Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Alice Bah Kuhnke – regeringens mest frispråkiga företrädare

Hon tänker högt när andra politiker biter sig i tungan. Försiktighet är inget för Sveriges kulturminister.
Lördagsmagasinets Björn af Kleen och Beatrice Lundborg möter regeringens mest frispråkiga företrädare Alice Bah Kuhnke.

Skymning på E4:an, grälla pasteller över Uppsalaslätten.

– Titta! Titta! Titta! Kolla vad vackert! Som den där tavlan på Moderna!

Vi är snart framme vid universitetet, sista uppgiften för dagen: ett panelsamtal om afrofobi.

Foto: Beatrice Lundborg

Hon slår mig på handleden. Hon får inte nog av solnedgången.

– Titta! Vi skiter i Uppsala nu och hittar ett öppet fält i stället!

Många statsråd har drabbats av frihetsbegär i baksätet på en blank regeringsbil. Det ovanliga med Alice Bah Kuhnke är att hon ger röst åt sina impulser.

I bilen äter jag en chokladkaka till mellanmål. I kultur- och demokratiministerns jargong blir jag till slut ”choklad­mannen”.

– Vad sa du alldeles nyss, chokladmannen?! Vad var det du sa?

Jag borstar bort några flarn från byxorna.

Hon tar notis.

– Ja, det ser ju väldigt dåligt ut att ha en chokladfläck på snoppen!

Vi närmar oss lärdomsstaden: kulturministern samlar ihop sig. Det ligger ett antal mobiltelefoner i hennes knä: min egen med den påslagna mikrofonen, hennes privata i ett silverhölje, regeringsmobilen.

– Är det här din?! Ja, talla inte på min. Olla din egen, du!

Hon kluckar förtjust.

I nästa sekund står hon på renässanstrappan till Universitetshuset och tar i hand med rektor Eva Åkesson.


Samtal med rektor Eva Åkesson och Anna Jonsson. Foto: Beatrice Lundborg

Panelsamtalet kan börja.

Vi hade setts dagen innan.

Det var i tjänsterummet på Drottninggatan 16 i Stockholm.

Arbetsrummet ska snart helrenoveras. ”Jag vill ha ljusa färger.” Foto: Beatrice Lundborg


Hon hade vänt upp och ned på en Iittalaskål med godis, kanske för att kompensera för företrädaren Lena Adelsohn Liljeroths sobra inredning med golvur och kristallkrona.

Nu låg det praliner i prassligt papper över hela soffbordet. Men ingen Daim, chokladen hon åtrår.

I korridoren utanför tjänsterummet hänger företrädarna på rad.

En av dem, Margot Wallström, socialdemokratisk kulturminister mellan 1994 och -96, sökte i höstas kontakt med Alice Bah Kuhnke.

– Ja, du Alice, sade Margot Wallström, i dag utrikesminister. Jag vill säga en sak till dig. Har du tid efter regeringssammanträdet?

– Ja, absolut.

– Jag har haft flera statsrådsposter.

– Det vet jag.

– Och det absolut värsta, det jag aldrig någonsin skulle tacka ja till igen, och rekommenderar alla att i möjligaste mån undvika, är kulturminister. Bara så du vet.

– Men gud, varför säger du så?

– Jag vet, det är så hemskt. Men jag har tänkt på det och kan inte hålla inne med det. Jag måste bara säga dig detta. Det är inte dig det är fel på.

I Bengt Ohlssons biografi ”Margot” säger Wallström: ”Ingenting dög riktigt. Allt blev fel. Vad jag än gjorde.”

Även Bah Kuhnke sågades grundligt av delar av kulturetablissemanget i höstas.

Floskulös och pekoralistisk, rasade DN:s kulturchef Björn WimanBah Kuhnke deklarerade att ett ”levande kulturliv tillhör grunden” i ett ”ekologiskt hållbart samhälle”.

Per Svensson bemötte samma programförklaring med en pastisch i Sydsvenskan: ”Bra omdöme är bra. Det går inte bra för medierna. Det är inte bra. Det är bra om det mesta blir bättre.”

Bah Kuhnke ”saknar kulturell kärna”, skrev Gunilla Brodrej i Expressen.

Till slut gick partikamrater ut till försvar och skrev i Aftonbladet att ”drevet” mot kulturministern saknar ”sans och proportioner”.

Själv säger Alice Bah Kuhnke att de förs­ta fem månaderna som minister varit så härliga att hon ”redan underminerat kraften i ordet fantastisk”.

