Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 16:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/andernas-drommar-blandar-poesi-och-politik/

Filmrecensioner

”Andernas drömmar” blandar poesi och politik

Foto: Njutafilms

Den prisade chilenska dokumentären ”Andernas drömmar” flyger högt. En personlig och poetisk tur igenom minnen av diktaturens hårda år.

Höstens massdemonstrationer har återigen riktat världens uppmärksamhet mot Chile. Inte minst sedan regeringen drog sig ur värdskapet för FN:s klimatmöte. Den folkliga vreden väcktes efter en höjning av priset i kollektivtrafiken, men protesterna kom snabbt att innefatta missnöje med allt från en känsla av ökande social orättvisa till polisiärt övervåld. 

Patricio Guzmans Cannes-prisade dokumentär ”Andernas drömmar” har förstås inte hunnit få med de aktuella manifestationerna, men lyckas ändå indirekt sätta in dem en historisk kontext på ett både skarpt och sinnligt sätt. 

Guzmans expertis på området är ovedersäglig, även om han levt länge i exil i Frankrike. Han har skildrat sitt turbulenta hemland sedan sent sextiotal, framför allt med trilogin ”The battle of Chile” (1975-1979) som skildrat de revolutionerande åren som ledde fram till militärkuppen. 

”Andernas drömmar” är finalen på en trilogi som innefattar ”Nostalgia for the light” (2010) och ”Pärlemorknappen” (2016). Den första knöt ihop galaxer och megateleskopen i Chiles öken med Pinochet-erans folkmord. Den andra hade fokus på landets långa kust och utrotningen av en havsnära ursprungsbefolkning.

Den nya filmen fokuserar på Anderna som innesluter landet och försöker mejsla fram en vilken historisk och symbolisk betydelse den mäktiga bergskedjan haft för för Chile som nation. Ett stort, ibland lite för stort, ämne som känns väl luftigt när bilderna ackompanjeras av till intet förpliktigande spa-musik. Men svindlande vackert förstås. I vissa stunder får man känslan av att att själv vara ute och flyga över de snöklädda topparna. 

Ändå är det bäst när ”Andernas drömmar” blir konkret och handfast, när Guzman blir personlig i sina egna svåra minnen, eller när olika människor ger vittnesbörd om såren efter juntaåren och hur kollektiv glömska hotar en sann demokratisk utveckling.

Se mer. Tre andra chilenska filmer: ”Sällskapet - El Club” (2016), ”En fantastisk kvinna” (2017), ”Mala mala” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN