Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-03 20:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/alla-manniskor-fortjanar-ett-eftermale/

Peter Englund är aktuell med true crime-boken ”Söndagsvägen”.
Kultur

”Alla människor förtjänar ett eftermäle”

Historikern Peter ­Englund brukar skriva­ om krig och slagfält. I sin nya bok berättar­ han i stället­ om ett ­flickmord i Hökarängen­ på 60-talet. ”Jag fick en chans att återvända till tiden då jag var grabb”, säger han i ett samtal om brustna idyller och sin egen ­livskris.

Peter Englund har flera gånger under arbetet med boken varit på vippen att ringa på dörrklockan på huset på Söndagsvägen där mordet skedde 1965. Men i sista sekund har han hejdat sig, för vad skulle han säga? ”Hej, får jag komma in och titta på rummet där en ung kvinna blev mördad?”

Nu står vi i häggdoften utanför det lilla radhuset med putsad fasad, ett av många i Skönstaholm i Hökarängen söder om Stockholm. Området stod färdigt 1952 och betraktas som ett synnerligen lyckat exempel på folkhemsarkitektur – ingen själsdödande monotoni, i stället sinnrika variationer i allt från fasaddetaljer till takfall.

Vi håller oss på respektfullt avstånd trots att ingen är hemma. På baksidan av huset löper en gångväg, på andra sidan en sluttning som övergår i skog. Det var bland träden där uppe som förövaren gömde sig den 25 juli 1965 i väntan på att 18-åriga Eva Marianne Granell, Kickan kallad, skulle släcka lampan.

Peter Englund pekar ut fönstret på ovanvåningen där mordet begicks.

I Skönstaholms bostadsrättsförenings gedigna privatarkiv fann Englund information om områdets historia. Men det enda spåret av mordet 1965 var ett kvitto på kondoleansblommor.
I Skönstaholms bostadsrättsförenings gedigna privatarkiv fann Englund information om områdets historia. Men det enda spåret av mordet 1965 var ett kvitto på kondoleansblommor. Foto: Anette Nantell

En rysning ilar längs ryggraden. En sorgestöt i maggropen. Över allt som inte blev, för Kickan Granell, och för alla andra unga kvinnor vars skolfoton – stela leenden under daterade frisyrer – hamnat på löpsedlar om sexmord. Händelsen i Hökarängen bildade skola, var det första flickmordet som gick som följetong i kvällspressen under sommarens nyhetstorka.

Bakom fönsterglaset är det helt stilla.

Men vad hade vi väntat oss?

– Platser har ju något slags innehåll, säger Peter Englund. Som historiker vill man gärna återvända till platsen där detta hände. Oftast är det rätt så lönlöst. Man upptäcker att det inte finns några vibbar i marken att plocka upp.

– På vissa platser där det hänt förfärliga saker kan man i stället se att det nästan finns som en kompensatorisk princip i naturen, att det är stillsamt och väldigt vackert: att naturen på något vis läker det människan har gjort ont.

Men till skillnad från de slagfält som Peter Englund brukar besöka är Skönstaholm oförändrat. Medan andra radhusområden över åren utvecklats till lapptäcken över de boendes spretiga smak är allt bevarat, närmast konserverat.

– Jag har stått här med brottsplatsundersökningen och stämt av med verkligheten, sett exakt samma träd, samma parkering. Det rika materialet är också en anledning till att jag inte behövt ringa på, för de har fotograferat allting minutiöst.

Kerstin Lif hämtar posten och känner genast igen Peter Englund: ”Åh, det är ju du! Jag är en stor beundrare”.
Kerstin Lif hämtar posten och känner genast igen Peter Englund: ”Åh, det är ju du! Jag är en stor beundrare”. Foto: Anette Nantell

Händelsen i Hökarängen passade perfekt för Peter Englunds två målsättningar: dels att skriva true crime, dels att få återvända till rekordårens 60-tal – tillbaka till då Tage Erlander var statsminister och ”inga problem var så stora att de inte gick att tämja med en förening av rationellt tänkande och massiva statliga insatser”. Tillbaka till ett stilbildande årtionde när det gäller popmusik och mode.

