Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Allt ska bort!

Other: Elin Berge
Den legendariska Polarstudion rivs..

Vi kommer egentligen för sent. Klubban föll för flera timmar sedan och nu ligger auktionssalen i Frihamnen öde. Möblerna från den legendariska Abbastudion Polar finns någonstans i virrvarret av sålt och osålt, av sengustavianskt och snudd på skit.

Polarprylarna klassas bland skiten. Någon kultfaktor fanns inte i marknadsföringen.

- Nej, de grejerna gick inget bra i dag, säger auktionstjänstemannen som tar emot mig.

Det är augusti 2004. Polarstudion på Sankt Eriksgatan har lagts ned, klubbad till marken av en mer än fördubblad hyra. Sladdarna är urkopplade, högtalarna utrivna och ett stycke svensk kulturhistoria skingras nu för vinden. Självklara sevärdheter i ett museum över det svenska popundret slumpas bort lite här och där.

På nätet har Abbas fanclub egen auktion. Polarstudions vd satt upptagen i en av de sista inspelningarna när klubben kom förbi och fyndade. Det märks. Där säljs mandolinen som användes i Abbalåten "Fernando". Där kan fansen bjuda på Fridas signerade studiopall, på bitar av den berömda molnpanelen och på kaffemuggar, som kanske också har nuddat Mick Jaggers läppar. Eller Phil Collins. Eller Jimmy Pages.

De har jobbat där allihop.

I branschen omtalas Polarstudion med nästan samma historiska vördnad som Beatlesförknippade Abbey Road Studios i London. I Auktionsverkets lagringsutrymmen märks inget av detta.

Vi banar oss fram bland pottskåp i mahogny och slitna skinnfåtöljer. Till slut hittar vi den rosa soffgruppen, som Stikkan Anderson flyttade från hemmet till Polarstudions reception. Där satt Rolling Stones och granskade videoklipp så sent som 1995.

Soffgruppen gick verkligen dåligt. Den förblev osåld. Högsta budet 500 kronor var en fjärdedel av utropspriset och därmed under smärtgränsen. Men chansen finns kvar. "Kraftigt sliten" står det i Auktionsverkets katalog.

Vi har samråd på redaktionen. Kult eller inte?

Vi slår till.

Benny Andersson är på augustiturné. Han sitter i bussen någonstans utanför Hedemora när jag når honom på telefon. Han har inget emot att minnas, men betonar att han inte har något med det där att göra längre. De nuvarande ägarna - vd Lennart Östlund, Marie och Tomas Ledin - tog över Polarstudion 1983, strax efter Abbas splittring.

Fast för bara några månader sedan var Benny Andersson tillbaka och spelade in senaste skivan med BAO, Benny Anderssons orkester.

- Vi var en av de sista grupperna, säger han och jag tycker mig kunna spåra viss sentimentalitet i rösten.

Det är lite svårt att höra vad han säger i sorlet från orkestern, som dagen innan har gjort succé i "Allsång på Skansen". Men han tar historien från början, hur de hade svårt att få tillräckligt med studiotider "när det började fungera för Abba" i mitten av sjuttiotalet, hur beslutet växte fram att bygga en egen studio, den bästa möjliga i världen då. Gamla biografen Riviera på Sankt Eriksgatan införskaffades för ändamålet.

- Jag minns att vi ville ha ett generöst tilltaget kontrollrum, med mycket glas runt om så man kunde ha bra kontakt med varandra. Vi ville ha ett hårt rum, ett mjukt rum och ett trärum med lite olika klang i. Sen skulle alla attiraljer finnas - en bra flygel, en hammond, lite vibrafoner, slagverk av olika typer. Studion blev snygg tycker jag. Mycket rymd. Lätt att jobba i. Mycket av Abbas produktion tillkom där.

Studiomodellen hette East Lake Audio och hämtades från USA, från stjärnan på området då för tiden, Tom Hidley. Hans idé, som vidareutvecklades i Stockholm, var att inspelningsrummen skulle hänga helt fritt, byggas som kartonger i en stor kartong, utan kontakt mellan väggarna. Några gummiblock kilades bara fast som fäste under golvet och mellan rumstaken och fastighetens tak. Man gjorde så för att slippa läckageproblemet, ljudvågor som sprider sig när många spelar.

Allt hölls samman av ett åttkantigt kontrollrum med stora glasfönster.

Abbateknikern Michael Tretow berättar i boken "Från Abba till Mamma Mia" (Anders Hanser och Carl Magnus Palm, 1999) hur han som mest hade fyrtiofem musiker i studion som kunde spela samtidigt, utan att det läckte mellan rummen. "Det häftiga med Polarstudion var att vi kunde spela in stråkar samtidigt som vi tog världens värsta trumpeter och tromboner."

