Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Allting kan hackas i ditt nya sköna liv

Från kylskåp till proteser – alla prylar blir en säkerhetsrisk när de kopplas upp mot internet. Kristofer Ahlström förklarar varför USA:s vicepresident förmodligen tänkte rätt när han stängde av nätverksfunktionen i sin pacemaker.

Hjärtat är, trots dess storslagna symbolik och besjungna betydelse, bara en muskel. Och likt alla muskler kan det överansträngas.

En smärtsam påminnelse om det levereras i tionde avsnittet av spänningsdramat ”Homelands” andra säsong, i episoden med den metaforiska titeln ”Broken hearts”.

På sitt kontor vacklar vicepresidenten William Walden till. Han griper sig för bröstet, ansiktet skrynklas samman i en plågad grimas, han tar stöd mot sitt skrivbord. Scenen växlar sedan över till ett dunkelt rum på många mils håll där en hackare bakom en triptyk av flimrande monitorer knappar in kommandon. Det är han som, via sin dator, tagit kontroll över och fjärrstyr vicepresidentens pacemaker. Hackaren skriver in några korta rader kod, knappt längre än en haiku, och ute i verkligheten kollapsar politikern på sitt kontor och sjunker död ner i en kurvig skinnfåtölj.

Vid en första anblick kan scenen kännas spetsad. En manusförfattare som har tagit sig kreativa friheter med verkligheten och datorers faktiska kapacitet. Men hackad vardagsapparatur är en hotbild som bara kommer att bli tydligare. USA:s tidigare vicepresident Dick Cheney har sagt att en cyberattack har sådan trovärdighet att han själv valde att koppla ur nätverksfunktionen på sin egen pacemaker.

I ett avsnitt av P1-programmet ”Människans mått” från i somras säger Troed Sångberg på Sony Development Program att vi i framtiden via nätet kommer att interagera med 5 .000 sensorer i våra dagliga liv: garderober som meddelar när de måste städas, glödlampor som informerar om när de håller på att ta slut. Vi ser redan nu hur fysiska föremål som tidigare varit fristående enheter kopplas upp och via nätet blir del av samma kollektiva organism – smarta tv-apparater, spelkonsoler, brandlarm, tvättmaskiner, ugnar, kylskåp, dörrlås, termostater. Hela ”smarta städer” växer fram där hantering av avfall, transport, trafik och energi utgår från informations- och kommunikationsteknologin.

Den här industrin av massuppkopplad utrustning kallas ”the internet of things”, eller ”sakernas internet” på svenska, och utgör en helt egen ekonomi: enligt tidningen Wired kommer sakernas internet att år 2025 värderas till nittio biljoner kronor, alltså nittio tusen miljarder. Så gott som varje vardagsmoment kommer framöver alltså att utföras av digitala instrument. Apparater som mäter, registrerar och samlar data, och sedan kommunicerar ut informationen på nätet både till människor och till andra apparater. Redan nu är mängden data vi skapar oerhörd; var tionde minut alstrar vi samma mängd information som de första tiotusen generationerna av mänskligheten gjorde sammanlagt. Rent kommunikativt är det mest talade språket i världen i dag det mellan datorer; ettor och nollor.

Men en övervägande digital infrastruktur och ett kollektivt nätmedvetande blir ömtåliga på helt nya sätt. Författaren Marc Goodman beskriver i sin bok ”Future crimes. Inside the digital underground and the battle for our connected world”, släppt i nyutgåva härom veckan, hur den nya cyberbrottsligheten går från att vara tvådimensionell till tredimensionell – förbrytelser som tidigare varit abstrakta och skett inne i slutna system ger nu konkreta utslag i vår egen verklighet.

Med den retoriska kraften hos en gonggong klämtar Goodman fram det ena ödesmättade exemplet efter det andra: skrivare som via överbelastning kan överhettas och fatta eld, dörrar kan låsas, brandlarm stängas av eller utlösas, mikrofoner kan bli buggutrustning, termostater kan vridas upp till max, kylskåp stängas av eller – som i ett mer muntert exempel från 2014 – blir fjärrspridare av nästan en miljon skräpmail.

DN:s Kristoffer Örstadius belönades härom året med Stora journalistpriset för sin granskning av hur sårbart det digitala samhället är, hur enkla dessa hemfridsbrott 2.0 är att utföra: ”Med bara några musklick skulle DN kunna manipulera värme, belysning, ventilation, larm och andra känsliga system i hundratals fastigheter. I vissa fall går det till och med att öppna dörrar.”

Då handlade fallet om statliga anläggningar. Snart kommer det att beröra oss i våra hems trygga vrå – i fjol var hälften av alla tv-apparater som såldes så kallad smart-tv och dessa utgör, liksom majoriteten av internetanslutna hushållsprylar, rena påfartsramper till våra egna nätverk och den information och de filer vi har lagrat där. 2014 genomförde Hewlett-Packard en studie som visade att 70 procent av all uppkopplad hemelektronik är sårbar för attacker.

Inte ens utanför hemmet kommer vi att kunna känna oss helt säkra. Titta bara på hur dagens fordon är konstruerade, skriver Goodman – en personbil av 2015 års modell har mellan 70 och 100 datorer innanför skalet som styr allt från hastighet till bromsar, ratt och krockkuddar. Alla dessa kan fjärrkontrolleras, vilket bevisades i somras då en hackare tog över en Jeep Cherokee på motorvägen och helt enkelt stängde av motorn – då bilen körde i 110 kilometer i timmen.

Egentligen känner vi till det här sedan årtionden. Redan 1969 varnade science fictionförfattaren Philip K Dick oss för den känsliga hushållselektroniken i romanen ”Ubik”. Där har kapitalismen inflätats så tätt i tekniken att ingen funktion i hemmet går att utnyttja utan att en avgift betalas – huvudpersonen Joe Chip blir därför fånge i sitt eget hem när en automatisk dörr vägrar att öppnas utan betalning.

Det antimaterialistiska talesättet om att sakerna du äger i förlängningen kommer att äga dig får därmed en mycket konkret innebörd.

Men den kanske viktigaste lärdomen att dra av Philip K Dicks berättelse är att vi redan, i litteraturen, har passerat flera varningsskyltar. De mest fantasirika författarna är trots allt domedagsprofeterna. Deras föreställningsförmågor är outtömliga för de många sätt på vilka mänskligheten kan fördumma, förslava eller förinta sig själv. Samtidigt har också de författarna bäst beskrivit den framtid vi nu är på väg att stiga in i, när vi står på tröskeln till det som kallas den fjärde industriella revolutionen.

Enkelt uttryckt handlar synen på ny teknik egentligen om synen på människan. Det som först verkar teknofobiskt i dystopierna är i själva verket ett utslag för misantropi – misstron mot att vi människor skulle vara moraliskt rustade att handskas med de nya möjligheterna.

Hur den mänskliga faktorn spelar in syns ju redan i vårt förhållande till samtida teknologi; i ett avsnitt av podden ”Note to self” förra veckan beklagade sig teknologen Anil Dash över Silicon Valley-jättarnas misslyckande att ge oss civiliserad, reglerad teknik, en som främjar sansade samtal i stället för hat och hot. It-entreprenörernas naiva syn på människans förmåga att hantera stort frihetligt svängrum med tekniken kan skapa anarki och osämja, menade Dash. Samma argument går därmed utmärkt att använda för hur sakernas internet implementeras. Science fiction-författarnas förmaningar försvinner nämligen lätt i ett töcken när idéerna plockas upp och förverkligas av startup-kaospiloter med en fartblind tilltro till mänsklighetens bästa, eller som åtminstone ser en bred användarbas för en ny uppfinning.

För i jakt på moderniteten är vi på väg att realisera fiktionens dystopier. Och det vore, som sagt, inte första gången. När Alan Moore 1982 beskrev ett nationellt övervakande kamerasystem som ett tecken på en panoptisk, framtida fasciststat i ”V för vendetta” blev det snarare inspiration för den brittiska regeringen till CCTV-initiativet, ett nationellt övervakande kamerasystem.

