Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så övervakar chefen vad du gör på jobbet

Illustration: Emma Hanquist

Chefen kan kolla din mejl, se var du är, vad du skriver i sociala medier och vad du gör med din mobiltelefon. Arbetsgivarnas kontroll över sina anställda ökar – ändå reagerar vi inte mot det. DN:s Kristofer Ahlström har bevakat övervakningen.

Skrattet från kongressen hördes över hela världen. Mark Zuckerberg, mannen som uppfann Facebook, satt där i sin gredelina slips och fick frågan av senatorn Dick Durbin om han kanske kunde berätta vilket hotell han bodde på. Zuckerberg flackade lite med blicken, anade väl åt vilket håll det barkade hän, och svarade sedan att nej, det ville han inte.

Åhörarna i salen skrockade förnöjt. Men det kom mer. Durbin frågade om inte Zuckerberg kunde ta och dela med sig av vilka han skickat meddelanden till den här veckan? ”Inte offentligt, nej”, svarade Zuckerberg, med rösten högt upp i halsen.

Då kom ett rejält skratt, och från kongressen ekade det ut över hela internet – vilket hycklande och hymlande! Här satt mannen som skapat en värld där inte bara Storebror ser dig, utan där vi alla är Lillebror som övervakar varandra, bildar en hel syskonskara av angivare – här satt den mannen och var så otroligt mån om sin personliga integritet! 

Kanske blir man sådan av att veta vilka enorma mängder information om privatpersoner som dagligen skördas. För övervakningen och datautgrävningen ökar. Inte minst där vi tillbringar all vår vakna tid: arbetsplatserna. 

Enligt statistik från i fjol, sammanställd av American Management Association, har nästan 80 procent av alla större företag i USA uppsikt över sina anställdas mejl-, telefon- och webbhistorik. Ju större företag desto mer övervakning, lyder tendensen. Det är en avsevärd ökning jämfört med för tjugo år sedan då bara 35 procent av företagen gjorde det.

– Digitaliseringen har möjliggjort en mer omfattande och djupgående övervakning. Det som tidigare låg utanför arbetsgivarens blick blir möjligt att kontrollera på ett helt annat sätt, säger Calle Rosengren, arbetsmiljöforskare vid Designvetenskaper, Lunds universitet, som har skrivit rapporten ”Employee monitoring in a digital context”.

Även i Sverige märks den växande benägenheten till övervakning. I vintras släppte fackförbundet Saco, Sveriges akademikers centralorganisation, en kartläggning byggd på djupintervjuer med fackliga representanter och personalansvariga på arbetsplatser. Den visade att det blir allt vanligare att arbetstagare utsätts för övervakning som kränker den personliga integriteten. 

Göran Arrius, ordförande på Saco, säger att det handlar om allt från gps-övervakning till bakgrundskontroller av exempelvis kriminellt förflutet. 

– Med den tekniska utvecklingen ligger tyngdpunkten allt mer på digital övervakning. Det blir vanligare med bakgrundkontroller i sociala medier, av bland annat politiska åsikter och sociala nätverk. Vi ser även en utveckling mot övervakning som är kopplad till hälsa och träning.

Charlie Chaplin är en kugge i maskineriet i filmen ”Moderna tider” från 1936.
Charlie Chaplin är en kugge i maskineriet i filmen ”Moderna tider” från 1936. Foto: Courtesy Everett Collection/IBL

Kontroll av de anställdas prestationer har förekommit sedan industrialismens dagar. Med stämpelklockan. Med ackorden. Med tidsstudiemän som stod hummande vid löpande bandet med stoppuret i hand. I knegarkomedin ”Moderna tider” från 1936 spelar Charlie Chaplin en mänsklig kugge i fabriksarbetet. Hela tiden och överallt kontrolleras han av sina chefer. I en scen går han ut på toaletten för att ta en rökpaus i skiftet. Men även på toaletten har företagsledningen installerat övervakningskameror – på en bildskärm som täcker halva väggen uppenbarar sig fabrikschefens storebroderliga ansikte när han ryter: ”Tillbaka till arbetet med dig!”

I dag känns filmen ”Moderna tider” närmast profetisk. Inte minst med tanke på hur digitaliseringen har förstärkt övervakningen.

