Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Anders Carlberg: Fatala fel i ny Zarah Leanderbiografi

Zarah Leander skriver autografer till tyska Nazisoldater i Paris 1941.
Zarah Leander skriver autografer till tyska Nazisoldater i Paris 1941. Foto: SCANPIX

I en ny biografi om Zarah Leander finns flera fatala faktafel. Det framgår inte att Leander uppträdde i Tyskland efter ockupationen av Danmark och Norge, skriver författaren Anders Carlberg.

Beata Arnborgs biografi om Zarah Leander ”Se på mig” (Natur & Kultur) är ett välkommet bidrag och den första genomarbetade biografin om den svenska sångerskan och divan. Emellertid kan bilden av Zarah Leander göras mer komplett. I biografin saknas en del pusselbitar. Hur var det exempelvis med Zarahs deltagande i tyska radions Önskekonserter?

Tyska radions Önskekonserter, Wunschkonzerte für die Wehrmacht, blev ett av Goebbels mest omtalade projekt i etern. Arnborg påstår att Zarah sjöng för sista gången i mars 1940, vilket inte stämmer. Hennes sista deltagande ägde i stället rum vid jubileumskonserten den 30 november 1940. Centrala händelser i omvärlden gjorde att deltagande i den konserten blir synnerligen graverande. Sju månader tidigare hade Nazityskland invaderat våra grannländer Danmark och Norge och fyra länder i Västeuropa.

Att Zarah Leander och andra utländska artister hörsammade Goebbels inbjudan var inget som togs för givet. Leander var den högst betalda stjärnan i Nazitysklands kulturliv.

Vid den femtionde Önskekonserten var konserthallen i ”Haus des Rundfunks” smyckad med hakkors och blommor. En lång lista av dignitärer hade intagit honnörsplatser. Vid jubileumskonserten satsades det som aldrig förr och tyska manskörer hördes hylla Narvikkämparna i ”Lied der Narvikkämpfer”, det vill säga de soldater, som hade tvingat kung Haakon i exil och norrmännen på knä. Zarah kunde vidare höra hur propagandaminister Joseph Goebbels, som precis återkommit från en resa till Oslo, i sitt tal varnade för att den timme skulle komma då den siste fienden, Storbritannien, skulle falla, ett varningsord som sedan fick sitt musikaliska ackompanjemang i ”Marsch der Bombenflieger” och ”Engellandlied”.

Att Zarah Leander och andra utländska artister hörsammade Goebbels inbjudan var ingenting som togs för givet. I en bok, som togs fram efter jubileumskonserten, framgår hur tacksamma myndigheterna var att utländska artister, och i listan nämns Zarah Leander, ställde upp för ”våra soldater”. Framträdandet i november 1940 borde ha en framskjuten position i Arnborgs bok, men är helt utelämnat.

Författaren gör vidare en viss sak av att Zarah efter 1940 inte gjorde några fler framträdanden för nazisterna: ”Konserten i mars [1940] var det sista tyska evenemang Zarah medverkade i utöver de som rörde hennes filmer”. Men hur var det med födelsedagskonserten för Goebbels vid dennes 45-årsdag den 29 augusti 1942? Zarah var bland de artister som för ett reducerat gage om 200 riksmark deltog i en radiokonsert för ”konstens välgörare” Joseph Goebbels. Zarah sjöng ”Ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen”. Konserten nämns inte i Arnborgs bok.

En annan fråga rör Zarahs relation till det tyska nazistpartiet NSDAP. Zarah vägrade att gå med i Riksfilmkammaren (del av Rikskulturkammaren) , trots ideliga påstötningar. Detta förklaras av Arnborg som att sångerskan ville undvika att ”automatiskt bli medlem i nazistpartiet”. Detta förhållande omnämns vid minst fyra tillfällen i boken. Emellertid hade medlemskapet i Riksfilmkammaren ingenting att göra med ett medlemskap i partiet och något automatiskt medlemskap fanns inte. Endast var femte medlem i Rikskulturkammaren var partimedlem. Uppgiften i boken är felaktig.

Varför vägrade då Leander att gå med i Kammaren? I avsaknad av svar på denna fråga skulle jag vilja framkasta hypotesen att det handlade om ren lättja. För att bli medlem i Kammaren (i normalfallet ett villkor för att utöva någon form av kulturarbete i Tredje riket) skulle Zarah ha behövt styrka sin rent ”ariska” bakgrund med att presentera släktträd och dopattester, så att myndigheterna kunde verifiera att hon inte hade några judiska mor- och farföräldrar. Judar var utestängda från medlemskap i Kammaren, och var med detta belagda med yrkesförbud. Att finna dopattester, i flera fall från 1800-talet, var ett tungt arbete – och i många fall närmast omöjligt – för alla kulturarbetare.

Zarah Leander var den högst betalda stjärnan i Nazitysklands kulturliv. Det är beklagligt att vissa uppgifter om henne lyser med sin frånvaro i boken, i synnerhet när den som helhet är gedigen och läsvärd.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.