– Vi fastnar lätt i den här mytologiserade och glansiga ytan av 60-talet. Att gå via en sådan här händelse gör att man också får syn på den dolda undersidan, kan komma åt känsloladdningen som fanns vid 60-talets mitt, säger Peter Englund.

Mordåret 1965 var en brytpunkt, menar han, och som sådan mer intressant än det genomtröskade 68.

– Det är värt att notera att tidens livsstilsradikalism: ifrågasättandet av familjen, kvinnofrigörelsen, släpp porren fri, och knarket – det drevs främst från liberalt och kulturradikalt håll, det är först senare, efter 1965, som vänstervågen tar verklig fart.

Det har aldrig varit så lätt att köpa porr i Sverige som vid 60-talets mitt, eller narkotika: bägge produkter som gärningsmannen – en dåtida incelman – visade sig vara storkonsument av.

En idyll är alltid en efterhandskonstruktion

Men hur allt hänger samman ska inte avslöjas här. Att följa polisarbetet genom stickspår och genombrott är en central del av true crime-genren. Men just hur nära inpå förövaren hela tiden befann sig chockade såväl dåtidens kriminalutredare som fotografen och mig, när vi följer Peter Englund i mördarens fotspår genom radhuskvarteret 55 år senare. Och som av en händelse drar mörka regnmoln in över retroidyllen.

Peter Englunds nya bok utspelar sig på Söndagsvägen i Hökarängen.
Peter Englunds nya bok utspelar sig på Söndagsvägen i Hökarängen. Foto: Anette Nantell

Nåja, helt oförberedda är vi inte. Eftersom väderappen förvarnat om regn har jag frågat bostadsrättsföreningen om de har någon gemensamhetslokal som vi kan använda, men föreningens vice ordförande erbjuder generöst sitt eget hem.

Det är uppenbart att de familjer som flyttar till 2020-talets Skönstaholm uppskattar tidstypisk design och hållbarhetstänk; vill man byta utomhusbelysning eller måla om sin dörr finns riktlinjer för den kulturklassade miljön. Hemma hos vice ordföranden är köket i original, och på väggarna hänger svartvita fotografier över det historiska Skönstaholm.

Peter Englunds bok har undertiteln ”Berättelsen om ett mord”, men det historikern skriver fram är lika mycket berättelsen om den förlorade idyll som alltifrån linoljevurmare till socialdemokrater och stadsplanerare drömmer om att återskapa.

”En idyll är inte ett absolut tillstånd”, konstaterar Peter Englund i boken. ”Det är något som uppstår efteråt. Dess förutsättning är en förändring, en förvandling, en plötslig spricka. På så vis blir den alltid en efterkonstruktion.”

– Genom att skriva boken fick jag en chans att återvända till tiden då jag var grabb. Men att skriva boken blev också ett sätt att komma förbi allt som jag lagt till rätta i mitt eget minne, säger Peter Englund.

Foto: Anette Nantell,

När, undrar jag tvärs över köksbordet med retroporslin, har hans eget liv varit som mest idylliskt?

– Till att börja med hade jag en väldigt lycklig barndom, och det under en oerhört stabil period. Vi hade ju allt det där som finns i boken: välståndet, barnen fick större veckopeng varje år och föräldrarna nya bilmodeller.

Jag tror definitivt att allt är enklare innan hormonerna börjar rusa

Peter Englund är född i Boden, som äldste sonen i en brödraskara av tre. Fadern arbetade som ölutkörare på Luleå bryggeri, modern som hemmafru. En stabil och kärleksfull arbetarklassbakgrund, som han tidigare återvänt till i den ljusa minnesboken ”Jag kommer ihåg”.

– Det var en väldigt konstig bok. Jag bara satte mig under några veckor och skrev ned vad jag kom ihåg. Jättekorta grejer: ”Jag kommer ihåg att jag var rädd för insekter med långa ben.” Små minnen som också har ett slut. Då idyllen tar slut.

Den sista hågkomsten, nummer 658, berättar om din första utlösning. Menar du verkligen att idyllen tar slut när sexualiteten träder in?

– Det är ju så! Det gjordes en undersökning om när män och kvinnor är som lyckligast, och det var väldigt tydliga resultat, som var väldigt scary.