Exemplet är snarlikt för hur Winston Churchill, då som marinminister, i första världskriget lät starta produktionen av stridsvagnar för mekaniserad krigföring efter att ha fått ingenjörsmässig input från sin nära vän HG Wells novell ”The land ironclads” från 1903. Pacifisten Wells har mer på sitt motvilliga samvete; en av grundarna till Manhattanprojektet som sedermera ledde till skapandet av atombomben, Leo Szilard, har berättat att Wells lärde honom ”vad frigörande av atomenergi på en stor skala kan innebära”, efter att ha läst romanen ”Hur världen blev fri” från 1914. I boken både föreställde sig Wells, och namngav, atombomben.

I vår egen aggressivt nätverkande tid är det inte bara rena maskiner som kan komma att angripas. De nya artificiella kroppsdelarna gör även våra lekamen till måltavlor för onlineintrång och fråntar oss tvärtom kontrollen.

Vi är dömda att upprepa historien om vi inte lär av den, brukar det heta, och ideligen upprepas historier från den vetenskapsbaserade skönlitteraturen. Som om myterna formar vår verklighet och vi bara följer en upptrampad litterär stig.

Att den geostationära omloppsbanan för satelliter kallas ”Clarke-banan”, efter teorier framlagda av författaren Arthur C Clarke (som även förutspådde läsplattan och virtual reality i sina böcker) bevisar detta fenomen. Liksom att vi lika självklart kallar våra virtuella alter egon för ”avatarer”, efter uttrycket i Neal Stephensons roman från 1992 om onlinevärlden, ”Snow crash” (en bok som enligt Googles grundare även födde idén till Google Earth).

Foto: Gunilla Hagström

Men i vår egen aggressivt nätverkande tid är det inte bara rena maskiner och deras innehåll som kan komma att angripas. Vår teknik har blivit så bärbar att den nu är en naturlig, hudnära del av oss. Informationsteknologi inlemmas i vår egen biologi, cybernetiska implantat blir allt vanligare, gränslinjen mellan människa och maskin suddas ut. I september pratade poeten Aase Berg i P1-programmet ”Obs” om biohacking, den mekaniska eller elektroniska modifieringen av den egna kroppen. ”Extrem kroppskontroll”, kallade Berg det. Men de nya artificiella kroppsdelarna gör även våra lekamen till måltavlor för onlineintrång och fråntar oss tvärtom kontrollen.

I september 2012 demonstrerade till exempel hackaren Barnaby Jack hur han med bara en laptop till hands kunde aktivera en implanterad defibrillator och utlösa en stöt på 830 volt mot ett mänskligt hjärta. Samma person påstod sig även kunna hacka en inopererad insulinpump och på en enda gång släppa ut hela den lagrade dosen insulin i en diabetessjuk kropp. I båda fallen skulle intrånget högst sannolikt leda till döden.

Även elektroniskt styrda proteser har hackats. En underarm eller hand på din kropp som plötsligt kontrolleras av någon annan. Din kropp hjälplös i händerna på en trådlös marionettmästare. Exemplet från ”Homeland” i den här artikelns början känns nästan mild vid en jämförelse med verkligheten.

Många av dessa intrång kan dessutom ske en halv värld bort. Brottslingarna blir bokstavligt talat gränslösa och genom att utnyttja nationalstatens fysiska och administrativa begränsningar, som internet med sin upphävda geografi inte lider av, kan en cyberspion begå brott i en rad olika länder på en virtuell brottsturné – vilket skapar enorma problem för polisen bara vad gäller jurisdiktion.

