Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 05:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/andrea-lundgren-om-djur-och-naturlaran-forlora-inte-formagan-att-bli-forundrad/

Bokrecensioner

Andrea Lundgren om djur- och naturläran: Förlora inte förmågan att bli förundrad

Bild 1 av 10 Andrea Lundgren
Foto: Carl Bredberg
Bild 2 av 10
Bild 3 av 10
Bild 4 av 10
Bild 5 av 10
Bild 6 av 10
Bild 7 av 10
Bild 8 av 10 Den österrikiske zoologen Konrad Lorenz (1903-1989) – här i sällskap med en gås – tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1973.
Foto: Album / Oronoz
Bild 9 av 10 En korp på promenad i Straubing, Tyskland.
Foto: Armin Weigel
Bild 10 av 10
Foto: Jan E Carlsson/TT

Det finns böcker som kan spränga upp nya rum i våra huvuden. Andrea Lundgren har läst en studie om naturskildraren Sven Rosendahl och en bokserie naturläror som fokuserar bland annat vargen, kråkan och sillen. 

Om jag kunde ge mitt barn en enda gåva i livet skulle jag varken välja pengar eller snille, utan förmågan att förundras. Livet kan många gånger kännas otympligt och tungt, men världen kan för den som besitter denna förmåga aldrig helt och hållet mattas av eller förlora sin tjusning. De flesta barn kan det där, låta sig fascineras över allt som kryper och växer. Men vi glömmer bort det sen när vi blir vuxna och alltmer riktar oss åt ett enda håll – vidare, fortare, framåt! Lätt då att glömma att vi är en art bland andra, att de biotoper vi bebor inte tillhör oss allena. 

Det som skrämmer mig mer än allt är likgiltighet inför det som lever, människor som djur. I förundranslivet kan däremot minsta lav bli viktig, minsta talltita eller spigg. Och det finns böcker som kan återförtrolla det som tappat sin betydelse för oss, som kan öppna upp blicken på samma sätt som man skär upp en åder och visar det ångande röda blodet. Böcker som spränger upp nya rum i ens huvud, befolkade av grävlingar, fjärilar eller myror. Förvisso, i djuren ser vi först och främst oss själva, dess blick blir lätt en spegel för det mänskliga egot. Vissa speglar sig blinda. Men tittar vi lite till går en hemlighetsfull värld att ana. För i detaljen blir helheten synlig. Och för den som tittar noga visar sig snart varje detalj vara ett myllrande universum.

En som visste det var Sven Rosendahl (1913-1990), en av våra främsta naturskildrare. Han ägnade en stor del av sitt författarskap åt att på olika sätt närma sig icke-mänskliga varelsers liv och själ. Själv kom jag först i kontakt med honom när jag var i inledningsskedet av den grävlingsfas jag fortfarande befinner mig i. En poetbekant hörde talas om detta och skrev till mig: ”apropå grävlingar, har du läst 'De tysta nätterna' av Rosendahl?” Det hade jag inte, men letade genast rätt på den i ett antikvariat. Boken ingår i det brokiga och underbara fält av genresviktande böcker som är nära på omöjliga för bibliotekarier att placera på rätt hylla. Än placeras de under naturvetenskap, än under skönlitteratur eller kulturhistoria. Vissa böcker på detta spektrum kallas djurroman eller naturprosa, andra naturlära eller artmonografi. Det som skiljer dem från rent naturvetenskapliga böcker är både den konstnärliga ambitionsnivån och det existentiella anslaget. 

”De tysta nätterna” (1950) är en av många djurromaner Rosendahl skrev, och den handlar om grävlingar. Nej. Den skildrar ett år i en fiktiv grävlings liv. Arten skildras genom en specifik individ, på samma sätt som människoromaner ofta handlar om några få personer och samtidigt om något mer allmänmänskligt. Den stora skillnaden är att vi kan föreställa oss mycket av andra människors inre liv, medan författaren av en djurroman till stor del famlar i mörker. Men detta är just vad Rosendahl gjorde så bra, kanske eftersom han alltid strävade efter zoologisk trovärdighet. Han visste var gränsen mellan fiktion och fakta gick och där uppehöll han sig envetet. Han hade ingen önskan att förmänskliga eller fördumma djuret, utan skildrade det med en naturforskares respekt och känslighet för djurets känslovärldar och perceptioner. Dessutom, med en lyrikers skönhet. Mycket av detta diskuteras i den nyss utkomna boken ”All dödlighets sång och skrian”, där litteraturdocenten Pär-Yngve Andersson undersöker naturprosans vara med Rosendahls oeuvre i fokus. 

Den engelska primatologen Jane Goodall och schimpansen Tess 1997. Foto: JEAN-MARC BOUJU

Att låta ett djur stå i berättelsens centrum är inte heller ovanligt i våra dagar, åtminstone inte om man ser efter i lyriken. Poeten Joar Tibergs ”Fåglar i fält” är svår att inte nämna, (aldrig kan jag nu se en häger utan att tänka på Bob Dylan), en annan hängiven fågelpoet är Niklas Törnlund (tornseglaren kallar han underbart nog för ”himlatrålaren”). På däggdjursfronten finns exempelvis Agnes Gerner och hennes diktsamling ”Sus” (latin för gris), som skildrar svenska industrigrisars korta och mörka liv. En färsk titel på samma spektrum är Augustprisvinnaren i fackboksklassen, Patrik Svenssons bok ”Ålevangeliet”.