Peter Englund tittar spjuveraktigt på fotografen och mig, låter oss gissa innan han avslöjar svaret: att kvinnor är som lyckligast runt 63 år, män när de är 11.

– Det säger ju allt! Jag tror definitivt att allt är enklare innan hormonerna börjar rusa.

Även studietiden i Uppsala innebar en idyll: sorglösheten i att rumla runt på nationerna, och glädjen över att hitta hem yrkesmässigt. Det var under den perioden som Peter Englund doktorerade, och som han skrev ”Poltava”, debutverket som blev en pangsuccé. Den anonyma akademikern förvandlades till firad författare, och när en jubileumsutgåva gavs ut 2018 hade ”Poltava” inte varit ur tryck på 30 år.

Foto: Anette Nantell, Anette Nantell

Peter Englund är den första i sin släkt som gått den akademiska vägen, men tycks obrydd inför den egna klassresan, som kröntes av invalet till Svenska Akademien 2002. (Han satt i bilen på väg till McDonald's, spelade diskolåtar och hade baksätet fullt av ungar när Horace Engdahl ringde och ställde frågan.)

Avsaknaden av förväntningar hemifrån förde med sig en känsla av frihet: det Peter Englund fick med sig var att det viktiga inte var vem man blev utan vad man blev – en anständig människa. Hade han valt att bli barnskötare, som han först utbildade sig till, hade det gått fint det med.

Även om Peter Englund inte arbetat med barn har han inte behövt sakna barnstoj omkring sig: han är fembarnsfar. Den första kullen har nått vuxen ålder, men de två yngsta, från hans andra och nyligen avslutade äktenskap, innebar en ny småbarnsvända.

– Jag är väldigt tacksam över att jag fick det. Av mina fem barn har två barn varit planerade. Tre har bara knackat på dörren, och då kan man inte säga nej. Och jag lärde mig att oplanerade barn är minst lika välkomna.

– Och jag är bra på vardag, tål mycket av den innan jag blir galen.

Foto: Anette Nantell, Anette Nantell, Anette Nantell

En vardag som närvarande pappa, hur har du hunnit med det när du haft dina prestigeuppdrag, inte minst i Svenska Akademien?

– Ja, fy fan! utbrister Peter Englund. Vad ska jag säga…

– För att vara grymt uppriktig: Jag tror, om jag inte hade varit så dum att jag tackade ja till att bli ständig sekreterare, då hade jag fortfarande varit gift med den kvinna som jag trott att jag skulle leva med resten av livet. Och jag hade fortfarande bott kvar på den plats där jag trodde att jag skulle bo kvar resten av livet.

De sex åren som ständig sekreterare hade redan tillfogat ett långsamt blödande sår som det inte gick att hämta sig från

För att minska pendlingsavståndet flyttade familjen från lantliga Rasbo utanför Uppsala till en lägenhet nära tågstationen.

– Jag försvann i väg till Stockholm när hon behövde att jag var där. Det var ett förfärligt misstag.

Du har liknat ständig sekreterar-ämbetet vid en äktenskapskross.

– Det är det.

Men var det inte först efteråt ni skilde er?

– Ja, och jag var övertygad om att vi hade klarat oss. Men de sex åren hade redan tillfogat ett långsamt blödande sår som det inte gick att hämta sig från.

När Peter Englund nyligen korrekturläste ”Söndagsvägen” kastades han tillbaka till 2018, det år då han arbetade som intensivast med boken. Det var ett riktigt skitår. För att det 19-åriga äktenskapet rämnade. Och för att det var då Svenska Akademien krisade som värst.

Men också för att det var året då han begravde sin älskade far.

Peter Englund har alltid varit en flitig bloggare. När han som ständig sekreterare fortsatte skriva personliga, milt humoristiska inlägg befästes bilden av honom som en ovanligt tillgänglig tungviktare. På nyårsafton 2018 var han mer privat, tog avsked av sitt ”annus horribilis” genom att lägga ut en bild av sin avlidne pappas korsade armbandsprydda händer på Instagram. Texten löd: ”Jag höll hans högra hand in i det sista, min yngste bror höll den andra, och vår mor stod vid fotänden. Strax innan de kom för att hämta kroppen fick han tre armband med på färden: ett från mig, ett från min äldsta dotter och ett från min yngsta. Jag saknar honom outsägligt.”

