”. I en nyupptäckt text från tidigt 40-tal manar han människor att genom vardagens små handlingar bekämpa pesten – som kan tolkas som en bild för ondskan. DN publicerar här ”Maningstal till pestläkarna”.   

Krig mot dorernas folk skall komma och sot i dess följe. – Oraklet i Delfi, citerat av Thukydides

Pålitliga författare vet inte om pesten är smittsam. Men de misstänker det. Det är därför, mina herrar, som de anser att ni ska öppna fönstren i rummet där ni besöker den sjuke. Kom bara ihåg att pesten lika gärna kan finnas på gatorna och infektera er på samma sätt vare sig fönstren står öppna eller ej.

Samma författare råder er också att bära mask med glasögon och att ha en trasa indränkt med vinäger under näsan. Bär också med er en påse med sådana essenser som rekommenderas i böckerna, citronmeliss, mejram, mynta, salvia, rosmarin, apelsinblomma, basilika, timjan, backtimjan, lavendel, lagerblad, citron- och kvittenskal. Det är önskvärt att ni är klädda i vaxduk från topp till tå. Detta kan man dock tumma på. Men det är omöjligt att tumma på de föreskrifter som både pålitliga och opålitliga författare är överens om. 

Den första av dessa är att ni inte får känna på den sjukes puls om ni inte först har doppat fingrarna i vinäger. Skälet förstår ni själva. Men det är kanske bättre att ni avstår från detta. För om den sjuke har pest är det inte den ceremonin som avlägsnar sjukdomen. Och om han inte är smittad torde han inte ha kallat på er. I tider med epidemier sköter man sin lever själv för att säkra sig mot alla misstag. 

Den andra föreskriften är att ni aldrig får se den sjuke i ansiktet, för att ni inte ska få hans andedräkt på er. Om ni har öppnat fönstret är det också bra, trots vår osäkerhet om det nyttiga med denna åtgärd, om ni inte placerar er i vinddraget, som riskerar att samtidigt föra den pestdrabbades rosslingar mot er.

Besök inte heller de sjuka när ni är på fastande mage. Då har ni ingen motståndskraft. Men ät inte heller för mycket. Då försvagas vaksamheten. Och om något av giftet hamnar i munnen på er trots alla dessa försiktighetsåtgärder finns det inget annat botemedel än att ni aldrig sväljer er egen saliv under hela den tid som besöket varar. Den föreskriften är den svåraste att iaktta.

Det finns ett element av slump i kriget, men mycket litet av slump i pesten

När allt detta har iakttagits så gott sig göra låter får ni inte tro att ni är säkra. Det finns nämligen andra föreskrifter som är helt nödvändiga för att skydda era kroppar även om de snarast gäller själsförfattningen. ”Ingen individ”, skriver en gammal författare, ”kan tillåta sig att vidröra något som är besmittat i ett land där pesten härjar.” Det är ett utmärkt påpekande. Och det finns inte den plats inom oss som vi inte bör rena, om så i hjärtats hemligaste vrå, för att ta vara på de chanser som finns kvar på vår sida. Detta gäller framför allt för er läkare, som om möjligt befinner er närmare sjukdomen och därmed kan framstå som mer misstänkta. Ni måste alltså bli till föredömen.

För det första krävs det att ni aldrig blir rädda. Man har sett människor utföra sitt soldatyrke på ett utmärkt sätt samtidigt som de är rädda för kanonen. Men det beror på att kanonkulan dödar såväl den modige som den skräckslagne. Det finns ett element av slump i kriget, men mycket litet av slump i pesten. Rädslan förorenar blodet och upphettar kroppsvätskorna enligt alla skrifter. Rädslan får alltså kroppen att ta intryck av sjukdomen, och för att kroppen ska segra över infektionen måste själen vara stark. Nu finns det ingen annan rädsla än den för livets slut; smärtan är ju övergående.

Ni pestläkare måste alltså stålsätta er mot tanken på döden och förlika er med den innan ni träder in i det rike som pesten bereder den. Segrar ni på denna punkt kommer ni att göra det överallt och man kommer att se er le mitt i fasan. Slutsatsen för er del blir att ni behöver en filosofi.

Ni måste också vara nyktra i alla sammanhang, vilket inte betyder att ni måste vara kyska, vilket vore en annan överdrift. Odla en vettig glädje så att sorgmodet inte försämrar blodvätskan och vållar dess sönderfall. Ingenting är bättre än att använda vin i avsevärda mängder för att något lätta på den stämning av bedrövelse som når er från den pesthärjade staden.