Det lilla, omistliga förlaget Ersatz har de senaste två åren utgivit en vacker bokserie av naturläror, en slags långessäer skrivna av passionerade experter. Först kom ”Kråkor” och ”Fjärilar”, därefter ”Vargar”, ”Sill” och nyligen den femte som heter ”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC”. Seriens redaktör är den tyska författaren Judith Schalansky, berömd för sin suggestiva ”Atlas över avlägsna öar”. En kartbok som visar utvalda små öar runt om i världen som hon varken ”har besökt eller någonsin kommer att besöka”. Annat än i fantasin. I den kan jag försjunka i timmar. Detsamma gäller för dessa naturläror. Volymerna i serien är både lekfullt och lärt skrivna. Inga torra luntor med naturhistoria här inte! Alla är sinsemellan olika och erbjuder ingångar som möjliggör ett närmande av ovannämnda arter. Som små kuriosakabinett med personliga anekdoter från ett helt livs forskning, men också nya fakta och fördjupningar i arternas kulturhistoria. 

Förlaget beskriver serien, inte som ren vetenskap, utan som ”ett lidelsefullt utforskande av naturen: kunnigt, åskådligt och medvetet om att det framför allt är en berättelse om människan”. 

I sin bok ”Kråkor” skriver Cord Riechelmann att människans kulturhistoria ”fullbordades under kråkornas uppsikt”. När vi kom vandrande norrut, såg kråkorna oss komma. Kanske kommer de också se oss gå. Korparna följde efter vikingarna, åt deras slaktavfall och uppskattades till den grad att vikingarna utnämnde korpen till sin stridsfågel. För de människor som plundrades och mördades av vikingarna förknippades dessa kråkfåglar i sin tur med lidande och död. Kråkfåglar är asätare och har därför en inbyggd blick för det sjuka och döende. Att skriva kråkornas artbiografi blir, menar Riechelmann, oundvikligen en berättelse om döden. 

Lite senare tar han upp den Nobelprisbelönte Konrad Lorenz, en av 1900-talets mest inflytelserika zoologer. Lorenz intresserade sig för kajor och gäss och hans metod var spektakulärt nog förvandlingen. Lorenz huvudfråga var ”Vad är liv?”. Denna fråga låter sig bara bli besvarad, säger Riechelmann, om man dykt ner i det organiska, när man som Lorenz blivit till kaja eller grågås. Samma metod radikaliserades senare av primatologerna Jane Goodall och Dian Fossey, som långsamt förvandlade sig till någon slags schimpans respektive bergsgorilla, för att komma närmare sina studieobjekt.

Uppmärksamheten är helt avgörande för alla slags naturstudier och djurblivanden. Att höja blicken från sin egen navel och försöka närma sig det främmande. Lorenz övertygelse var att endast den som blev accepterad som gås av gäss kunde tränga in i gåsvarats kärna. Liknande tankebanor diskuteras av Petra Ahne i hennes bok ”Vargar”, där hon nämner forskaren Erik Zimen som på 1970-talet blev en slags vargfar till sin inhägnade flock. Att det är problematiskt att studera vilda djur i fångenskap råder det i dag konsensus om, men inte då, när vargpappan Zimen lyfte huvudet mot skyn och ylade samman med sin flock. 

Vargens historia, skriver Ahne, är lång och sårig. Mycket av det historiska materialet är beskrivningar av hur man kan döda den. Ofta med metoder som inte kan beskrivas som annat än ren tortyr. På 1400-talet föreslogs det att man skulle lägga ut bete preparerat med spik. En annan metod var den så kallade vargkroken, som försedd med bete hängdes upp i ett träd så att vargen spetsades när den högg efter bytet. Konflikten mellan människa och varg är uråldrig. Den tog fart på allvar, berättar Ahne, när människan blev bofast och började hålla sig med inhägnad boskap, avskilde sig och sina djur från övrig natur. Då blev hungrande vargar ett konkret hot mot det som människan nu ansåg sig ha större äganderätt till. Vildmarken skulle betvingas, liksom djuren i den. Kolonialisterna i Nordamerika uppfattade i sin tur vargen som konkurrent i jakten på bison. Inte mycket är nytt under solen. Än i dag hörs upprörda jägare som kräver att få skjuta även rovdjur för att få fälla sina övriga troféer ifred, för sitt höga nöjes skull (till skillnad från vargarna som faktiskt jagar för att överleva).