– I en traditionell industriell kontext är det tydligt vem som övervakar, vad som övervakas, och när. Men i en digital kontext så är det inte helt uppenbart vilka av mina digitala spår som fångas upp i arbetsgivarens nät, hur de används och i vilket syfte, med vilka konsekvenser, säger Calle Rosengren.

Magnus Andersson är docent på institutionen för kommunikation och medier på Lunds universitet. Han säger att mycket av den medieteknologi som vi nu kopplar till övervakning hade ett annat syfte från början. 

– Kameror och gps-positionering var tänkta att underlätta arbetet och öka kvaliteten för de anställda, men en bieffekt blev att tekniken istället användes för att kontrollera dem. 

Det görs skillnad på arbetare och arbetare, på blå och vita kragar. I de yrken där kroppen är själva arbetsredskapet är det också själva kroppen som övervakas. Tidigare i år tog till exempel Amazon patent på ett aktivitetsarmband som deras lagerarbetare ska bära. Armbandet håller koll på deras arbetstakt, om de tar pauser mellan uppgifterna, kontrollerar var de befinner sig och mäter deras rörelser. Ett kluster av prickar på gps-kartan avslöjar till exempel om de anställda står och pratar med varandra istället för att arbeta. 

Bevakningen sträcker sig även bortom arbetet, djupt in i intimsfären. Sacos rapport visar hur företag kartlägger vad medarbetarna gör på sin fritid, med särskilt fokus på deras hälsa och motionsvanor. ”Vissa fritidsaktiviteter och engagemang upplevs som mer okej än andra och prioriteras då högre vid exempelvis ledighetsansökningar”, skrev medlemstidningen Civilekonomen om rapporten.

Det finns många exempel på företagsvärldens stegrande kontrollbehov, eller verktygen som möjliggör det. På säkerhetsföretaget Veriatos hemsida läser jag om ett program som läser in allt som sker på en anställds dator, i jakt på ett gryende missnöje som i förlängningen skulle kunna leda till illojalitet: sänkt arbetstakt, färre nedslag per minut på tangentbordet, man analyserar om tonen i mejl som skrivits blivit mer kritisk på sistone.

Ett avsnitt av tv-serien ”The office” amerikanska upplaga handlar om det. Chefen Michael låter installera ett övervakningssystem för att kunna läsa de anställdas mejl. Dock använder han det bara för sina egna narcissistiska syften – han vill veta om någon skriver att han är rolig. När personalen konfronterar honom med hans ingrepp svarar han: ”Problemet är att när folk hör ordet ’Storebror’ tycker de att det är läskigt eller dåligt, men inte jag – jag älskar min storebror!”

Enda sättet att hindra en armé av stockkåta kontorister från att köra företagets omsättning i botten? Låt dem veta att de övervakas varje sekund på arbetsplatsen!

På it-firman Humanyze spelar man in varje anställd med en mikrofon som mäter hur länge de pratat med andra, könsfördelningen på de man pratat med, hur mycket man talat respektive lyssnat i en konversation. Företaget Workday skapar en algoritm som utifrån den insamlade persondatan påstås vara så effektiv att den kan förutsäga vilka arbetare som är på väg att säga upp sig. 

Studier visar att övervakning av anställdas internetanvändning kan påverka tilliten till arbetsgivaren negativt, vilket i sin tur får konsekvenser för ”arbetstillfredsställelse, engagemang och vilja att stanna i företaget. Framförallt när det sker utan att samtycke inhämtats eller att syfte klargjorts.” Det är ett vackert cirkelresonemang: övervakning kan alltså göra att folk får sämre motivation och vill lämna företaget. Och för att hitta tecken på sänkt motivation och att anställda är på väg att säga upp sig, så övervakar man dem…

Ett tydligt tecken på minskad lojalitet mot företaget är det man kallar cyberslacking, slösurfande. Det har blivit den teknokratiska personalpolitikens vita val. Som exempel på de anställdas missbrukade internetprivilegier åberopas ofta påståendet att ”70 procent av all internettrafik på porrsajter sker under arbetstid”. Trots att enda källan till påståendet är porrleverantören SexTracker – och därför kan misstänkas vara sensationell statistik framdragen ur trollkarlshatten i uppmärksamhetssyfte – återkommer siffran både i studier och i mjukvaruförsäljarnas marknadsföring.

