Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Allt det vi inte blir

Foto: Kristina von Engeström

Strax före jul fick DN:s kritiker Thomas Anderberg beskedet att han har en tumör i hjärnan. I ett utdrag ur en kommande bok berättar han själv om sina tankar när allt ska summeras – och det livsavgörande språket försvinner.

Rummet är blått. Ljuset från den blå nattlampan, som sitter iskruvad i kontakten några decimeter ovan golvet, färgar av sig på stolsbenen, på fotänden där tygleksakerna ligger samlade – blå också de – och förstärker blåheten i den neddragna rullgardinen, vars snöre ligger hopringlat som en svans på golvet. Jag ligger på rygg och lyssnar efter ljud. Någon ställer in sin cykel på gården, låser och vandrar över asfalten till porten. Mor ställer ut något på diskbänken och lämnar köket, gnolande. Kråkfåglarna drar in över taken, oroligt kajande, och tystnar efterhand med några spridda tjattranden som efterslängar. En ångvissla bölar i innerhamnen.

Jag har fastnat i tankar som håller mig vaken. Vad finns utanför universums gränser? Om universum är allt som finns, måste det ju inkludera allt; men när man färdats till dess yttre gräns, vad möter en då? Om det är en gräns, så finns ju något bortom den; och finns något bortom den, så rymmer ju inte universum allt som finns… Och med tiden samma sak. Om allting har haft en början, så fanns ju något dessförinnan. I så fall är ju början ingen början, och då spelar det ju ingen roll om allt uppstod av sig självt eller med Guds trollstav. Obegripligt alltsammans, tankarna slår knut på sig och det enda sättet att undgå labyrinterna är att söka sig ut där man gick in. Fingrarna snurrar in sig i lakanet och in under kudden. Så konstigt alltsammans, att svaren kryper undan, gömmer sig. När jag blundar spritter gardinsvansen till och snurrar sig runt som en orm, och jag tvingas flera gånger stirra ner den på golvet.

***

Femtio år senare sitter jag i det nedsläckta loftrummet i min tvåa på Södermalm och ser hur glöden långsamt äter sig in i ett vedträ i eldstaden. Ute virvlar snöflingor efter kvällens oväder som har lagt vadd över staden. På balkongen knölar en halvmeterhög driva upp sig mot altanfönsterdörrarna. Några kråkfåglar drar förbi mot norr på jakt efter något att äta, på vägen passerar de genom skyar av fyk och skorstensrök. Då och då kontrollerar jag glödens väg in i träet. Ännu är det oklart om elden ska ta sig. Ett rött fält glimmar i klabbens yttre ände och skickar blixtlåsränder in i dess underrede och under några sekunder förväntar jag mig att allt ska flamma upp. Men så försvinner det mesta av rodnaden, sotet återtar makten och det är som allt redan slocknat.

Jag skulle förstås kunna peta med eldgaffeln i askan, riva lite papper och peta in några björkspäntar. Men jag avvaktar. Jag vill att förloppet ska följa sin egen bestämmelse. Det ligger lite av magi i det. Jag har för några dagar sedan fått besked om att den trötthet med tal- och skrivsvårigheter som de senaste veckorna påverkat mig inte beror på någon utmattningsdepression eller stroke. Den röntgen man nästan motvilligt föreslog, efter att jag väntat sju timmar på Södersjukhusets akutmottagning och förklarat mig redo att gå, visade på en tumör på vänster hjärnhalva. Allvaret i situationen underströks av nästföljande dags magnetröntgen. Nu sitter jag stilla i mörkret i väntan på morgondagens besked om vad ett neurokirurgiskt ingrepp kan få för följder. Jag försöker att ignorera känslan av att ett järnband dras allt hårdare över hjässan, och undviker att dras in i irritationer över försummelser jag gjort mig skyldig till på sistone. Jag försöker att hålla ett lätt rus vid liv med beskedliga mängder porter. Jag är ännu smal, och den senaste veckans vård – jag har varit intagen på neurologisk avdelning för observation – och anspänningar har tagit ytterligare några kilon, så jag är lättpåverkad och vill inte förlora kontrollen, bara underlätta den. Jag vill heller inte störa möjligheterna för sömntabletterna att göra sitt verk framåt småtimmarna när demonerna slår till. Framför allt vill jag inte ytterligare försvåra för fingrarna som allt trögare följer hjärnans uppmaningar över tangentbordet. Så jag håller igen med stimulantia. Jag bidar tiden och låter elden verka.

Med tanke på det utmätta i situationen borde jag vara noggrann med det jag gör. Den oro jag ibland känt inför vad jag skulle kunna göra när jag väl släppts ut ur det arbetsliv som kontrollerat varje minut av mina långa dagar och lämna mig med projektlös sysslolöshet har inte berett mig för den här situationen. I stället gör jag det som faller mig in, utan noggrannare avvägningar. Jag tar inte ens hänsyn till vad som borde vara bra för mig under det tillstånd jag befinner mig i. Snön lindar in mig i en kokong, och känslan av att bo ovanpå staden, som attraherade mig med lägenheten när jag en gång köpte den, har förstärkts så att det känns som om jag svävar ovanför taken. Det beror delvis på de takarbeten som pågår dagtid, och som innebär att altanen hängts något på sned, i en krok som hakats vid taknocken. Just utanför löper några takställningar som vid huskröken knutits tillsammans med skyddsplåtar till ett provisoriskt torn vid skorstenen. Allt ojämnt och på svaj, täckt av ulliga snömassor.

