Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 10:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/alien-om-man-inte-passar-sig-kan-den-forsta-bli-den-sista/

Kultur

Alien: Om man inte passar sig kan den första bli den sista

Är glöden lagom än? Foto: Thomas Karlsson

Kåseri. Elin ”Alien” Peters njuter av ”årets första”. 

Rätta artikel

Den här årstiden är full av ”årets första”. Den senaste veckan har familjen betat av årets första ogräsränsning, årets första ”var är mina solglasögon?”, årets första grillning, årets första öl i solen, årets första sväng på studsmattan (inte jag) och årets första skrubbsår (inte heller jag).

I min dotters liv är det ännu mycket som är ”livets första”. Jag blir avundsjuk på det ibland, att det finns så mycket hon kommer att få uppleva för första gången (champagnen! kyssen! nattbad i skärgården!). Men sedan tröstar jag mig med att en av fördelarna med att ha barn är att man får en andra chans, och genom att man är närvarande får uppleva lite av känslan på nytt. (Ja, utom den där kyssen då. Där har jag inga illusioner om att jag kommer att få vara med.)

Sedan, vid någon punkt i livet, övergår det till att mest bli ”livets sista”. Ibland kanske som resultat av ett aktiv beslut: ”Det här blir min sista flygresa till Thailand” eller ”Jag tänker aldrig mer äta stuvade morötter”. 

Men ganska ofta glider det liksom bara förbi, och man inser först när det är för sent att man har haft sitt livs sista mens, druckit sitt livs sista stor stark och haft sista bråket om hur viktigt det är att borsta tänderna morgon och kväll varje dag.

Jag tänker aldrig mer äta stuvade morötter

Då kan man bli lite nostalgisk, till och med över de där dagliga tandborstbråken så är både tröttsamma och obegripliga. Man tänker att ”det är väl bara att acceptera och inget att tjafsa om varje kväll” och plötsligt en dag så är det inget problem längre. 

Själv har jag nyligen tagit årets första cykeltur. Det var soligt och blåsigt, cykeln var pumpad och hjälmen på. Efter ett par hundra meter (då jag självklart blivit omcyklad av ett antal mer rutinerade cyklister som hade cyklat hela vintern och/eller hade dopade cyklar) kände jag tydligt att det var något som saknades. Säkerhetsvästen!

Det tog en svindlande sekund att inse att man ju faktiskt varken förväntas ha säkerhetsväst eller säkerhetsbälte när man cyklar. Och att det kanske är en av de största fördelarna med att cykla. 

I sådana ögonblick drabbas jag lätt av lite hybris och tar ut frihetssvängarna (och de andra svängarna) lite för mycket. Och då finns ju risken att ”årets första” också blir ”årets sista”.