Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 02:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/amasonerna-har-ett-gott-syfte-men-genomforandet-ar-slafsigt/

Konsertrecensioner

Amasonerna har ett gott syfte men genomförandet är slafsigt

Tiguidanké ”Niariu” Diallo, Fafa Ruffino och Mamani Keita på Nalen.
Tiguidanké ”Niariu” Diallo, Fafa Ruffino och Mamani Keita på Nalen. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Les Amazones d’Afrique startades som en panafrikansk feministisk supergrupp för sex år sedan. Men tyvärr har konceptet tunnats ut, skriver DN:s Magnus Säll.

”Ladies, you are not alone. Ni måste ta tillbaka makten”, säger sångerskan Fafa Ruffino från Nalens scen. Hon har en slags vit cape med vingar i vitt, blått och guld som liknar en superhjältedräkt. Vilket förmodligen inte är någon slump.

Les Amazones d’Afrique startade 2014 av de tre Mali-sångerskorna Kandia Koyaté, Mariam Doumbia och Mamani Keïta som en panafrikansk, feministisk supergrupp. De knöt till sig flera yngre sångerskor från andra länder och protesterade mot kvinnohat, könsstympning och tvångsäktenskap.

Nu är det bara Mamani Keïta kvar av grundarna. Hon kommer till Sverige med Fafa Ruffino från Benin och Tiguidanké ”Niariu” Diallo från Guinea. Det här är ett koncept med lösa ramar både när det gäller vilka som ingår och själva musiken. Det börjar efter sex år också tunnas ut påtagligt. På andra och senaste albumet ”Amazones power” så är låtarna mest halvfärdiga skisser som totalt 22 (!) olika sångare tar sig an.

På Nalens scen så lyckas trion delvis skaka liv i musiken med sina röster och sin energi. Këita sjunger med pondus och gnistrande skärpa och Fafa Ruffino driver på publiken med entusiasm och en sångstil som ligger närmare pop/R&B. Den yngsta i trion, Niariu, har en klenare röst och ser lite obekväm ut i sina svarta, majestätiska platådojor i Kiss-klass – som i och för sig är underbart kaxiga. Det hjälper inte att hon rappar lite om ”sistas” och ”our future” i låten ”Smile”.

Musiken är en slags rockig, funkig afropop med förinspelade beats. De har med sig en dj som gillar att scratcha, en gitarrist som är lite för pigg på att spela solon och en trummis som spelar mer med kraft än finess. Musikerna lyckas ge en del av låtarna ett energiskt driv men lika ofta sjunker musiken ner i en anonym, bullrig ljudmassa.

Konserten lever aldrig riktigt upp till inledningens dramatiska blixtar, rök och åskljud. Det goda syftet med projektet grumlas av det hafsiga genomförandet. Gruppen slutar efter en timme och kommer tillbaka och gör en av kvällens låtar en gång till. Programmet är liksom avprickat.

Läs fler texter av Magnus Säll och fler av DN:s konsertrecensioner