Efter invigningen i maj 1978
spreds ryktet om världens mest moderna studio. Snart stod internationella storheter som Led Zeppelin och Genesis och knackade på dörren. Abba spelade in sina tre sista album "Voulez vous", "Super trouper" och "The visitors" här. Bland annat var det under arbetet i Polarstudion som Benny Andersson kom på pianoslingan som räddade "The winner takes it all" till eftervärlden.

Är inte detta kulturhistoria? Svensk musikhistoria? Benny Andersson låter besvärad bara han hör ordet. Han säger att han faktiskt har prövat, men tvingats överge, idén att skapa ett konsortium för att driva studion vidare. Men att bevara den för bevarandets skull vill han personligen inte medverka till.

- Museum? Nej du, då är det bättre med Vasa. Visst är det tråkigt att studion försvinner, men musikhistoria sitter inte i väggarna, i själva lokalen. Den sitter möjligen i de människor som råkade befinna sig där just då.

Och någon rosa soffgrupp kan han inte erinra sig. Han vet inte. Kanske fanns den där då. Kanske inte.

Polarstudion ligger vid Sankt Eriksbron, "bakom de kalla hårda fönstren längst in" enligt vd Lennart Östlunds vägbeskrivning. Jag skymtar en gammal grill och några bongotrummor innanför dörren. Receptionen är fylld av kartonger och förstärkare på väg bort. I trappan står en samling halvantika mikrofonstativ och hänger med huvudena.

Lennart Östlund har jobbat här sedan starten, först som ljudtekniker, nu som både producent och direktör. Han tänder i stora studion, den legendariska nu utrymda. Under taket gapar stora hål efter högtalarna. Mixerbordet är fortfarande kvar, liksom den svarta flygeln som Abba köpte - "Thank you for the music"-flygeln, en blänkande Bösendorfer.

Jag kan inte motstå frestelsen att klinka några toner.

Vi sätter oss i kontrollrummet och Lennart Östlund hittar till slut ett fungerande uttag för en cd-spelare. Stolt drar jag upp överraskningen ur väskan, Led Zeppelins sista album "In through the out door" i brunt pappersfodral. Den var Lennart med och spelade in här i december 1978. Han har knappt hört den sedan dess.

- De var här i tre veckor, kom på måndagen och åkte på fredagen. Jag minns att de inte fick bo på Grand, för trummisen John Bonham hade rykte om sig att vara röjig. Men de var lugna. Ingen kände igen dem när vi gick ut. Det viktigaste för dem var att de varje vecka fick var sin kassett med hem till fruarna, som bevis för att de jobbat.

Han fnyser åt att tre låtar saknas i cd-versionen. Sedan ekar John Bonhams mäktiga trummor återigen i studion.

- Han satt där, i "stenrummet" framför molnpanelen. Med två trumset, minns Lennart Östlund. Men för att få den rätta ekoeffekten flyttade vi ut högtalaren till bastrumman i receptionen och ställde en mick framför.

Han visar trärummet, där gitarristen Jimmy Page fick stå, och det mjuka rummet, det extremt torra, där Robert Plant sjöng in det vi just lyssnar på. Där sägs det att man hör sitt eget hjärta slå efter en stund.

- Oj, där sjöng han jättefalskt, hörde du? Men det gör ingenting. I dag kan man rätta till sådant, men inte har det blivit direkt roligare musik för det.

Vi byter spår. Nästa låt börjar med ett syntljud som låter bekant. Abba? Lennart nickar.

- Led Zeppelin gillade Abba. Och det där är faktiskt Abbas synt, "Does your mother know"-synten. Jag tror till och med att Benny fick stråkljudet från John Paul Jones (Led Zeppelins basist och pianist).

Jag ringer tillbaka till Benny Andersson och kollar.

- Så här var det, säger Benny. Jag hade en likadan synt som Led Zeppelin, en så kallad dream machine. Den stod i studion. Så John Paul Jones tog bara med sig sina ljud och satte in i den. Han hade ett fantastiskt stråkljud, som han hade gjort. "Åh", sa jag, "det där är så bra, kan inte jag få det!"

- Sen kom ett paket på posten med fyra kassetter i. Det stråkljudet finns i väldigt många Abbalåtar. Jag använder det fortfarande ganska ofta.

Sådant brukar kallas musikhistoria. Men jag tar inte ordet i min mun.

