Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-21 15:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/alien-sa-gor-man-for-att-undvika-spand-stamning/

Kultur

Alien: Så gör man för att undvika spänd stämning

Andas med magen!
Andas med magen! Foto: Roger Tillberg/TT

Kåseri. Spänd stämning vill man ju helst undvika. Därför försöker Elin ”Alien” Peters bara smyglyssna i smyg.

Något har hänt med demografin på Odenplan denna tisdagsförmiddag då jag korsar gatan med min dotter i släptåg. Trots att de flesta nioåringar rimligen borde befinna sig i skolan vid den här tiden kommer de från alla håll: Med (minst) en förälder i fast grepp i ena handen, och ett tydligt mål. Inget planlöst strosande, inget avspänt skuttande på nioåringsvis. 

Målet är den stora skolbyggnaden på Västmannagatan som inrymmer Adolf Fredriks musikklasser, och under ett par veckor hålls det antagningsprov till fjärde klass.

Högst uppe i skolan, på femte våningen, sitter de sedan i korridoren och väntar på att bli uppropade, att få komma in och sjunga ”Blinka lilla stjärna”, ”Nu tändas tusen juleljus” och att knacka rytmer med en blyertspenna inför en publik bestående av musiklärare.

På väggen sitter ett anslag. Föräldrar ombedes vänta en bit bort och att inte smyglyssna utanför dörren. ”Det blir så spänd stämning i korridoren då.”

De nervösa föräldrarna kommer med förmaningar av typen ”glöm inte att andas med magen” medan de diskret kollar in de andra barnen (och inte minst de andra föräldrarna). Är det en blivande klasskamrat som just kommer ut ur provsalen? Nästa Zara Larsson eller Jussi Björling som går in? 

Antagningsprovet som hon bävat för i månader förvandlades på något märkligt sätt bara till en kul sångstund

Jag dömer raskt och skoningslöst ut de flesta – inte kan de väl mäta sig med min guldklimp? – men noterar oroligt att en känd sångerska och hennes son slår sig ner på stolen bredvid.

Jag överväger om att ”råka” gå förbi dörren – visst är jag lite kissnödig och toan ligger ju i andra ändan av korridoren? – och kanske ”råka” uppfatta några toner, men de andra föräldrarnas granskande blickar gör att jag behärskar mig.

Efter tolv minuter kommer barnet ut. Sprudlande glad, lite utmattad. Något hände därinne, de fyra skräckinjagande lärarna (”Mamma, det var det läskigaste jag någonsin gjort”) var visst inte så skräckinjagande trots allt och antagningsprovet som hon bävat för i månader förvandlades på något märkligt sätt bara till en kul sångstund (hur lärarna bar sig åt vet jag inte, jag smyglyssnade naturligtvis inte vid dörren). 

På väg tillbaka mot Odenplan – med betydligt lättare steg – möter vi andra barn och föräldrar. Blickar möts i tyst samförstånd, någon mimar ”Lycka till”. 

Ett par dagar senare ser Odenplan ut som vanligt igen, med pensionärer, föräldralediga och torghandlare.

Läs fler kåserier av Elin ”Alien” Peters, till exempel om hur det går till när ett geni ska julpynta, när det vankas tårta på redaktionen och om varför virkat är vackrare.