– Jag tänkte på det häromdagen när jag var tvungen att slå upp en synonym för samma sak … Du vet känslan av att vara på helt rätt plats i livet? Vet du vad jag menar? Jag tror att det är så simpelt som att mina egenskaper kommer till sin rätt här.

Hon redogör, euforiskt, för en typisk dag.

– Först träffar man samiska företrädare som med rätta känner att deras kultur saknar utrymme. I nästa stund en sverigedemokrat som tycker att det daltas med samer. Efter det ringer Expressen och vill att jag ska diskutera hatbrott i live-tv. Sedan kommer tysk tv. Sedan ska man förhandla med Magdalena Andersson.

Träff med förra S-ledaren Mona Sahlin. Foto: Beatrice Lundborg

Alice Bah Kuhnke pluggade statsvetenskap på Stockholms universitet i slutet av 1990-talet, parallellt med programledarkarriären på TV 4. Hon trollbands av professor Tommy Möllers interiörer från Rosenbad; Möller hade varit talskrivare åt Carl Bildt.

– Redan att få lyssna till honom på B-kursen var en dröm. Han beskrev så målande hur regeringen fungerar. Men verkligheten är än mer intensiv; färglagd. Och allt vi gör handlar om ideologi, vilken värld som vi ska leva i.

Blir du inte stressad?
– Jag har ju tre tidigare ministrars jobb. Delar av integrationsministern Erik Ullenhags och EU-ministern Birgitta Ohlssons områden. När jag träffade Ullenhag och frågade hur han fick ihop livet tittade han på mig med erfarenhet. Men Alice, du läser ju allt.

– Ja, det är klart. Jag kommer ju in i möten med tjänstemän som vill ha direktiv och journalister som vill ha svar och brukare som ska lägga upp planer utifrån vår politik. Jag panikpluggar varje kväll. Slår in en massa siffror som jag sedan inte får några frågor om. Som inför en tenta man inte gjort ett bra upplägg för.

Erik Ullenhag svarade: Du måste släppa. Du är galjonsfiguren.

– Ja, man lär sig väl. Om fyra år. När det är dags att göra något helt annat.

I intervjuer säger Alice Bah Kuhnke att hon njuter av att kritiseras.

– Mmm. Förstår du inte vad jag menar?

Inte riktigt. Du går i gång på uppmärksamheten?
– Nej! Nej! Åh, vilken tur att vi kunde reda ut det här. Det stora för mig är ju underdog-perspektivet. Jag växte upp i skogen i Småland. Jag var svart. Alla andra var vita centerpartister med normföräldrar.

Horda mellan Växjö och Värnamo. 377 invånare. En mindre verkstadsfabrik i vardera änden. Tre församlingar. Varken butik eller verksam tågstation. Jag kör igenom samhället vid lunchtid en tisdag. Ödsligt.

Jag stoppar en man på väg från fabriken. Beskriv Horda, säger jag. Han stirrar länge. Börjar svettas under mössan. Det rinner saliv. Han sammanfattar till sist byn:

– Inte … mycket.

Alice Bahs föräldrar stack ut i den frikyrkliga skogsbygden. De var frigjorda 68:or. Mamman lärare. Pappan taxichaufför. Som liten brukade Alice organisera guidningar i hushållet. Hon sålde biljetter uppe i backen. Hade besökarna tur fick de en skymt av en naken gambian, pappa Jimi. Han, son till en imam, hade arbetat sig upp genom norra Afrika och träffat Alices mamma på ett diskotek i Köpenhamn där han diskade.

Uppfostran var kärv och kärleksfull. Alice Bah Kuhnke beskriver en avgörande scen, en smärtpunkt. Hon är ”tre, fem år” gammal.

– Vi var på Liseberg, vilket i sig var anmärkningsvärt. Det var väl det mest kommersiella vi gjorde.

Alice kom bort. Hon såg plötsligt en skog av främmande ben. Hon skrek i panik: Mamma mamma mamma!

Plötsligt stod mamma där ”med sitt vackra ansikte, sitt långa hår, sina stora bröst”. Deklamerade, lugnt och artikulerat.

– Alice. Jag är inte din mamma. Och Jimi är inte din pappa. Vi är allas och ingens.

– Hon höll en stor föreläsning om vikten av att få vara fri som kvinna och inte bunden vid spisen.

Alice sa aldrig mer mamma eller pappa. Hon tydde sig till sina morföräldrar, som många andra politiker med problematiska föräldrarelationer, Gustav Fridolin inkluderad.

– Barn i min ålder roade mig inte så mycket. Jag föredrog att få uppmärksamhet från äldre, sitta och diskutera Arlas hämttider av mjölken. Jag gick upp tillsammans med min morfar 4.30.