På anslagstavlan utanför studion hänger signerade idolbilder. "To the gang at Polar. Been great working here. Ramones." "To Polar. What a great place. Def Leppard 2001." Och så ett "Get to work" från Alice Cooper.

Lennart Östlund har sammanställt en lista med grupper som har passerat genom åren. Här och där studsar man till - Pretenders, Bob Hope, Rolling Stones, Backstreet Boys, Chic. Och så Genesis förstås, gruppen som var symfonirockaren Lennart Östlunds favoriter ända tills de kom hit för att spela in albumet "Duke" 1979.

- Jag tolkade in väldigt mycket i deras musik, kände att jag förstod precis varför de hade gjort si eller så. Sen när jag jobbade med dem upptäckte jag att där jag såg stora landskap, solnedgångar och sjöar, där pratade de bara åttondelar, teknik och taktgrejer. Jag blev så besviken.

- Bästa minnet jag har av dem är att deras medhjälpare ringde i förväg och beställde fram ett pingisbord. De påstods spela så fantastiskt. Jag hade inte spelat på fem år, men jag hann knappt ställa mig vid bordet förrän jag ledde med 21-2.

Utländska storheters gästspel
betydde ofta evighetslånga, påkostade arbetspass. Så med åren bytte Polarstudion strategi. Svenska artister tog över mer och mer. På Lennarts lista saknas nästan ingen av de senaste tjugo årens största svenska namn. Allt fler inspelningar förlades också till den mindre B-studion en trappa upp, när den byggdes till efter några år.

Lennart Östlund hämtar en prickig kartong som han ställer på soffbordet i receptionen. Han gräver bland gamla kontrakt och festinbjudningar för att hitta dokumenten kring nedläggningen, inte minst meningsutbytet med kulturbevarande institutioner.

Han säger att han hela tiden har vetat att det inte går att driva stora studior kommersiellt många år till. Sådan är teknikutvecklingen. Hyreschocken snabbade bara på ett redan bestämt förlopp.

Men han tycker det är ett stort kulturhistoriskt misstag att låta allt bara gå förlorat.

- Abba då? undrar jag. Är inte det mest naturliga att de kliver in och satsar pengarna?

- Det är det första folk tänker på. Så de ska alltså bygga ett museum över sig själva? Jag förstår om det är en orimlig tanke för dem.

Medan han letar beundrar jag musikmaskinen, Rune Söderqvists väldiga konstverk som är det första besökaren möter. Den byggdes på plats 1978 och rymmer både trummor, bleckblås, en gammal taffel och ett klockspel. Den kan spela "Thank you for the music". Den är ännu inte såld.

Jag frågar om den rosa soffgruppen. Lennart Östlund svarar svävande att "den har väl alla suttit i", han minns tydligt Mick Jagger, men att han inte är riktigt säker på när den kom, om den fanns under Abbaåren.

- Här är papperen, säger han och lägger fram myndighetskorrespondensen.

Första brevet är från 1999. Polarstudion hör sig för med länsstyrelsens kulturmiljöenhet om intresset för att bevara studion. Länsstyrelsen kontaktar i sin tur Riksantikvarieämbetet, som skickar ut en tjänsteman för att syna objektet. Slutsatsen blir, något överraskande, att den unika arkitektoniska konstruktionen tyvärr gör att kulturminneslagen inte kan till-lämpas.

- De förklarade att eftersom studion var byggd som upphängda rum betydde det att den inte satt fast i väggen. Och sådant som inte sitter fast är att betrakta som möbler. Tyvärr var de förhindrade att k-märka en möbel.

- Jag svarade att jag kunde slå in en spik i väggen om de ville, men de tyckte inte man kunde resonera så.

Kulturdepartementet blir nästa steg. Den processen beskriver Lennart Östlund som "att spela tennis mot en lervägg. Inga bollar kommer tillbaka." Ett svar finns från 2003, men där hänvisas Polarstudion bara tillbaka till länsstyrelsens kulturmiljöenhet. Och länsstyrelsen har inte ändrat uppfattning i möbelfrågan. I ett nytt svar heter det att Polarstudion har högt kulturhistoriskt värde, men att den ändå inte går att skydda.

I april i år, när dagarna är räknade, rycker Björn Ulvaeus ut och skriver brev till kulturministern. Försiktigt undrar han om man ändå inte borde diskutera möjligheten att skapa en turistattraktion av studion. Brevet leder till att ärendet öppnas på nytt. I maj skickas en departementstjänsteman till studion. Hoppet tänds. Men bollen fastnar.