Ahne tar också kål på flera vanliga myter om vargen, exempelvis den om ledarvargen som ständigt får slåss om att vara herre på täppan. Hos en flock vargar är det föräldraparet som bestämmer, resten är deras avkommor. Likaså visar Ahne hur man på gamla målningar kan se vilka föreställningar som funnits om vargens jaktbeteende. Man trodde att den la sig i bakhåll och sedan anföll bytet. I själva verket, berättar hon, försöker vargarna få bytet att fly hellre än att stå kvar och möta sina angripare, eftersom djuret i flykten är lättare att angripa. 

Som kulturhistorisk varelse fick vargen tidigt rollen som skurk. Enligt en naturforskare på 1800-talet uppvisar den ”inte ett spår av lejonets ädelmod, isbjörnens friska tapperhet, brunbjörnens goda humör eller hundens trofasthet”. Men även om vargen fortfarande ringaktas på flera håll finns det i dag många som vill låta den leva. Ahne skriver: ”Djuret har inte förändrats, men det har människan. Det finns en natur där ute och det finns en natur i våra huvuden, och hur vi ser på den säger mer om oss än om den. Människan har åtminstone i teorin begripit att hon endast kan överleva ifall hon tar hand om planeten och dess invånare med större aktsamhet än tidigare. För att vargen ska komma tillbaka behövs inte mycket, den behöver bara få vara ifred.” 

Under läsningen av serien med naturläror blir det uppenbart vilken betydelse skildringarna av en art har för hur den blir behandlad. Är det ens möjligt, undrar jag, att ta sig igenom alla dessa lager och faktiskt se djuret? Att låta sina föreställningar stå åt sidan och betrakta djuret ovetande och försvarslöst? Jag vet inte. I tanken återvänder jag till Henry David Thoreau, författare och filosof, mest berömd för sin bok ”Walden” (1854). Han ville leva ”på djupet”, möta världen ”ansikte mot ansikte” och var evinnerligt trött på människorna. Han gick till skogen, byggde sin stuga och levde sedan där relativt självförsörjande i två år, delvis för att slippa människorna. ”Om den här världen bara var människa skulle jag inte kunna sträcka ut mig, jag skulle förlora allt hopp. Människan är tvång (…) Människan får mig att önska en annan värld. Naturen gör att jag är nöjd med den här.” 

Förvisso fick Thoreau ofta besök och hade inte särskilt långt till närmsta ort. Han var ingen eremit. Men hans naturnärvaro och respekt för levande ting är omisskännlig. En halv dag kunde han ägna åt att betrakta myror i en sandgrop eller en hök som gled på uppvindarna. Det finns ingen ursäkt för missmod, skriver han. Börjar det regna och vi tvingas ta skydd under en gran ”upptäcker vi med ett mikroskopiskt öga undangömda ställen med nya underverk i barken”.

Uppmärksamhet. Återförtrollning. Och dessutom, oväntad skönhet. Varje djupdykning i ämnen som kan verka ytterst specifika visar sig snart kunna handla om, kanske inte hela världen, men en hel del av den. Precis som i ett ekosystem griper varje liten text tag i en annan och tillsammans bildar de snart en slags vildmarkskatedral, i vilken läsaren hänförd vänder sig om. 

Av egen erfarenhet vet jag att något så smått som att sitta och läsa en dikt ibland kan kännas som en motståndshandling i detta liv, detta maskinliv som vi lever, där arbetslinjen och kapitalismens profithunger utgör största motor. Det betraktas som världsfrånvänt att läsa dikt, på samma sätt som Thoreau av vissa ansågs vara en dagdrivare. Men är det inte i själva verket tvärtom? Kan man vara mer världstillvänd än om man, likt Thoreau, ägnar flera timmar åt att titta på några små myror. 

Ett växande fält inom den akademiska världen är så kallade ”animal studies”. Ett exempel sprungen ur disciplinen är boken ”Zooësis” (2019) av litteraturforskaren Amelie Björck. Hennes fokus är på lantbruksdjuren och hur de har skildrats i bland annat litteraturen. Tesen hon driver får snabbt en politisk underton. För även om litteratur och andra konstnärliga uttryck inte på egen hand förändrar sakernas tillstånd (för exempelvis djuren i industrin), så är de utan tvekan viktiga arenor för kunskapsförnyelse. Ska jag vara krass kan jag skriva det så här: en text som nyanserar och fördjupar läsarens bild av ett djur kan i sin förlängning förändra läsarens agens i världen gentemot hela arten. Vad jag pratar om är helt enkelt litteraturens kraft. 

För egen del glömmer jag aldrig Marguerite Duras skildring av en flugas dödskamp i ”Att skriva”. Efter det började jag släppa ut allt som studsade mot mina fönster. Jag förvandlades nog lite under den läsningen, blev nog lite fluga, på samma sätt som jag efter läsningen av naturlärorna blivit lite mer varg, lite mer korp. Lite mer sill och fjäril. Ärligt talat känns det där med artgränser ofta rätt godtyckligt. Bara några meningar in i en text kan man redan ha fått päls och klor. Och ens stadiga subjekt upplöses sakta i ett virvlande myller av fauna.

 

 

Läs Andrea Lundgrens novell ”Våroffer”. 

”Vi glömmer bort att vi är djur”: Läs en intervju med Andrea Lundgren.