Mormor och morfar bodde i huset intill Alices. Familjens annorlundahet började i den generationen. Mormoderns familj hade ägt mark. Men dottern, alltså Alices mormor, hade blivit gravid med drängen, Alices diversearbetande morfar. Och de blev tvungna att gifta sig.

När Alice var nio år gammal skrev hon i sin dagbok: Ulla säger att jag inte måste älska henne bara för att hon är min mamma.

– Redan då, när jag var tio, elva, tolv, började jag prata allvar med mina föräldrar. Jag ifrågasatte deras uppfostran. Hur de var och hur de levde. En typ av samtal som mina vänner har haft med sina föräldrar i 30-årsåldern.

Ulla berättade för Alice att hon uppmanats att göra abort.

– För att min pappa var svart. Det faktum att hon nästan aborterade bort mig påverkade hennes uppfostran mycket. Varje kväll sa hon: Alice, det finns mycket som är bra med dig. Men bland det bästa är att du är svart. Det var hennes egen oro som låg bakom: att hon nästan hade offrat mig.

Har du gått i terapi?
– Det var en del av min uppväxt. Första gången i tonåren. Det var Ullas förslag. Eftersom vi gjorde upp så tidigt tyckte hon att det var bra att prata med någon annan vuxen. Sedan blev jag ju väldigt bra på det där. Alldeles för bra.

Du överlistade terapeuten?
– O ja.

Foto: Beatrice Lundborg

Jag frågar om aborten. Är det vetskapen om denna, nästan offrad, som lockar henne till miljöer där hon riskerar att avrättas på nytt? Regeringen, kultursidorna.

Alice Bah Kuhnke garvar och gör en snabb rörelse mot skrevet.

– Nästan utskrapad! Det är en del av min grunduppsättning. Jag söker utsatthet när jag behöver extra kraft. Jag går i gång på att slå folk med häpnad. Första gången på spinning: svåraste klassen, alla andra fullständigt osar träning. Det slutar alltid med att jag ramlar av cykeln och kräks.

Hon fick sällan beröm av sina föräldrar.

– När jag gick friidrottsgymnasium på Katedralskolan i Växjö och var näst bäst i Sverige bland alla 17-åringar i det här landet (sprinter; 100 och 200 meter) sa jag till mamma. Kan du inte någon gång bara säga grattis? Hon bara: Ja, grattis då. Det var väl bra.

– Men jag är väl glad att de är mina föräldrar, jag hade aldrig träffat sådana människor annars. De är intressanta.

I sin dagbok skriver Alice som barn att hon är ”mer släkt med sina syskon” än med Ulla och Jimi.

Hon gick på eget initiativ i Filadelfiakyrkan varje söndag. När hon kom hem ifrågasatte föräldrarna berättelserna hon just drabbats av.

– Jag bara: Vet ni att Jesus gick på vattnet. Dom: Jaha, hur förklarar du det rent fysiologiskt?

I tonåren frågade hon Jimi efter pengar, 1:25, till en rosa dagbok.

– Vill du ha något får du jobba.

Alice knackade på hos alla grannar, hamnade till slut i gummifabrikens stora hall. Förmannen förklarade att barnarbete är förbjudet. Alice trugade. Hon fick en skottkärra med gummilister till Saabdörrar att skrapa rent för 13 öre styck.

– Sedan dess har jag aldrig bett Ulla och Jimi om pengar. Jag blir faktiskt glad när jag tänker på det.

Upplever du att du har gjort en klassresa?
– Jag trodde att jag var arbetarklass fram till gymnasiet. Eftersom mina föräldrar alltid talat om vikten av att bekämpa klassamhället. I mötet med den faktiska arbetarklassen fick jag bittert erfara hur farligt det kan vara att förespegla att man företräder något som man inte är.

Det var på en fest i Växjö. Alice agiterade som Ulla alltid hade gjort. Hanna, från andra omständigheter, fick nog.

– Du är fan inte arbetarklass, din jävla medelklassfitta!

– Jag minns hur alla polletter trillade ned.

Via teologi- och svenskastudier i Lund sökte hon som 20-åring jobbet som programledare för SVT:s ”Disneyklubben”; ett definitivt brott med föräldrarnas litanior om USA-imperialismen.

Tv-karriären kulminerade ett decennium senare på TV4, då hon tillsammans med Lennart Ekdal intervjuade partiledarna inför valet 2002.


Foto: Roger Vikström/TT

Parallellt pluggade hon statsvetenskap på Stockholms universitet, kände ”kraften i att sitta i F-huset och diskutera EU:s tre pelare”.