Ekvationen är enkel: enda sättet att hindra en armé av stockkåta kontorister från att köra företagets omsättning i botten? Låt dem veta att de övervakas varje sekund på arbetsplatsen!

På en svensk hemsida görs reklam för programmet Spector som tar en skärmdump av den anställdes skärm varje halvminut, bilder som sedan sätts ihop till en film för arbetsgivaren att närstudera. Sidan är uppenbarligen översatt från en amerikansk säljtext, det finns en rättfram brutalism i språkbruket som känns ovan i den mer diplomatiska svenska kontorskulturen: 

”Tack vare SpectorPro’s funktioner för övervakningsbilder, ser du inte bara VAD de gör, utan även den EXAKTA ordningen det sker i, steg för steg. Med Spector Pro, kommer du aldrig mer undra vad de gör på datorn”, står det. 

Läs mer: Sju filmer om övervakning att se – innan de ser dig 

Eller stod, snarare. Den som går in på hemsidan i dag möts istället av en webbshop för kläder. Calle Rosengren tror att det är just den oömma retoriken som gjort att sidan inte längre finns kvar. Övervakningsdiskursen funkar helt enkelt inte här, i den svenska mildare kulturen byggd på samförstånd, trepartslogik och Saltsjöbadsanda. 

Samtidigt, säger han, måste man just därför vara vaksam på språket. Och vad som egentligen kan dölja sig bakom de mjukare formuleringarna.

– Man kan använda mjukvara som har exakt samma funktioner som ett övervakningsprogram men det kallas istället för ett "rationaliseringsverktyg" som ska ”hjälpa den anställda”. Man måste vara uppmärksam på språkets betydelse och vilka begrepp som används. Hur beskriver vi övervakning när det faktiskt handlar om övervakning? Har vi ett tillräckligt språk för att förklara det?

Att övervakningen ökar beror dels på att det alls går att göra. Det kallas teknikdeterminism: blir någonting tekniskt möjligt så kommer det att utföras. Som någonting ostoppbart ödesbestämt. 

Men en större sanning är förmodligen att digitaliseringen har förändrat arbetslivet. Arbetsrollerna är inte längre lika tydliga. Eller arbetsuppgifterna för den delen – vad som går att dela upp och mäta är inte lika klart som vid den traditionella situationen på ett fabriksgolv. Och eftersom anställda vill känna sig sedda av cheferna för att få sina insatser rättvist värderade, så accepterar man i viss utsträckning övervakning. Vi är alla  arbetsmyror som bär små bitar av information till den stora big data-stacken.

– Problemet uppstår när data samlas in som inte har tydligt syfte, eller används i andra syften. Då kan det upplevas som brott mot det psykologiska kontraktet, säger Calle Rosengren.

Kritikerna pratar om det som Stasi-kapitalism, men kanske är humankapital en bättre formulering. Det är en fråga som genomsyrar hela det digitala samhället, menar Rosengren.

– Man bör tänka på hur byteshandeln ser ut. Man kan jämföra med Facebook: det är förvisso gratis att använda, men handelsvaran blir informationen om mig. En sådan otydlighet kan leda till tillitsproblematik.

Emma Watson spelar huvudrollen i filmversionen av David Eggers ”The circle”, som utspelar sig på ett medieföretag som sysslar med övervakning.
Emma Watson spelar huvudrollen i filmversionen av David Eggers ”The circle”, som utspelar sig på ett medieföretag som sysslar med övervakning. Foto: Supplied by LMK / IBL Bildbyr�

David Eggers roman ”The circle” (2014) handlar om det. Den kretsar kring ett företag med samma namn, en 50/50-konstruktion av sociala medier och underrättelsetjänst, som kräver total transparens av sina användare och sina anställda. Med utgångspunkt från det egna kontoret ska de skapa en värld där alla delar med sig av allt: ”FÖRTEGENHET ÄR STÖLD”, som deras Orwellskt klingande slogan lyder. De anställdas liv på och utanför nätet värderas på en skala – ”PartiRank” – som räknas fram utifrån hur mycket den anställde berättar om sig själv. Efter jobbet sitter de i timmar och publicerar inlägg i diskussionsforum, går med i grupper, svarar på kommentarer, skickar vänförfrågningar.

