Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Alien: Jag hade inte räknat med att det skulle krävas en begravning

Ska man inrätta en särskild bilkyrkogård?
Ska man inrätta en särskild bilkyrkogård? Foto: Åsa Nyhlén

Kåseri. Kan man sörja en bil? Behövs en speciell ceremoni? Eller ska man bara bita ihop och gå vidare? Elin ”Alien” Peters skriver en betraktelse över ett vrak.

Och bilen går bra? Nä, inte särskilt. Den går faktiskt inte över huvud taget. Blir aldrig körbar igen efter att motorn skar i morgonrusningen på Örbyleden härom veckan.

På verkstan var de skoningslösa – ”det finns inget att göra” – men bekantskapskretsen svämmade över av goda råd. ”Det kanske bara är kamremmen?” ”Det var nog bara ett tillfälligt glapp i oljeslangen.” ”Ni kan leta upp en begagnad motor och byta.” Ehh, nej.

Jag kan mycket - fast inte om bilar. Men det enda jag helt säkert vet är att jag varken har tid, kompetens eller lust att jaga ”second opinions” hos olika bilverkstäder om en bil som måste bogseras runt stan med hjälp av en förstående syster. Och att leta begagnade dieselmotorer och montera är helt uteslutet.

Så beslutet att låta den åka till den eviga motorvägen i himlen (troligen något slags autobahn med fri fart) var okomplicerat och osentimentalt.

Trodde jag.

Men dottern blev tårögd och ledsen: ”Skulle vi aldrig mer få åka i bilen?” Hon ritade en bild där det stod ”Hej då bilen” och ett sorgset ansikte som grät stora tårar som jag fick ta med när bilen skulle lämnas bort för att eventuellt kunna återuppstå som reservdelslager.

Själv hade jag lite svårt att förstå att man kunde hysa så varma känslor för en bil men tänkte väl lite nonchalant att ”barn förstår inte bättre”.

Så satt jag där i kön på den halvskumma inrättning som erbjudit sig att betala en spottstyver för att förvandla det som för lite mer än ett dygn sedan var en fullt körbar bil (om än med några år på nacken) till reservdelar där det största värdet sannolikt bestod av ett par splitternya sommardäck.

Framför mig satt en äldre herre i beige sportjacka och hatt, i samma ärende som jag själv. Han nästan grät när han lämnade över nycklarna: ”Det är som att lämna katten på djursjukhuset.”

Det var då jag förstod att det uppenbarligen kan behövas sorgbearbetning även när en bil går ur tiden. Kan man arrangera bilbegravningar? Eller åtminstone något sorts minnesceremoni? Jag anar en lukrativ affärsidé. Om den går i lås kanske jag har råd att köpa en ny bil.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.