– Statsvetenskapen var som heroin för mig! Det var samma känsla som jag upplever nu som statsråd. Samhället är inte hugget i sten! Vi formar själva våra liv! Liberalism! Demokratin är scenen!

– När jag och min man bråkar om vad som ska få plats i bokhyllan ojar han sig alltid över att jag har så mycket kurslitteratur framme. Stoppa undan det! Jag vägrar.

TV 4 blev samtidigt ”den där snälla pojkvännen som man tyvärr inte längre kan uppbringa någon kärlek för”:

– Eller ens gå i gång på.

Direktörerna Jan Scherman och Eva Swartz gjorde ett sista övertalningsförsök på Teatergrillen i Stockholm.

Samtalet bröt samman innan förrätterna serverats.

– Jag har ju sagt att jag inte vill!

Övriga gäster vände sig om.

– Hon både skrek och grät, säger Jan Scherman. Det blev en väldigt intensiv och dramatisk situation. Jag och Eva drev linjen: du får göra vad du vill bara du stannar. Det kan ju funka ibland. Ofta vill folk bara ha lite bättre villkor. Men Alice hade bestämt sig. Det var hedervärt. Vi åt en god middag i stället.

Scherman minns Bah som besjälad: ”oförstörd av det journalistiska innesnacket”. Hon litade på sina inre drivkrafter i stället för att snegla på konkurrenter. Hon kunde vara naiv; en journalistisk kvalitet. Hon uppfattade aldrig de outtalade spelregler som präglar kontakten mellan den politiska och mediala makten. Intervjun med Göran Persson inför valet 2002 retade statsministern till den grad att han sökte upp Scherman under eftersnacket.

Bah Kuhnke, som hade sosserykte och skrev krönikor i arbetarrörelsens Aktuellt i politiken, hade coachats av producenten Kjell Dabrowski.

– Jag var jävligt tuff mot henne, säger Dabrowski. Om du vill behålla din journalistiska trovärdighet får du fan se till att göra ditt livs bästa intervju. Och hon var jävligt bra, stenhård.

I boken ”Räkna med känslorna” skildrar Jan Scherman hur Alice Bah kräver mer trailertid för ett av sina program genom att i frustration dra upp t-shirten och ”skaka med brösten”. Det är menat som beröm: ”alltid kompromisslöst engagemang. Idel, ädel eldsjälar”.

– Ett: Jag har inga bröst, säger Alice Bah Kuhnke. Två: Jag kan inte skaka på dem. Tre: Jag har alltid sport-bh. Det har alla kvinnor med små skinnutbuktningar. Min syrra kallar ju mig Plankan!

I samma tid som hon bröt med TV4 lärde Alice Bah känna Mia Törnblom, nykter heroinist och författare till succéboken ”Självkänsla nu!”. Bah, förgiftad av journalistskråets konkurrensmedvetenhet, provocerades först av Törnbloms harmoni. Men lärde sig sedan de populär­psykologiska verktyg som gjort Törnblom till en etablerad ledarskapscoach i det svenska och norska näringslivet. I dag är Törnblom en av Bahs bästa vänner, en av tre hon kan ringa dygnet runt ”utan att behöva ursäkta mig eller känna mig ytlig”. En samtalspartner under Bah Kuhnkes år i organisationslivet: som chef för Skandias avdelning Idéer för livet (en anställning som sammanföll med Skandiaffären), som generalsekreterare för Rättvisemärkt, som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen. Och även nu inför klivet in i parti­politiken.

– Vi har bollat det här några år, säger Mia Törnblom. Det är ju ingen hemlighet. Hon var på gång som kandidat till Europaparlamentet inför förra valet men då fick hon erbjudandet från dåvarande Ungdomsstyrelsen. Hon var ju ung första gången hon fantiserade om att bli statsminister.

Framgången, enligt Mia Törnblom, är Bah Kuhnkes mix av ”ansvarsmedvetenhet” och ”driv”.

– Många med hennes uppväxt blir grubblare med veck i pannan. Inte hon.

Törnblom pekar på hennes ”bergfasta värdegrund”.

– Hon har på riktigt svårt att fatta varför människor som tjänar över 50 000 inte skulle vilja betala mer skatt.

– Hon skulle aldrig googla sig själv.

Anders Wallner, partisekreterare, bekräftar att Bah Kuhnke och Miljöpartiet haft kontakt under många år. Alice och Anders lärde känna varandra när han var ”privat engagerad i rättvisehandelsfrågor” och hon generalsekretare för Rättvisemärkt (2004–07). Hon inbjöds att inspirationstala på partiets personalutbildningar och porträtterades i medlemstidningen.