Elden har nu krupit ihop till ett tegelfärgat väsen som ruvar under vedträet. Jag försöker ge elden kraft. Prövande improviserar jag utifrån några favoritackord på klaviaturet som står strategiskt placerat rakt ut mot verandan, med takuppsikten framför mig. Fingrarna är ganska följsamma, musikspråket är uppenbarligen ännu mindre skadat än det verbala. Med blicken bort över stadslandskapet låter jag ett tätt ackord dö ut i rymden, och det är som om stämningen för mig över taknockarna till andra platser jag älskat: Karlskronas hamnutsikt, Luzerns sjövidd, Vernazza. Och jag återvänder till eldögat, som kisar retfullt under den sotnande stocken. Branden behöver tydligen mera kraft.

***

En fråga som följt människan är vart själen tar vägen när kroppen inte tycks ha hand om den. Ibland har man tänkt sig att medvetandet om natten lämnar sina dagliga kommandohavare för att haka fast vid ett djur som det samtidigt besjälar. Under de mörka timmarna samlar denna jagande varelse – en puma, eller kanske en papegoja – erfarenheter som den bär hem till den sovande: det vi kallar drömmar. Värddjuret är alltså inte en annan varelse än den sovande människan utan en variant av den, egentligen ett och detsamma, bara med olika jaktmarker. Ibland kommunicerar de knappt; människan känner till sin puma- eller papegojaidentitet men gör inte mycket mera av den.

Detta finner en förlängning i den döda människan. När kroppen stillnat flyr dess bärare upp i träden, för att övervaka skeendena bland dess tidigare grannar. Ofta grälsjukt, någon gång hjälpsamt. Gåvor har givits och tagits, som bidrag eller offer. Ibland har denna tillvaro varit kort, på sin höjd inneburit en livscykel i skuggtillvaron, en andra chans. Ett evigt liv har det inte varit fråga om; då skulle det snart bli trångt bland träden.

Men småningom gav sig dessa flydda själar längre bort, dröjde längre, vägrade dö. Skuggtillvaron blev inte bara en respit som förband den döde med det den förlorat och lämnat i arv. Den innebar också en resa till andra trakter, en lång tillflyktsort där plikterna försvann. Den kunde rent av bli ett mål i sig själv. Den innebar den tillvaro som mänskliga tillkortakommanden inte nådde, fri från brister och oro.

Hur människan möblerade sin tilltänkta tillvaro i de dödas rike blev sedan en bestämmande faktor i deras liv. Goda handlingar kunde bereda en fin plats i den nya världen medan slarv placerade den försumlige lågt ner i de framtida hierarkierna. Ibland sågs denna framtid som viktigare än livet självt. Jordevandringen blev en etapp på vägen mot den väsentliga tillvaron där ovan.

När jag läste teologi i Lund kunde dessa föreställningar mindre framstå som obegripliga än ogenomtänkta. Varför ge upp så mycket av livet för att slinka ut som en droppe i oceanen? Varför begränsa sig så för att ingå gemenskap med en fadersgestalt som velat pröva ens loja­litet på så gemena grunder? Inte för att jag var så bra på att pressa gränser eller avnjuta syndernas lön, men jag var säker på att de för­sakelser som krävdes i religionens namn inte var värda priset. Och för många praktiska frågor återstod.

För när allt kom omkring var det väl den personliga överlevnaden som var det väsentliga? Inte var väl jag, med alla mina drömmar och förhoppningar om ett rikt liv, intresserad av att pressas ur hela processen som en droppe i en ocean? Inte heller var jag betjänt av att renas bort från min hopstuvade personlighet till ett rättroget mähä som kunde ingå i den gemenskap jag ändå inte trängtade efter. Det liv jag önskade förlänga måste bygga på det jag odlat under tiden här på jorden.

Och då uppkom genast andra bekymmer, som jag undrade över att få troende bekymrade sig över. För även om man nu accepterade idén om den kroppsliga döden som dörren till en annan värld så återstod ju frågan i vilket tillstånd man skulle överleva. Det var förstås lätt ifall man dog i sin krafts dagar, med alla sinnesförmågor i behåll. Men då var det förstås lämpligast att förebygga den senilitet som skulle förvandla det eviga livet till en sömngångarvandring. Eller fanns det kretsar också för de dementa? Eller för dem som olyckligtvis avlidit som spädbarn, eller som sönderstungits av psykiska sjukdomar som vanställt deras inre? Att hänga på sitt liv på så osäkra förutsättningar framstod som en alltför osäker satsning, också efter Pascals eller William James principer.