När jag ringer departementet i början av augusti får jag veta att ärendet fortfarande bereds. Inget går att säga om utgången.

- Den dag vi har formulerat en färdig uppfattning är det Polarstudions ledning som ska få höra den först, säger departementsrådet Göran Blomberg i en ton som andas positivt intresse.

- Men studion har ju redan rivits, invänder jag.

- Har den?

Benny Anderssons orkester blev inte sist ut i Polarstudion. Karin Sjögren i gruppen Loud hann med några sångpålägg så sent som i maj. Lennart Östlund säger nöjt att hennes musik är "det närmaste Led Zeppelin man kan komma i dag".

Polarstudion är inte den enda som nu försvinner från kartan. Branschen genomgår en dramatisk strukturomvandling, där stora studior verkar ha gjort sitt. Lite förenklat kan man säga att förr stod musikerna och spelade och sjöng samtidigt, även under en inspelning. Det vimlade av folk som skapade tillsammans - producenter, arrangörer, tekniker, musiker och artister. I dag är det inte ovanligt att alla dessa roller sköts av en enda person framför en dator.

Ingen har råd att spela in på det gamla viset längre.

Musikteknikern i Lennart Östlund både prisar och förfasar sig över utvecklingen. Med datorn har det blivit enklare att skapa musik, mer kreativt för de många. Nya idéer föds, bra ljud kan tas fram. En del musik, som modern techno, blir helt enkelt allra bäst i datorn. Han vill för allt i världen inte påstå att det var bättre förr.

Men på vägen går något förlorat, något som förklarar varför en modern cd-skiva, i hans tycke, låter plattare och tråkigare än den skulle behöva göra.

- I dag kan jag göra vad som helst vid datorn. Jag kan stämma om sången med autotune, jag kan flytta sången, jag kan töja den på längden. Förr hade vi bara de bästa sångarna, de bästa musikerna, i studion. I dag kan man få vilken garderobshjälte som helst att låta rätt. Det blir som en akademisk mall, så trist att lyssna på.

Han har sin egen lista över musikens onödiga offer på teknikens altare. Den går från ax till limpa och börjar i låtskrivandet. Dagens datorkompositörer skriver efter "klick", som Lennart Östlund kallar det, tar fram ett färdigt taktslag i datorn och lägger sin musik efter den. Låtskrivaren som satte sig vid pianot först lät musiken få sitt naturliga tempo. Han kunde kosta på sig att variera det, kanske låta tempot sjunka ibland för att satsa i refrängen. Eller byta helt. Överraska.

- Det blev ett särskilt sug i det. Få gör sig det besväret nu. Allt blir strömlinjeformat. Men jag skulle vilja påstå att musik är kommunikation och känslor. Den handlar inte om mätteknik.

Nästa onödiga begränsning rör ljudnivån.
Lennart Östlund talar om en kapplöpning, som har drivits på av både skivbolag och radiostationer. Ju starkare, desto bättre anses det låta. Och ingen vill i något ögonblick låta sämre än konkurrenten.

När datorn nu ger möjligheten att kapa topparna i musiken, platta ihop den för att lyfta helheten, tar alla tacksamt emot den. Bort med det tystaste tysta som växer till det starkaste starka. Full styrka hela tiden, så att låten kan höras från början till slut även i en bullrig bil på motorvägen. Så att ingen zappar bort kanalen och Stimpengarna.

- Ibland skäms jag när jag hör mina egna produktioner i dag. Upplevelsen, dynamiken, är borta. Det är som en platt folievägg av jämntjock musik där det är fullständig demokrati från minsta cymbal till sången. Det händer inget när sångaren tar i och det händer inte mindre när han inte tar i. Det finns nästan inga "rys" i musiken längre, säger Lennart Östlund.

På vägen ut provar jag Agnethas och Fridas hörlurar, de som syns på bilderna i Abbaboken. De ligger kvarglömda i receptionen. De klarade sig undan auktionen.

Jag bläddrar i boken och hittar fler av Anders Hansers fantastiska foton från Polarstudions storhetstid. Det verkar som om Abborna spelar och sjunger samtidigt, även under inspelningarna.

Lennart Östlund pratade om att få tillbaka "rysen" i musiken. Han pratade om en särskild närvaro som uppstår när flera spelar samtidigt, om själva framträdandets uttryck och avtryck i musiken. Sådant är förstås svårt att få fram för en ensam person vid en dator.

Plötsligt inser jag varför Polarstudions gamla möbler har så stort symboliskt värde, rent av kulturhistoriskt.

Framtidens musikproduktion kräver antagligen inga rosa soffgrupper.

Bild

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.