– Från början rörde inte samtalet en ministerpost, säger Anders Wallner. Men hon var en person som jag upplevde som en enorm resurs: passionerad med gröna värderingar och med erfarenhet från både näringslivets och civilsamhällets logik.

I den vidare vänkretsen ingår Gunilla Herlitz, verkställande direktör för Dagens Nyheter, Expressen och Dagens Industri. De träffades på Bonniers förläggarlinje i slutet av 90-talet, ett påkostat talangprogram med många resor och framstående föreläsare som Bah övertalade TV4 att skicka henne på.

Herlitz (som avböjt att uttala sig) och Bah Kuhnke träffades privat för två veckor sedan, innan dess i Almedalen förra sommaren.

Relationen är inte oproblematisk: mediemarknadens kris ligger på kulturministerns bord. Som högsta företrädare för Bonniers dagspress är Herlitz en professionell motpart med stort inflytande.

– Inför statsministern, men också i dialogen med Gunilla, har jag tydliggjort att vår relation går in i en annan fas nu under min tid som minister, säger Alice Bah Kuhnke i ett för henne ovanligt in­övat politikersvar.

Bonnierägda Sydsvenskan (med Herlitz som styrelseordförande) köpte nyligen Helsingborgs Dagblad och skrotade den självständiga kulturredaktionen. Vad tycker du om det?
– Jag lägger mig inte i enskilda publicisters affärsmodeller men det är jätteviktigt med kulturbilagor där det föds diskussioner som inte uppstår någon annanstans, viktigt å det grövsta.

Vi är i ”Skavlan”-studion på SVT.

Det är sen torsdagseftermiddag.

Alice Bah Kuhnke sitter i sminket med slutna ögon.

– Det här kvalar tveklöst in på min topplista över njutning. Att få bli tagen på. Jag tycker till och med att det är skönt att bli stoppad i kroppskontrollen på flygplatsen.

I väntan på att göra entré hos Skavlan konverserar kulturministern Giulia Enders, 24-årig författare till boken ”Charmen med tarmen”.

En diskret, allvarsam tyska.

– Varför är det så känsligt med bajs …? frågar Bah Kuhnke.

Hon byter till engelska och lutar sig närmre.

– I mean to talk about poo … is almost worse than talking about intercourse … Yes?

– I don’t think so, svarar Enders.

– You don’t think so? But for me. I get more embarrassed talking about this than talking about sex.

– But when you have more knowledge the curiosity is bigger than the taboo. You get rewarded by great facts.

Ibland har Bah Kuhnke svårt att intellektualisera sina konst- och läsupplevelser. Svaren kan komma ut i termer av sexualitet eller maktanspråk.

Hon berättar för mig att hon drabbades av ”Key house mirror”, öppningsfilmen på Göteborgs filmfestival.

– En kärlekshistoria mellan två män­niskor som träffas på ett hem för dementa. Det satte i gång tankar om hur vi hanterar våra äldre. Och detta med nakna gamla kroppar som har sex! Ja, den fick mig faktiskt att vilja bli äldreminister också. Jag bara: Åsa Regnér, hmm!

”Skavlans” redaktörer tillhör Skandinaviens mest luttrade; studion är per definition stjärnspäckad.

Den här eftermiddagen vankar Benny Andersson omkring samtidigt som The Hives ligger utspillda i en hörnsoffa.

– Hej Pelle, ropar Fredrik Skavlan när han passerar sångaren Pelle Almqvist.

Ingen höjer på ögonbrynen.

Det är annorlunda med Alice Bah Kuhnke. När hon sveper förbi i tudelad byxdräkt från Carin Wester stannar programstaben upp.

Hennes språk, utstrålning, skratt – så här betedde sig knappast Anna Kinberg Batra när hon sammanbitet äntrade ”Skavlan” i mitten av januari.

Inte sedan Håkan Juholt har en svensk politiker var lika utåtriktad, lika övertygad om sin egen lämplighet på posten, lika förtjust i offentligheten.

Det är Daniel Suhonen som gör liknelsen, Håkan Juholts informella rådgivare och författare till boken ”Partiledaren som klev in i kylan”.

Suhonen intervjuade Bah Kuhnke häromdagen för tidningen Arbetet. Ett uppsluppet möte. Skrattigt. Först när Suhonen lyssnade igenom bandet fick han isande Juholtvibbar.

Oförsiktigheten.

Ska Sverige ge asyl åt Edward Snowden? frågade Daniel Suhonen.