En slutsats som fortfarande gäller, när jag sitter här i väntan på de avgörande svar som ska ges i morgon, den här gången på frågor jag inte velat ställa.

***

En möjlighet som ges mig är förstås att allt är så långt gånget att den omedelbara döden är nära förestående. Jag är förberedd på ett sådant svar; för en vecka sedan var det som om något rann ut ur kroppen, min lem kändes plötsligt kall och den glöd jag sett speglas i min blick var plötsligt svalnad. Därefter har ett lätt svindeltillstånd behärskat mig; ungefär det som finner sin motsvarighet i den nattliga snöbubbla jag nu befinner mig i. Då är det bara att acceptera att ett liv som är nästan lika långt som Beethovens, om än långt mindre fruktbart, är över. Det är naturligtvis tråkigt, och det finns förstås ännu några regnbågsdrinkar jag skulle vilja pröva och droger att sväva iväg i. Men samtidigt har det funnits glädjeämnen nog för att fylla några notböcker i mitt bibliotek. Framför allt skulle ett sådant alternativ bespara mig ett val.

För det kan kanske också vara så att jag bereds möjligheten att leva vidare med rejält inskränkta förutsättningar. De svårigheter jag nu upplever med språket skulle vid ett ingrepp kunna förvärras så att jag inte längre förmår förstå tal eller skrift. Det skulle låsa in mig i en värld där jag skulle kunna uppleva men inte förmedla, ungefär så som kompositören Maurice Ravel mot slutet hade det med musiken (eller hans kollega Vissarion Shebalin hade det med språket, vilket som nu var värst). Eller som berättaren har det i min roman ”här ligger jag”, där han ligger förlamad i en skogsbacke efter ett misslyckat självmordsförsök och invaderas av naturen, som han lär sig samverka med i brist på mänsklig närvaro (och genom årens gång finner frid igenom). Kanske skulle jag få leva som den strokedrabbade franske förlagsmannen Jean-Dominique Bauby, som blinkade fram en bokstav i taget till sin bok ”Fjärilen i glaskupan”, ett mästerverk som ändå inte går att upprepa. Med förlusten av språket går ju ändå den livsform som jag gjort till min förlorad. Vill jag verkligen leva vidare så? Som en fjärilshåv inget fastnar i. En varelse som ligger fjättrad vid påminnelser om allt vad han inte var, gjorde eller blev.

***

Ett par dygn senare sitter jag återigen och inväntar glödens väg in i träet: återförtrollningen av världen. Snön ligger tätt på taken, nya oväder är på väg in under helgen. Nattdagrarna är obeständiga: i syd glänser det i guldorange, i väster ruvar ett sotsvart fält under ett pärlemorskimmer. Trots att klockan passerat tre är ännu några fönster tända, men inget ljud tränger fram i snömodden. Återigen har jag försett mig med en porter, för att underlätta vägen in i tystnaden.

Som nu framgår som mer definitiv. Min talförmåga decimeras gradvis, de avskedssamtal jag haft med kolleger har varit svårare, också rent fysiskt. Även skrivandet är blockerat. Säsongens sista recension – av ett framförande av Berlioz ”Kristi barndom” – tog många timmars möda i anspråk. Småorden kämpade emot, hoppade retfullt in på fel ställen och blockerade framställningen. Varje ändring krävde tiotals kontroller. Alltsammans fungerar som bekräftelser på det neurokirurgerna berättat: att jag aldrig kan bli frisk och att jag också med bästa tänkbara behandling är på väg ut ur språket. Men man vet ännu för lite, och besluten kommer att fattas efterhand. Och varje nuddande vid tumören riskerar förmörkelse av stora fält av den språkvärld jag befolkat.

Ovissheten gör att jag då och då återfaller i magiskt tänkande. Jag tolkar in tecken i slumpartade skeenden. Att jag plötsligt stångas med ett skåp vars lås hänger upp sig förvandlar döden till en symbol mot det okända. Då jag sedan råkar trycka ett hål i den chesterfieldfåtölj jag köpte då jag flyttade in här ges en närmast apokalyptisk betydelse. Det är meningen att allt ska ta slut. De kritiker som anat en ödestro bakom min ateism, att jag mindre förnekar en gud än försöker undfly honom, skulle nicka bekräftande. Jag knyter näven och känner min maktlöshet vitna i fingrarna, som om de färgats av snön som nu yr där ute.

***

Glimtvis är det som om hjärnan håller på att koka. Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig. Då och då rycker blåsten loss snömassor från taken, och när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden.

Fakta: Thomas Anderberg

Thomas Anderberg är mångårig kritiker och medarbetare i Dagens Nyheter, filosof och författare till flera romaner och essäböcker, bland annat ”Guds moral: en essä om lidandets och ondskans problem” och senast de uppmärksammade ”Alla är kritiker” (2008) och ”Den stora konstsvindeln” (2010). Han är också medlem av Kungliga Musikaliska Akademien.

I veckan utsågs Thomas Ander­berg till professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.