Pontus Winnberg skrattar för sig själv. Tillsammans med Amanda Bergman och Gustav Ejstes, totalt tre femtedelar av Amason, sitter han vid ett skramligt kafébord i det grå centralstationskomplexet i Stockholm. Han berättar en anekdot från en grönare plats, Popagandafestivalen för ett par år sedan.

– Petter och Nisse, de två medlemmarna som inte är med oss här nu, var på väg från festivalområdet. Så kom det fram ett gäng yngre tjejer och bara: ”Hallå! är det inte ni som är Amason? Våra föräldrar älskar er!” Föräldrarna hade spelat vår musik så pass mycket att ungarna snappat upp den, och ungarna skämdes tillräckligt lite för att kunna säga det till oss.

Ett hastigt minne som sammanfattar bandets identitet. När Amason bildades 2013, av medlemmar från Dungen, Miike Snow och Little Majorette, började lovorden snabbt regna in. Inte bara från skärskådande kritiker – radiolyssnare, unga nyhippies och nyfikna föräldrar var lika intresserade. Det var musik som bjöd in och samtidigt gav något att tugga på. Debutskivan ”Sky city” vann en Grammis för bästa album och framgången var ett faktum, två år efter de första försöken. 

Hur följer man upp något sådant? Genom att skaffa barn, ta hand om sin bondgård i Dalarna och engagera sig i annat. Bandmedlemmarnas liv kom emellan precis när karriären tog fart, och mitt i pusslet har Amason försökt få ihop ett nytt album. 

– Om man ska måla en karta över olika verksamheter i den här gruppen så blir den spretig och stor. Det minsta problemet man har är att göra musik. Det är allt omkring, säger Winnberg och får medhållande nickar från de andra. Amanda Bergman ler åt en bebis som trevar sig fram mot vårt bord, och fyller i:

– Hela temat på ens liv de senaste åren har ju varit splittrad verksamhet. En gång såg jag två My little pony-dockor och ett barnsäte sticka fram i min och Petters (Winnberg, bandmedlem och partner till Amanda Bergman, reds. anm.) traktor. Man bara: ”Aha, det är därför det tar tid.” Det är inte så konstigt att ett band kräver planering, så är det väl i alla organisationer. Det är bara att kulturbranschen har ett skimmer över sig, att verksamheten ska sakna den strukturella ordningen. Saker ska bara uppstå av ren magi och kärlek.

Men till slut, efter fyra års snickrande, blev de färdiga. ”Galaxy” är ett dubbelalbum i två delar, där den första släpps den 16 augusti och den andra våren 2020. Det är ett poppigt, drömmande Amason som möter en. De proggiga rockgitarrerna har fått stå tillbaka.

– Om man ska ge en grafisk motsvarighet till soundutvecklingen så har det gått från litografi till färgpensel. Det låter mindre som trä och brunt, mer som laser och moln, säger Pontus Winnberg.

Det syns i både musikvideor och illustrationer. I videon till ”Marry me just for fun” spelas Amanda Bergman av en liten råttdocka som wailar fram raderna i pastellfärgade papperskulisser och motljus. På singelomslaget till ”Samlaren” tornar Gustav Ejstes upp som en Kristusgestalt mot en rosaröd himmel. Det hela påminner om lätt skeva åttiotalsnostalgiker som M83, The Midnight och Survive.

Varifrån har inspirationen kommit?

– Jag tror att man själv fungerar precis som de gamla samlarna man såg på skivbörser när man var liten. Som fortfarande hade skinnväst och köpte Elvis. Det man hör mellan åtta och tretton års ålder präglar ens liv så mycket att man är kvar där. Man hämtar ur samma gryta på något vis, säger Gustav Ejstes. Pontus Winnberg fortsätter:

– Ja, vi har tydliga rötter. Men samtidigt kan man höra i princip vad som helst och snöa in på det. Detta låter gubbigt hur man än vrider och vänder på det, men: Jag tyckte det var asgrymt när jag gick med min tolvåriga dotter på Lollapalooza och såg Billie Eilish och Travis Scott. Det var en sådan jävla energi. Man fick en kluven känsla – både ”det här är otroligt” och ”shit vad jag är utcheckad”. Det har man ju vetat länge, men det blev så tydligt.

Tidigare under samtalet har bandet självt kommit in på att de varit ”mer oroliga” i arbetet med den här skivan. Att det inte skett lika förutsättningslöst nu när de har satt en bild av sig själva. Men när jag senare frågar om de känner press inför att matcha förra skivans succé ger de ett annat svar.

 – Vi är inte 20 år längre. Vi är inte så ängsliga i vår natur. Det man kan påverka kan man påverka, mer går inte att göra. Ganska många som ska släppa något blir extremt nervösa. Det blir liv och död på ett osunt sätt. Vi surfar lite över det, säger Pontus Winnberg.

– Jag tror det har med ansvar att göra. Ansvar gör en sårbar, och i Amason delar vi på det. Vi har kärlek och respekt för varandras uttryck, jag kan inte tänka mig ett forum där jag känner mer musikalisk trygghet, och jag tror det räddar oss lite. Man står inte ensam där längst fram, och skiter det sig med Amason så gör man något annat. Dessutom har vi så mycket att göra. Man har inte tid att bekymra sig, man har ett liv, säger Amanda Bergman.

Varför gjorde ni en dubbelskiva, och varför släpper ni den i två delar?

– När man gör något så pass splittrat är det mycket roligare att få ut en större portion låtar. Och vi sejfar upp lite genom att släppa det uppdelat. Efter detta jobbar vi kanske med andra grejer, och det kan ta år. Men nästa gång är det förhoppningsvis lite mindre risk att någon råkar få barn mitt i allting. Man kan hoppas att vi har klarat av det.

Ändå vet ingen vad som kan hända när gårdar, barn, producentjobb och andra band ska skötas samtidigt. För att få lite mer kontroll har Amason valt att släppa musiken på egen hand. Men pusslet saknar en sista bit som skulle göra allt betydligt enklare.

– Den ultimata tryggheten vore att få vara ett kompband. Jag tror att vi alla har en gemensam dröm om det. Vi försökte nästla oss in på ”Skavlan” ett tag, säger Amanda Bergman medan gruppen skyndar iväg åt var sitt håll – hon ska ta tåget hem, Gustav ska köpa presenter till sitt barn, Pontus springa till nästa möte. 

– Det skulle ge en rutin som inte finns i den här branschen, som annars kräver så otäcka saker av en hela tiden.