Foto: Anette Nantell, Anette Nantell

Peter Englund har varit öppen med att han lidit av depressioner i perioder, och berättat att de alltid orsakats av yttre faktorer, av ovälkomna livsomställningar.

Hur klarade du dig genom allt som hände?

– Det gjorde jag inte.

Hans ögon täcks av en blank hinna.

– Jag blev krossad. Allt föll i bitar.

Peter Englund försjunker i sig själv och vi sitter tysta en stund.

Som människor definieras vi mycket mer av vad vi älskar än vad vi utför

Kan stora privata sorger ändå skapa distans till sådant som annars skulle te sig som yrkesmässiga katastrofer, undrar jag trevande – att striderna i Akademien inte kändes så betydelsefulla?

– Jo… men för mig har arbetet aldrig varit huvudsaken i mitt liv. Jag är väldigt glad för mitt arbete, och det är viktigt. Men jag har aldrig satt det främst. Det var det stora misstaget när jag tackade ja till att bli ständig sekreterare. För mobilen är på hela tiden, och det är alltid något som kan gå fel.

Peter Englund hänvisar till Sigmund Freuds definition av välbefinnande, förmågan att älska och förmågan att arbeta.

– Som människor definieras vi mycket mer av vad vi älskar än vad vi utför. Det är inte de böcker jag har skrivit som kommer att definiera mig som människa, utan den kärlek jag har inspirerat.

Tänker du på dina barn då?

– Ja, i första hand. Det är där det händer.

Förr kunde det hända att nyligen bortgångna vännen och kollegan Kristina Lugn, som var gudmor till en av Peter Englunds döttrar, stack till honom lugnande tabletter. Men Peter Englund undviker helst att ta sådant, han ogillar effekten.

Hur gör du för att må bättre?

– Nu i december, när barnen inte var med mig, och det var väldigt tungt igen, tittade jag på en film som tidigare gjort mig glad varje kväll, klassiker som ”Semestersabotören” och ”Det våras för sheriffen”. Det funkade. Att få skratta.

Peter Englund stramar upp sig bakom bordet, konstaterar:

– Det går upp och ner. Det finns en kurva i det här, jag vet det eftersom jag skilt mig en gång tidigare. Skoven kommer, men de blir lite grundare. Och jag vet: ”This too shall pass.” Det låter så fånigt men det är så, det finns inga genvägar, tiden måste bara gå.

Foto: Anette Nantell, Anette Nantell, Anette Nantell

Även om den nya boken tillkom under en svår tid tycks den vara skriven med gott humör. True crime-genren är ny för Peter Englund, men utgångspunkten, den lilla människan i de stora historiska skeendena, präglar författarskapet. Det angreppssättet, ihop med berättarglädjen, har förlänat honom stora skaror läsare i många länder, inte minst till fembandsverket ”Stridens skönhet och sorg”, där första världskriget gestaltas genom ett körverk av öden och röster.

Jag blev själv förvånad över hur lätt det gick att lämna Akademien

I ”Söndagsvägen” får läsarna följa med till arkiven, vilket inte alls är så torrt som det låter. När Peter Englund äntligen finner det dokument som gör att ”hålet i rymdtidväven öppnar sig” reser sig håren även på mina underarmar.

Är det vad som driver dig? Att hitta de där hålen?

– Det är givetvis mycket av drivkraften. Att avståndet i tid, som kan kännas så stort, helt plötsligt krymper. I mitt intresse för människor, och för människor som levde förr, finns en grundläggande idé om att alla förtjänar ett eftermäle.

Går det att tolka som att du blev en anständig människa, det dina föräldrar ville?

Peter Englund brister ut i skratt.

– Jag vet inte. Men jag hoppas det. Jag kan se det i hur jag är med mina barn, med mina gamla kompisar i Norrbotten och med mina släktingar. Och kanske i några ögonblick när jag tycker att jag har prövats. Att det kanske inte var så svårt att välja ändå…

Hur menar du?

– Det som hände i samband med krisen i Akademien, att jag lämnade – det var helt uppenbart för mig att det fanns bara den möjligheten. Och jag blev själv förvånad över hur lätt det gick.

Foto: Anette Nantell

Och att du vägrade vara med på festligheterna när Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur?

