Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 01:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/alien-hur-fuskig-kan-en-hiss-bli/

Kultur

Alien: Hur fuskig kan en hiss bli?

Liljeholmskajens nya hiss går hela vägen upp. Foto: Gustav Kaiser

Kåseri. Elin ”Alien” Peters vill väldigt gärna ta hissen, men är osäker på om hennes överjag tillåter det.

Rätta artikel

Jag gillar inte fusk. Och en av de fuskigaste saker jag vet är elcyklar.

Jag vet, jag blir själv lite provocerad av ett sådant uttalande. Så det är bäst att jag förklarar mig. Cykling är nämligen den enda fysiska aktivitet jag inte tycker är hejdlöst tråkig. Därför betraktar jag inte cykling som ett nöje utan en plikt där främsta syftet är att få motion. Och som en bonus kan man susa ner för branta backar med håret fladdrande.

Så när någon glider förbi mig i uppförsbacken på en elcykel tycker jag så klart att det är lite fuskigt.

Därmed inte sagt att jag gillar uppförsbackar. När jag cyklar ägnar jag ganska mycket tid åt att försöka komma på smarta vägar utan uppförsbackar, trots att jag vet att det är omöjligt att ta sig från hemmet till Dagens Nyheter utan att passera några dylika (läs Västerbron). Men jag funderar över faktorer som vind, rusningstid, slitna lårmuskler och annat som kan påverka cykelupplevelsen för att hitta den mest ultimata lösningen för dagen. 

Hittills har jag åkt den fuskiga hissen en gång. I researchsyfte naturligtvis

Men nu har det byggts en hiss. Ett slags söderorts svar på Katarinahissen: En stor och smart hiss som går från Liljeholmskajen upp till Årstabron, där man både kan och får ta med cyklar. En hiss som avsevärt reducerar mängden uppförsbackar jag måste trampa mig uppför för att ta mig hem efter jobbet. En hiss som gör att jag i stället kan få ytterligare en härlig utförsbacke att susa nedför.

Och ni förstår ju att vi nu snackar fusk på allvar. 

Hittills har jag åkt den fuskiga hissen en gång. I researchsyfte naturligtvis. Jag har också funderat ut tillfällen när det vore rimligt och helt motiverat att gena på detta vis. I övrigt har jag trampat mig uppför den branta och grusiga uppförsbacken där kedjan en gång hoppade av så att jag ramlade och slog sönder både byxor och knän. 

Jag trampar mig också uppför den pittoreska asfalterade backen som är bedårande på morgnarna, med nedförsbacke, blommor och fågelsång men bara störig när den leder uppåt på eftermiddagarna.

Medan jag trampar grälar jag med mitt överjag om det kanske ändå vore okej att ta hissen i stället, eftersom det faktiskt är roligare och att det inte är fusk att ha roligt. 

Läs fler texter av Elin ”Alien” Peters, till exempel om evigheten och en kaktus