Det är ingen slump att Eggers gett företaget namn och logotyp efter en cirkel. Det är ju så Panopticon ser ut, den brittiske filosofen Jeremy Benthams fängelsestruktur som alltid nämns när man pratar övervakning. Den funkar så här: från ett rum i cirkelns mitt har vakterna full insyn i alla celler som omger rummet. Vakterna observerar inte alla celler samtidigt men kan när som helst se rakt in i en cell. Fångarna vet inte när de är övervakade, vilket ger dem känslan att de alltid är det, och får dem att uppföra sig därefter. De övervakar sig själva, vilket med tiden förändrar inte bara deras beteenden utan även deras moraliska värderingar. Bentham beskrev uppfinningen som ”en ny metod för att tillskansa sig tankens makt över tanken, i en aldrig tidigare skådad omfattning”.

Den franske filosofen Michel Foucault tog analysen av ”panopticismen” vidare i sin bok "Övervakning och straff" (1975) där han beskrev Benthams fängelsebyggnad som en mental maktutövning där kedjor och straff inte längre var nödvändiga. I vår tid innebär den elektriska övervakningen en virtuell simulering av panopticon, där monitorer, gps-signaler och ljudupptagning ”skapar en fängelsemiljö i våra dagliga liv genom att inte tillåta en enda blind fläck”, som det står i studien ”Panopticon’s electronic resurrection: Workplace monitoring as ethical problem” från 2012.

Kanske säger det någonting att den disciplinära metoden på en arbetsplats i våra dagar är densamma som i ett fängelse. Foucault ansåg i vilket fall att effekten som övervakning hade på arbetaren var mycket intressant, att det skapade känslan av att hela tiden vara synlig medan makten förblev osynlig: likt en gudom blir den därmed allestädes närvarande.

Men frågan är i vilken utsträckning det fungerar. När vi överblickas av ett himmelskt öga blir vi också ögontjänare, som utför sysslor utan egen övertygelse. Det leddes i bevis av en studie på ett sjukhus i Kalifornien. Där började man övervaka de anställda och såg att de då blev mycket mer noggranna med att tvätta händerna för att hålla hygienisk standard. Men så snart kamerorna försvann sjönk antalet tillfällen då man tvättade händer – till en nivå långt under vad den varit innan man började med övervakningen. 

Kanske gör det oss också mer pressade. På 60-talet brukade man säga att kontoristerna bar slips och vit nylonskjorta och bodde i sin portfölj. I dag bor de i sin telefon. Arbetet har alltså gått ut över fritiden förr, men nu har gränsen helt lösts upp eftersom vi aldrig är riktigt lediga längre. Man tänker inte på det som övertid när man skickar jobbmejl från tv-soffan klockan halv tio en måndagskväll. 

– Det är ett typexempel på hur det sågs som underlättande och bra för de som hade långt till jobbet att med digitala hjälpmedel få en mer flexibel arbetstid. Men det har slagit över i att många nu känner en press att jobba hela tiden, även hemifrån. Jag läste en studie som visade att många sätter sig på söndagskvällen och svarar på alla mejl för att kunna inleda den nya veckan på noll, säger Magnus Andersson.

På det omvända viset utförs privata sysslor på arbetstid – när hemmet blir en arbetsplats så blir även arbetsplatsen ett hem, och båda kan övervakas. 

Undersökningen från AMA, den om vilka av de stora företagen i USA som övervakar sina anställdas datorvanor, visar att mer än vart fjärde företag har avskedat anställda för att ha "missbrukat mejl eller internet".

Det finns flera europeiska exempel på det. Som i Rumänien 2007, där ingenjören Bogdan Mihai Bărbulescu fick sparken för att på arbetstid ha chattat med sin bror och flickvän via appen Yahoo Messenger. När han försökte bestrida ärendet i Europadomstolen fick han till svar att eftersom han använt företagets utrustning var felet hans eget: rätten till skydd för "privat- och hemlivet, hem och korrespondens" i Europakonventionen gäller bara om man förde privata konversationer på privata telefoner och datorer, enligt domen från 2016.