– Vad jag minns blev han erbjuden att få en rättegång i Sverige, svarar Bah Kuhnke.

– Nu blandar du ihop Snowden med Assange.

– Just det, Snowden! Vad var frågan?

Det är Sveriges kultur- och demokratiminister som talar.

På ett seminarium om yttrandefrihet på Kulturhuset i Stockholm för ett par veckor sedan: Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin med flera vittnar om självcensur på svenska museer. Alice Bah Kuhnke lovar att stärka museernas självständighet med hjälp av regeringens regleringsbrev.

Hur kommer detta gå?

Det är vad ”Skavlan”-redaktörerna tisslar om när Alice Bah Kuhnke inte hör. En researcher sammanfattar Bah Kuhnkes framtidsutsikter i en ordvits.

– Stelnad eller bränd.

Jag tar hennes pressekreterare Kristoffer Talltorp åt sidan, Maria Wetterstrands gamla. En ”House of cards”-kille, säger Alice Bah Kuhnke själv. Envis. Strategisk.

Gör hennes frispråkighet dig orolig?
– Kanske lite i början. Men inte längre. Jag tror det är jäkligt provocerande att hon har så nära till skratt, kanske framför allt för män i vår ålder.

Nu är Bah Kuhnke med Skavlan. Hon drar en story som slutar med att hon ställer sig upp och gör fredstecknet med armarna i luften.

Triumferande.

Tallen, som ministern kallar Talltorp, böjer sig fram emot mig; lycklig.

– En naturbegåvning!


Tillsammans med sin pressekreterare. Foto: Beatrice Lundborg

Alice Bah gifte sig för tolv år sedan med Johannes Kuhnke, skådespelare nyligen prisad för sin roll i Ruben Östlunds ”Turist”. Paret är bosatt i Nacka på gränsen till naturreservatet Erstavik. De har tre döttrar döpta efter amerikanska jazzsångerskor. Varje morgon i trävillan väcks barnen vid sju med grötfrukost och P 2.

– Tanken är att de ska vakna till klassisk musik. En rutin. Johannes höjer och jag sänker.

Alice Bah fick span på Johannes Kuhnke, tyskättad konstnärsson, när hon såg en uppsättning av ”Dorian Grays porträtt” på Malmö stadsteater med kompisen Rikard Wolff.

– Jag såg honom på scen och tänkte att han var vacker. Jag tänkte att han var …

Ståtlig?
– Ja, jag tänkte att han attraherade mig fysiskt. Men då var han ju i karaktär. Sedan träffade jag honom bakom scen. Och upptäckte att han var rolig och sarkastisk och hade humor och då tänkte jag att han var intelligent eftersom det krävs för att vara rolig.

Under kvällen konstaterade Alice att Johannes var ”en perfekt far för mina barn”.

– Så jag sa det till honom. Han blev livrädd.

Samma kväll?
– Jag försökte säga det på ett lite lugnt sätt. Jag kände att this is it.

Var ni båda singlar?
– Jaaa … fast jag har väl aldrig riktigt varit det. Men typ.

Ni började dejta efter det?
– Det var mycket på mitt initiativ. Jag fick bestämma mig.

Har du några kärleksråd?
– Ja. Bestäm dig.

Tjatade du?
– Det brukar inte vara så framgångsrikt. Man får använda lite finare tekniker än tjat.

När Alice Bah Kuhnke talar om sin make i dag är det ofta i situationer av konflikt. Ett exempel: Jag frågar om valet av bostad, den lantliga omgivningen.

– Ja, det är lite av en seger gentemot mannen som jag lever med, som helst vill bo på Plattan.

Konkurrerar ni mycket?
– Du menar gentemot barnen?

I allmänhet: Du pratar om honom i kamptermer.
– Usch, vad hemskt. Eller, vad intressant. Vi är väldigt olika. Väldigt olika. Våra olika ingångsvärden och personligheter ska få utrymme.

– Eller så kanske det bara är ett utslag av att jag inte känner honom som jag säger så. Det är klart att vi delar grundläggande värderingar. Upplever jag det som i alla fall.

Hon korrigerar sig.

– Den här kampen kanske inte handlar om olikheter, egentligen. Över huvud taget är det ju svårt med relationer. Att ge avkall på sig själv till förmån för någon annan. Jag blir imponerad av de som klarar det: att leva nära en annan.

Han är ju dessutom kulturarbetare, en svår breed.

– Verkligen. De behöver sin frihet, sitt sätt att vara. Det älskar jag. Det vill jag ge honom. Men det är kanske svårt att vara med någon annan samtidigt.