Iaktta rent allmänt den måttfullhet som är pestens främsta fiende och människans naturliga mått. Nemesis var inte hämndens gudinna som man lärde er i skolorna, utan måttfullhetens. Hennes fruktansvärda slag träffade människorna bara när de kastade sig ut i kaos och obalans. Pesten kommer av måttlöshet. Den är måttlösheten själv och kan inte behärska sig. Detta måste ni veta om ni vill bekämpa den med klarsyn. Ge inte Thukydides rätt när han talar om pesten i Aten och säger att läkarna inte var till någon hjälp därför att de i huvudsak behandlade sjukdomen utan att känna den. Farsoten älskar hemliga hålor. Gå in i dem med intelligens och rättsinne. När ni gör det kommer det att visa sig att detta är lättare än att låta bli att svälja sin egen saliv.

Slutligen måste ni bli herrar över er själva. Och till exempel kunna skapa respekt för den lag som ni har valt, exempelvis lagen om isolering och karantän. En man som har skrivit Provences historia nämner att när någon av de instängda förr i världen lyckades ta sig ut krossade man hans huvud. Det är ingenting som ni önskar. Men ni ska heller inte glömma allmänintresset. Ni ska inte göra något undantag från dessa regler så länge de är nyttiga, även om ert hjärta manar er att göra det. Av er krävs det att ni i viss mån glömmer vad ni är men utan att ni nånsin glömmer vad ni är skyldiga er själva. Det är förutsättningen för en behärskad ära.

En själ med frid är den som har den största motståndskraften

Rustade med dessa botemedel och dygder återstår det er bara att avvisa tröttheten och hålla er föreställningsförmåga frisk och levande. Ni får inte, ni får aldrig vänja er vid att se människor dö som flugor så som de gör på våra gator i dag och så som de alltid har gjort sedan pesten fick sitt namn i Aten. Ni får aldrig sluta upp med att känna fasa över dessa svarta strupar som Thukydides berättar om och som svettas blod och där en hes hosta med möda lösgör små klumpar av slem, saffransfärgade och salta. Ni får aldrig vänja er vid dessa lik som till och med rovfåglarna håller sig borta ifrån för att undvika infektion. 

Och ni måste fortsatt göra uppror mot denna fruktansvärda förvirring där de som vägrar visa omsorg om andra går under i ensamhet medan de som ger sig hän dör i hoparna; där njutningen inte längre får sitt naturliga gillande, inte heller förtjänsten sin orden; där man dansar på gravarnas rand; där älskaren avvisar älskarinnan för att inte ge henne sin sjukdom; där brottets börda aldrig bärs av brottslingen utan av den syndabock som man väljer ut i en stund av fasa och förvirring.

En själ med frid är den som har den största motståndskraften. Ni ska stå beredda till motstånd mot detta främmande tyranni. Ni ska inte tjäna den här religionen som är lika gammal som de äldsta kulterna. Den dödade Perikles, som inte stod efter någon annan ära än den att ingen medborgare skulle sörja, och den har aldrig upphört att döda människor och utkräva offer av barn, från detta berömda mord och fram till den dag då den slog till mot vår oskyldiga stad. Även om denna religion rentav skulle komma från himlen måste man säga att himlen är orättvis. När ni når så långt kan ni ändå inte känna någon stolthet. Tvärtom bör ni då ofta tänka på er okunnighet, för att vara säkra på att iaktta måttfullhet, vilket är det enda som betvingar farsoter.

Inget av detta är ändå lätt. Trots era masker och påsar, trots vinägern och vaxduken, trots ert milda mod och era beslutsamma ansträngningar ska det komma en dag då ni inte kommer att stå ut med denna stad av döende, denna massa som cirkulerar på överhettade och dammande gator, dessa skrik, denna panik utan framtid. En dag ska komma då ni vill skrika ut ert äckel inför allas rädsla och smärta. Den dagen kommer det inte längre att finnas något botemedel som jag kan visa er, annat än medkänslan, som är okunnighetens syster.

Översättning av Jan Stolpe. (Citatet av Thukydides är översatt av Sture Linnér.) © Les cahiers de la Pléiade, 1947; Œuvres Complètes, II. Éditions Gallimard, 2006.

Läs mer:

Bokrecension: Allt känns kusligt bekant i Albert Camus klassiker ”Pesten” 

Per Svensson: Albert Camus kunde ha skrivit om coronaviruset

Gamla böcker får nytt liv under coronakrisen