Eftersom tekniken inte har inneboende kvaliteter som godhet eller ondska är det viktigt att lagen reglerar den. Problemet är att tekniken ofta utvecklas så snabbt att juridiken hamnar i bakvattnet. Det gör skyddet för den enskilde svagt, och studier visar att i de fall ett ärende gått till rättegång har utfallet nästan alltid varit till arbetsgivarens favör.

Göran Arrius är ordförande för fackföreningen Saco, och han säger att det behövs en lag som ger integritetsskydd på arbetslivets område.

– En lag som också reglerar när det är befogat och ska vara tillåtet för arbetsgivare att kontrollera och övervaka. Det är också viktigt att övervakningen är transparent och att anställda informeras.

Den som gärna ställer dystopiska diagnoser på sakernas tillstånd har nog inte svårt att se hur Företaget blir en förtryckarstat i miniatyr, om inte känsliga avvägningar görs. Säkerhet ska viktas mot integritet, trygghet mot frihet. Det finns ju även betryggande effekter av att övervakas. Inom industrin kan det se till att ingen skadas i arbetet, eller upptäcka om någon har blivit det, eller kontrollera att säkerhetsutrustning fungerar som den ska. 

Även psykosociala värden går att mäta. Japan är ökänt för sitt hårda arbetsklimat där det rentav skapats ett ord – karoshi – för den som arbetar ihjäl sig. Därför har företaget Hitachi skapat en ”glädjemätare” som värderar de anställdas välmående. Det kinesiska handelsföretaget JD.com använder data från aktivitetsarmband som de anställda bär. Syftet är att utifrån värdena försöka utröna vilka arbetare som är på väg att bränna ut sig. Calle Rosengren berättar i sin tur om en studie av svenska Hemtjänsten där den digitala övervakningen blir ett sätt att bevisa vad man faktiskt gör: visa för de anhöriga att man varit på plats, och när.

Den ambivalensen, vår kluvenhet till övervakning på arbetsplatser, visar sig också i undersökningar. För några år sedan intervjuade Lunds universitet 1100 personer för att ta reda på anställdas tankar kring att befinna sig under lupp och kameralins, och hur det påverkade dem. Resultatet var talande. Bara dryga 20 procent av de tillfrågade oroade sig över att arbetsgivaren övervakade deras mejl och telefoner.

Mark Zuckerberg frågas ut i amerikanska kongressen om Facebooks datainsamling i april 2018.
Mark Zuckerberg frågas ut i amerikanska kongressen om Facebooks datainsamling i april 2018. Foto: Andrew Harnik

Bristen på meningsmotstånd påminner om de uteblivna reaktionerna på Facebooks informationsläckage. Man lämnade inte Facebook, man marscherade inte på gatorna, man krävde varken avgångar eller skadestånd. Kanske är teknikdebatten i sig för abstrakt för att rubba vilopulsen. Det är först när arbetstagare hamnar i kläm eller i konflikt med arbetsgivaren som de reflekterar över hur omfattande övervakningen är.

Men letar man vidare i undersökningen hittar man någonting som går på tvärs mot likgiltigheten. För medan bara var femte person brydde sig om ifall de övervakades, så erkände nästan hälften av de tillfrågade att de var oerhört försiktiga med hur de uttryckte sig på sociala medier – eftersom nutida eller framtida arbetsgivare skulle kunna se det. Många av de som sade att övervakningen inte påverkade deras beteende betedde sig ändå annorlunda om de visste att någon kunde se dem.

I undersökningen erkände även var fjärde tillfrågad person att de dagligen använde företagets utrustning för att utföra privata sysslor på nätet. Men att de aktiviteterna därför registrerades av företaget, och skulle kunna få konsekvenser, var inget de reflekterade över. 

Vi anpassar oss till övervakningen men vill inte erkänna det för oss själva, säger Calle Rosengren. Han tror att det är ett fall av kognitiv dissonans. 

– Det är plågsamt att vara medveten om något och samtidigt bete sig på det motsatta sättet. Till exempel: att veta att rökning är skadligt men ändå röka. Om man då lever i samhälle som är väldigt digitaliserat går det inte att ställa sig utanför det, det går inte sluta använda internet eller arbetsgivarens digitala utrustning, men om man hela tiden reflekterade över det skulle livet bli för svårt. Därför kanske det kan finnas situationer där vi trycker undan våra rädslor för att vår dag ska kunna gå ihop.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.