Hur får man det att fungera?
– Jag blir ju en maskin. Pang! Mackor ska göras! Jag går in i företaget och tycker det är kul. Då kanske han är i en process där han ska gestalta en … pedofil. Och mår dåligt. Hahaha. Och jag bara: Ja! Då stänger vi av! Nu ska vi bre mackor och var är handbollsknäskydden?

En eftermiddag i höstas sms:ade Alice Bah Kuhnke sin man och frågade om han skulle hämta på dagis. Han svarade att han just landat i Paris.

– Jag bara: Då hämtar du alltså inte. Mitt jobb är intensivt och det har hänt mycket även för honom. Men man kanske kan lägga ett sms innan man åker till Arlanda.

– Nu har vi en bra tavla hemma där vi skriver upp. Jag visste att det stod London i dag (maken är på audition för ett amerikanskt filmbolag). Det krävs en tavla och rätt coola ungar.

Hon berättar om en dag då maken kom hem med hängande huvud. Han satte sig vid bordet, masserade sina käkar.

Kulturministern demonstrerar.

– Jag bara: Varför sitter du så där?

– Nej, men jag har hånglat hela dan.

Hon exploderar i skratt.

– Då hade han alltså träningsvärk i käken eftersom han tränat på att kyssas inför Philip Zandén. Vår stora unge, hon var väl tio då, tyckte det var så jäkla äckligt. OooäÄÄÄ!

Hur reagerar du?
– Det roar mig oerhört. Vilket fantastiskt yrke.

Blir du inte svartsjuk?
– Det har provocerat pojkvänner genom åren, som tolkat min brist på svartsjuka som bevis för mindre kärlek. Men svartsjuka handlar inte om kärlek utan om kontroll. Det går ut över mitt ledarskap också: Jag har inget behov av att kontrollera andra, jag förstår inte att man orkar.

Var det självklart för dig att tacka ja till jobbet som minister utifrån ett äktenskapsperspektiv?
– Nej … men äktenskapsperspektivet kommer långt ned i jämförelse med andra perspektiv. Jag tackade ja till det här jobbet för att jag tror att jag kan göra skillnad. Det är ju viktigare än mycket annat i livet. Det kanske låter hemskt? Jag är inte så romantisk. Surprise!

Alice Bah Kuhnke vaknar av ”sin inre klocka” 4.30 varje morgon. Det innebär att hon ofta släcker vid 21 eller 22.

– Tidigt i nya relationer tror män att jag driver med dem. Jag somnar direkt.

Kan man ha ett förhållande med den dygnsrytmen?
– Nä.

Så ni har skilda tider?
– Ja. Vi ses inte så mycket.

Men det funkar?
– Ja, eller inte. Det är klart att det inte är så bra om man vill spendera mycket tid med en annan människa.

Tillbaka till E 4:an.

Vi är på väg hem från Uppsala universitet och seminariet om afrofobi.

Ministern bjuder på ett rött äpple ur handväskan.

En i publiken frågade Bah Kuhnke vad hon tänker göra åt representationen av svarta i politiken. Hon bjöd genast svar på tal: Rättviseförmedlingen är på det, en digitalt konsulterande förening med listor över personer vars kompetenser hamnat i ”skymundan på grund av stereotypa föreställningar om exempelvis kön, ursprung och fysiska förutsättningar”.

En nyhet.

– Jag kommer att tillsätta ungefär 400 namn under de här fyra åren, säger Alice Bah Kuhnke i baksätet.

Mäktigt.

– Ja, otroligt. Hur häftigt är inte det? Visst, oppositionens budget. Men jag gör lite annat samtidigt! Jag har nomineringsmakt. Haha.

– Det här kom jag på ganska tidigt i föreningslivet, när jag var tolv, tretton. Det är i valberedningen som makten sitter, inte i styrelsen.

När Bah Kuhnke först fick en skymt av sina tjänstemäns namnförslag slog hon bakut. Hon kallade till sig sin statssekreterare Per Olsson. Han fick träffa Rättviseförmedlingen.

– Underlagslistan var ju slående homogen, säger hon. Många medelålders män, som man redan kände igen från maktpositioner i dag. Tjänstemännen på departementet är otroligt kompetenta, men det räcker liksom inte alltid.

– Nu generaliserar jag lite. Men det har funnits en viss omedvetenhet i praktiken kring vad som krävs för att skapa förändring i samhället, en viss omedvetenhet om normens hämmande effekt i jakten på kunskap: att det spelar stor roll vem som gör vad.

Bah Kuhnke har redan hunnit tillsätta Ingrid Lomfors som blivande chef för Forum för levande historia. Myndigheten ska spela en ”bärande roll” när kultur- och demokratiministern gör politik av statsministerns löfte: att utrota rasismen.

När Alice Bah Kuhnke får frågor om sin politik svarar hon ofta att hon längtar tillbaka till departementet, att hon ”vill hem och jobba”. Hon framställer sig själv som ett slags aktivist inbäddad i regeringen. Vad hon kan åstadkomma i praktiken, och hur det ska gå till, är svårare att konkretisera.

Hon vill att vi ska förstå henne som en föreningsmänniska.

– Allt jag kan – verkligen kan i min ryggmärg – kring konflikthantering, strategiskt tänkande, hur man förflyttar positioner, ändrar stadgar, leder ett årsmöte, uppvaktar de med upphandlingsansvar i alla kommuner från norr till söder, det har jag lärt mig i det civila samhället. Min plattform för att utöva makt har varit föreningsliv.

Under vinterhalvåret har Bah Kuhnke ställt upp på personintervjuer i många medier. Hon är lyskraftig, särskilt när hon bjuder på sig själv. Är det en strategi? Riskerar vi journalister att avpolitisera henne när vi lockas att skriva om hennes privatliv?

Det finns svenska politiker som förmått vara mycket frispråkiga förr: en Carl Bildt eller Gudrun Schyman. Men det kräver, säger en nestor inom politisk pr, i regel ett mycket starkt politiskt varumärke. Något som Alice inte har, varken gentemot mot svenska folket eller partiet. Däremot har hon ett eget departement, varpå ministerjobbet också handlar om att kunna samarbeta med en statssekrerare och en tjänstemannastab – det vill säga vara chef, vilket Alice Bah Kuhnke har erfarenhet av.

Vi närmar oss Stockholm: det sepiafärgade ljuset, Norrmalms föränderliga infrastruktur. Den rymdlika känslan av skiktad storstad.

Alice Bah Kuhnke tar upp mobilen.

– Jag har fått fina pepp-sms från Gustav. För något jag gjorde i Jokkmokk. Det blir mycket sms.


Alice Bah Kuhnke tillsammans med bland annat Gustav Fridolin. Foto: Linn Malmén/TT

Fridolin. Hur är er relation?
– Säg att man har en diskussion med Gustav och det uppstår meningsskiljaktigheter: man slänger sig med lite: jag har läst och så. Då går han hem och läser hela natten och kommer tillbaka sex timmar senare med en pm på morgonen. Han är en maskin. Vi ska vara glada att han är på den goda sidan och inte i ”Star Trek” där han skulle kunnat klonas. Han är farlig att jämföra sig med. Han orkar så mycket på grund av sin ideologiska övertygelse.

Vad är mest miljöpartistiskt med dig?
– Det var en väldigt svår fråga.

Är det talande att du inte kommer på något?
– Mäh. Vad är journalistiskt med dig?

Jag radar upp ett antal egenskaper.

– Jaha, adjektiv. Då är det att jag har ett kritiskt förhållningssätt. Till allt.

När Gustav Fridolin var tolv år deltog han i en miljöpartistisk kongress i Alingsås. Han tilltalade den vuxna församlingen: Mina vänner!

Som barn hade Alice Bah drag av samma religiöst mättade hybris. Vid nio års ålder, berättar hon i ett ”Sommarprat”, erbjöd hon pastorn i den lokala Filadelfia­församlingen att ta över verksamheten.

Skulle du vilja bli statsminister?
– Nej. Jag tänker på hur jag ska lyckas som kultur- och demokratiminister. Jag tänker nästa val. 2018. Att vi ska ha skapat mer kultur för fler. Infrastruktur. Musikskola. Att vi får bilda regering med ännu fler miljöpartistiska statsråd: tio, tolv stycken. Jag vill fördubbla vårt valresultat. Jag frågar Kristoffer (Talltorp) flera gånger varje dag: Är det jag ska göra nu bra för vår politik?

Ålder: 43 år. Född: 21 december

Ålder: 43 år.

Född: 21 december 1971 i småländska Horda utanför Värnamo.

Familj: Föräldrarna Ulla och Jimi, två yngre syskon. Maken Johannes Bah Kuhnke är skådespelare. Tre döttrar.

Yrke: Miljöpartistisk kultur- och demokratiminister.

Tidigare jobb: Programledare i SVT och TV 4. Chefsposter på Skandia, ÅF och Rättvisemärkt. Generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (tidigare Ungdomsstyrelsen).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.