Det visste William Gibson redan 1984. I hans debutroman ”Neuromancer” förutspås cyberattacker, som i dag har fått en bärande roll i striden mellan nationalstater, inte minst i begreppet hybridkrigföring och idén om framtidens slagfält. Enligt en rapport som FBI släppte härom året har Kina skapat en armé bestående av 180. 000 hackers som kontinuerligt påfrestar den amerikanska digitala infrastrukturen. Svenska FRA medgav förra veckan att man saknar tillräckliga teknikresurser för att stävja ryska cyberangrepp.

Även formerna för den statslösa terrorismen förändras radikalt när drönare och förarlösa semiautonoma fordon, som Googles självkörande bilar, med största sannolikhet kommer att kunna hackas och tas över. I en artikel i New York Times varnar en jurist för att teknologin nu utvecklas så snabbt att den hotar att springa ifrån befintlig lagstiftning.

Samtidigt är det intressant att ju mer vi berättar om medveten och oberoende teknik, desto mindre medvetna och mer beroende tycks människorna. Ta till exempel EM Forsters novell från 1909, ”The machine stops”, en annan berättelse som förutspådde den moderna hushållsteknologin. I novellen ser ett enda stort nätverk till att förse oss med varje vardaglig bekvämlighet som kan tänkas. Men något händer – maskinen går sönder. Till en början står människan rådvill. Men så sakteliga reser hon sig blinkande med ovana ögon mot det nya ljuset – friheten – och inser att hon är fri, riktigt fri, först när hon inte behöver tekniken.

Har den framtiden någon framtid? Kanske kommer vår verklighet så småningom att anamma samma nymornade syn på sakernas internet. I dagarna rapporterades det om en skymtande kris i Silicon Valley; en digital svacka. Startup-kulturen går allt trögare, investerare kräver pengar tillbaka och satsningar med en kvarts miljard kronor i kapital att går under. ”Företag kollapsar och miljardärer går tillbaka till att vara miljonärer”, som The Guardian rapporterade.

Förmodligen är vi långt ifrån peak uppkoppling och gissningsvis kommer vi aldrig att koppla ned helt, men kanske kan vi ändå dra någon lärdom av litteraturens varnande exempel och försiktigt och parallellt med de teknologiska landvinningarna upptäcka den subversiva kraften i ett helt vanligt, analogt köksredskap. Och att ett hjärta kan vara bara ett hjärta, en muskel.

Fem teknologer som förutspåddes av dystoperna
  1. Smarta hem (1950) Ray Bradbury, som i ”Fahrenheit 451” från 1953 förutspådde dagens in ear-hörlurar, såg även hur hushållsnära robotiserade tjänster skulle bli en framtid. I novellen ”There will come soft rains” från 1950 berättas om ett mekaniserat övergivet hus som likgiltigt för sina invånare fortsätter att upprepa sina mekaniserade ritualer – laga frukost, vattna gräsmattan – långt efter att familjen har försvunnit.
  2. E-böcker (1961) I ”Solaris”-författaren Stanislaw Lems roman ”Powrót z gwiazd” (”Retur från stjärnorna”) beskrivs hur böcker har blivit ”kristaller med lagrat innehåll” som läses och navigeras genom med tryckskärmsteknik.
  3. Sociala medier (1977) Den brittiske dysterkvisten J.G. Ballard skrev 1977 en essä i Vogue som tangerar Facebook och Instagram: ”En elektronisk tapet där vi är våra egna stjärnor och där vi plöjer genom våra smartaste samtal och mest drabbande uttryck genom de snällaste filter.”
  4. Sökmotorer (1951) I Isaac Asimovs ”Stiftelse”-svit finns något som kallas den Galaktiska encyklopedin, en big data-satsning som ska samla all världens kunskap för efterkommande generationer. Jämför det med Googles verksamhetsbeskrivning som global kunskapsbank, att ”sammanställa all världens information och göra den tillgänglig och användbar”.
  5. Surfplattor (1968) När Arthur C Clarke skrev boken som sedan blev ”2001. Ett rymdäventyr” skildras en lövtunn tablet som astronauterna använder för att läsa nyheter hemma på jorden och ett minnessystem för utvalda artiklar inte olikt dagens RSS-läsare.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.