– Ha! Det var en no brainer.

När det nu blivit friare – att ledamöter får uttrycka avvikande åsikter och till och med lämna – finns det risk för att det inte blir någon tydlig gemensam hållning i Akademien?

– Ja och nej. Jag har tidigare försvarat det livslånga medlemskapet, för jag tyckte att det innebar att man kunde vara oense och obekväm. Men jag tror att den ordning som är nu är bättre. Och den är ett av skälen till att jag kunde gå tillbaka.

 Varför gick du egentligen tillbaka?

– Det var ju väldigt kluvet. Och det är fortfarande kluvet. För det kan aldrig bli detsamma, den väldigt starka och nära känslan som fanns mellan oss tror jag aldrig kommer tillbaka. Men Akademien är en oberoende kulturinstitution med muskler, och det vore förfärligt om den gick i putten. Jag vill vara med om att bygga upp den i stället.

– Jag tror på Akademien som idé, institution och tradition, understryker han, men den är inte avgörande för min identitet.

Inte ens efter allt du försakade under åren som ständig sekreterare?

– Du får nog överväga möjligheten av en motsatt reaktion. De uppoffringar som de åren krävde har skapat en känsla av förfrämligande inför Akademien hos mig. Det har infunnit sig en distans.

Molnen har dragit vidare och vi går ut till det lilla torget med en anlagd damm i mitten. En grå katt sitter i solen och slickar sig omsorgsfullt i stjärten. Skolbarn cyklar förbi med fotbollar fästa på pakethållarna, de mindre lockas av vattnet. En av dem tar av sig gummistövlarna och doppar en strumpfot i vattnet, skriker argt när den blir blöt.

En ung mamma berättar att hennes föräldrar förfasades när de flyttade hit, för deras generation är Söndagsvägen förknippad med ond bråd död.

Att folk glömmer, att gräset växer igen – det är bra

Jag kan inte låta bli att undra om Kickan lekte här som barn.

Foto: Anette Nantell

Peter Englund åkte till Skogskyrkogården för att söka upp hennes grav. Vandrade vilse bland gångarna och fick be om hjälp.

– När jag till slut hittade platsen var graven borta. Gravrätten gick ut för ett par år sedan. Kvar fanns bara en svag fördjupning i marken.

Tiden, livet, glömskan. Historiker vet bättre än de flesta att minnet är ett bräckligt ting. Det höll också på att ställa till det med boken. Peter Englund tyckte inte att det kändes som så länge sedan, 1965, men de som visste något om mordet var antingen döda eller kom helt enkelt inte ihåg.

Att det ändå blev en bok tackar han de detaljerade polisrapporterna för.

Och när vi står i försommargrönskan på den lilla gångvägen bakom Söndagsvägen, framhåller Peter Englund en annan, ljusare sida, av människans förmåga att förtränga och gå vidare.

– Det bräckliga minnet är en del av läkandeprincipen. Att folk glömmer, att gräset växer igen – det är bra, säger han. Det finns en god glömska.

Läs fler intervjuer av Lisa Boda här, bland annat med serieboksförfattaren Moa Romanova.

Ämnen i artikeln

DN intervju

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Bild 1 av 10 I Skönstaholms bostadsrättsförenings gedigna privatarkiv fann Englund information om områdets historia. Men det enda spåret av mordet 1965 var ett kvitto på kondoleansblommor.
Foto: Anette Nantell
Bild 2 av 10 Kerstin Lif hämtar posten och känner genast igen Peter Englund: ”Åh, det är ju du! Jag är en stor beundrare”.
Foto: Anette Nantell
Bild 3 av 10 Peter Englunds nya bok utspelar sig på Söndagsvägen i Hökarängen.
Foto: Anette Nantell
Bild 4 av 10
Foto: Anette Nantell,
Bild 5 av 10
Foto: Anette Nantell, Anette Nantell
Bild 6 av 10
Foto: Anette Nantell, Anette Nantell, Anette Nantell
Bild 7 av 10
Foto: Anette Nantell, Anette Nantell
Bild 8 av 10
Foto: Anette Nantell, Anette Nantell, Anette Nantell
Bild 9 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 10 av 10
Foto: Anette Nantell