Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 09:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/andlost-spannande-om-tiden-fore-hungerspelen/

Böcker

Andlöst spännande om tiden före Hungerspelen

Jennifer Lawrence i ”Mockingjay part 1”
Jennifer Lawrence i ”Mockingjay part 1” Foto: Lions Gate/TT

Tidigt på tisdagsmorgonen kom äntligen den hett emotsedda uppföljaren till trilogin om ”Hungerspelen”, som släpptes samtidigt över hela världen. Hemlighetsmakeriet har varit stort. Lotta Olsson läser en blodtörstig historia om makt, begär och längtan efter ett bättre liv.

Det är tio år sedan ”Revolt” kom ut, den avslutande boken i Suzanne Collins trilogi om Hungerspelen (”Hungerspelen” 2008, ”Fatta eld” 2009, och ”Revolt” 2010, alla översatta av Lena Jonsson som håller tonen även i den nya boken). Berättelsen om tonårsflickan Katniss Everdeen i den totalitära staten Panem blev en gigantisk publiksuccé, och fyra filmer där Jennifer Lawrence spelade huvudrollen och en bedårande ondskefull Donald Sutherland var president Coriolanus Snow.

Det är klart att det är Snow som blir huvudperson i den nya boken, som utspelar sig sextiofyra år före den första boken i Hungerspelen-trilogin. En ung Coriolanus studerar på Akademin i en krigsskadad huvudstad där de gamla familjerna har blivit utfattiga och där det som värst uppstod kannibalism. Livet är fortfarande en jakt på mat, och de tillgängliga maktmedlen är allianser och svek.

Quiz: Vad kan du om ”Hungerspelen”?

”Balladen om sångfåglar och ormar” av Suzanne Collins.
”Balladen om sångfåglar och ormar” av Suzanne Collins.

Efter kriget har Hungerspelen instiftats, som påminnelse och varning. Tjugofyra ungdomar, två från varje distrikt i Panem, kämpar i en delvis raserad amfiteater tills bara en överlevande återstår. Spektakulärt våld på bästa sändningstid, för Hungerspelen är en realityshow som sänds över hela landet. 

Men regimen har problem: tittarsiffrorna är inte tillräckligt höga, engagemanget från folket räcker inte för att ta hem de propagandistiska poängerna.

En svindlande obehaglig insikt om vår alltmer besvikna syn på människan

Således engageras inför de tionde Hungerspelen tjugofyra ungdomar från Akademin som mentorer för deltagarna. Coriolanus får Lucy Gray Baird från distrikt 12 på sin lott, en flicka som till en början mest verkar konstig, men som förstås visar sig ha andra kvaliteter. Spelledaren utnyttjar arenans möjligheter så att läsaren ser embryon till vad som kommer att ske i senare böcker, med muterade djur och olika spelnivåer.

Corolianus Snow är varken god eller ond, bara en ung man som försöker överleva. Det borde inte vara helt lätt att göra honom sympatisk, när läsaren redan vet att han kommer att bli en grym makthavare, som när jediriddaren Anakin Skywalker genomgick sin omvandling till Darth Vader i Star wars-filmerna. Ändå verkar det faktiskt inte vara särskilt svårt, vilket är en svindlande obehaglig insikt om vår alltmer besvikna syn på människan. 

För alla vet ju numera hur lätt det är att, ähum, bara … råka. Snabbt utnyttja en situation, rationalisera berättelsen lite efteråt så att man inte verkar ha gått över lik för att nå sitt mål. De flesta av oss vill vara goda människor. Fast kanske ändå helst lyckade. Godhet kan man konstruera i efterhand. Och våld kan väl vara rättfärdigt om det leder till något gott?

Coriolanus, hans kusin Tigris (en ung Tigris, som sen är med i ”Revolt”) och deras farmor befinner sig på gränsen till undergången, och det är Coriolanus som har möjlighet att rädda dem. Han är en begåvad artonåring, som lärt sig av att iaktta omvärlden och genom strategiska drag bygga upp sin position. Han kan inte konkurrera med pengar; alltså måste han ta till andra metoder.

Suzanne Collins är en dramaturgins mästare, och tempot är genomgående högt

I grunden var Hungerspelen-trilogin en diskussion om vad människan är mäktig: är vi goda eller onda? Vad är värst, hot eller lockrop? Suzanne Collins lät olika personer tala för olika ideal, och så är det nu med. Coriolanus egennytta ställs mot en kamrat som vägrar att acceptera spelreglerna, Lucy Gray (med namnet hämtat från Wordsworths dikt) säger sig tillhöra Flocken, inte det Distrikt 12 som hon utsetts för. Finns det alternativ till maktspelet? Vad är konstens roll?

Författaren Suzanne Collins.
Författaren Suzanne Collins. Foto: Todd Pitt

Suzanne Collins är en dramaturgins mästare, och tempot är genomgående högt. Här dyker åtskilliga referenser till antiken upp, som Coriolanus pappa som råkar ha Crassus som mellannamn. Crassus var generalen som kväste slavupproret i det antika Rom, det som leddes av slaven Spartacus. Men här finns också Iphigenia, flickan som offrades av sin far Agamemnon för att uppnå krigslycka.

De våldsamma spelscenerna från arenan är som vanligt andlöst spännande, och möjligen är det där Suzanne Collins egentliga storhet ligger. För trots all diskussion om makt, godhet och ondska, så är det åskådarnas blodtörst kring arenan som är grunden för böckerna om Hungerspelen. Och det är otäckt nog, misstänker jag, den blodtörsten som även lockar oss läsare.

Läs fler texter av Lotta Olsson och fler artiklar om böcker.