Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Foto: Anette Nantell
Kultur

Andreas T Olsson: ”Jag älskar att prata med publiken”

Svensk teater är ofta tråkig och har brytt sig för mycket om manliga egon, säger skådespelaren Andreas T Olsson, aktuell med både roman och ny pjäs. ”Jag skulle kunna ändra på teatern på en eftermiddag.”

Är döden det enda den här monologen handlar om, börjar ni kanske undra. Är det inte slut snart, så att vi får gå till den där restaurangen som vi har bokat bord på?”

Nyss. Nu. Snart.

Andreas T Olsson spänner blicken i publiken. Han har bara underlinnet på sig nu. Fem skjortor ligger på golvet.

Han ser oss, salongen är bara delvis nedsläckt.

Vi är här bara en kort stund. Snart finns vi inte mer.

När Andreas T Olsson var sjutton år och hade tagit studenten reste han en vecka till London för att gå på teater. Eftersom ingen ville följa med åkte han själv. Den veckan förändrade hans liv.

Första kvällen hade han en biljett till en föreställning med Barry Humphries, som Dame Edna, improviserade med publiken på ett sätt som Andreas T Olsson aldrig hade upplevt. Han blev helt tagen.

Egentligen hade han tänkt gå på en massa andra pjäser under den där veckan, men han ändrade sina planer och såg om Barry Humphries varje kväll.

– Jag tänkte att vad han gjorde måste ju vara planterat. Jag ville kontrollera det, se vad han gjorde. Och jag såg att en del saker återkom, fast på nya ställen, annat var helt nytt. Det var oerhört.

Det skulle dröja tio år innan han kom in på Teaterhögskolan men den verkliga scenskolan, insåg han långt senare, den gick han i London under en vecka 1997.

Andreas T Olsson bär rutig ullkavaj och väst. Det är söndagsmorgon vid Tessinparken och nästan tomt på restaurangen.

”Oerhört” är ett ord han använder ofta.

Om han hade vuxit upp i de här Stockholmskvarteren, spekulerar han, hade han kanske aldrig blivit skådespelare. Då hade han kanske inte häpnat över att vara så nära dem: han kan inte gå ned till Nybroplan utan att stöta ihop med tre skådespelare, två regissörer, några bildkonstnärer, ett par tv-producenter och en chefredaktör. Om han hade varit van vid det sedan barnsben hade karriärdrömmarna kanske splittrats upp.

Men Andreas T Olsson växte upp i Uddevalla. Hans familj gick inte på teater. Det gjorde ingen annan heller som han kände.

–  Jag var blyg, lite av en särling, lillgammal. Men det var, hur ska jag beskriva det, ett slags självvald ensamhet, där jag hamnade utanför för att jag ville. Dörren till allt det andra var ju öppen, men jag fann mig aldrig tillrätta.

Mycket ung imiterade han (och en kompis) Lasse Brandebys figur Kurt Olsson och Arne, först på Roliga timmen, till slut hos Ingvar Oldsberg i tv. Han upptäckte bit för bit, Galenskaparna, Thomas von Brömssen, gick på show och revy, Lisebergsteatern.

Nöjde sig inte med fars.

Sökte upp Göteborgs stadsteater, Folkteatern. Varje lördag under högstadiet och gymnasiet tog han bussen från Uddevalla, såg allt han kunde se, förstod inte hälften. Hans föräldrar och syskon ryckte på axlarna, det var väl kul att han hade ett intresse. För Andreas var det som att upptäcka ett fönster där det bara hade varit vägg.

Sökte till scenskolan i Malmö och Göteborg som sjuttonåring, sprack. Blev gymnasielärare, det tog fem år.

–  Att jag skulle ta mig till Stockholm fanns inte ens. Stockholm och Dramaten var ju Jarl Kulle, Jan Malmsjö, Margaretha Krook. Det var ingenting som var tillgängligt.

Fast det blev aldrig något heltidsjobb som lärare, han började skriva i stället och höll på med teater. På tredje försöket kom han in på scenskolan, i Stockholm.

Och nu kommer brunchtallrikarna till bordet vid Valhallavägen, drypande. Han ser förtjust ut:

– Åh du milde tid! Jag äter aldrig Eggs Benedicte i vanliga fall.

Andreas T Olsson dricker Earl Grey.

–  Man är väl kanske sju år när man börjar inse att det kommer att ta slut. Som min son Edgar är nu. Jag minns det så väl, när man började förstå att livet är ändligt, alla sömnlösa kvällar: hur kan man vara död så länge? Jag höll på med det där i flera år, säkert fyra, fem.

Så småningom tog väl tonåren överhanden och som vuxen får man för mycket att göra för att tänka på döden.

Monologen ”När det kommer till kritan”, som är skriven av Niklas Rådström, handlar om just det. I 35 korta avsnitt, men en textmassa som varit en stor utmaning, avhandlas existensen: ögonblicket då livet blir till, och i samma stund ger döden en ny uppgift. Befruktningen går inte att lämna tillbaka, du måste acceptera döden för att få leva.

– Den där korta repliken från gud, eller vem det är, i pjäsen: ”ja, då har du fötts. En sak till, bara, det tar slut. Ja – du ska dö. Det var bara det.” Men vänta – va? Dö? Varför ska jag då leva? Om jag bara ska dö? säger Andreas T Olsson.

Om man vill är hans roll en rättsläkares, som fått sitt eget cancerbesked.

Det var märkligt med pjäsen, förresten, berättar Andreas T Olsson: Niklas Rådström lät honom läsa den redan för tre och ett halvt år sedan. Sedan kom annat emellan, men i våras började de äntligen jobba. De gjorde ett par workshops. Mejlade, tog sommarledigt.

–  I augusti får jag ett mejl av Niklas. Han skriver ”hej, hoppas att allt är bra med dig, med mig är det lite sämre”. Han hade åkt in akut, hamnat på Karolinska med leukemi. När det äntligen skulle bli av drabbas han av precis det som pjäsen handlar om.

Monologerna är ingen slump. ”Sufflören”, som Andreas T Olsson skrev och spelade som sin slutproduktion på scenskolan, blev en succé som togs in på Dramatens repertoar och visades i SVT.

Den hade aldrig blivit som den blev om inte han sett den långlivade monologen ”Kontrabasen”, med Henric Holmberg. Det var en monolog som gjorde outsinligt intryck. Liksom ”Mistero Buffo”, med Björn Granath.

– Monolog kan ha en negativ klang, särskilt i privata sammanhang: ”han ska alltid förstöra middagsbjudningarna med sina långa monologer!” Men i själva verket finns ofta en mycket bättre dialog med publiken i en monolog än i en annan pjäs, där skådespelarna ofta verkar finnas till mest för varandra. Inte för de som finns i salongen.

Andreas T Olsson spetsar en bit skinka på gaffeln.

– Jag ÄLSKAR att prata med publiken!

”Ledsen” är det ord han använder för att beskriva vad han ofta känner inför svensk teater, som han tycker tar publiken för given alldeles för ofta. För att bli på bättre humör måste han åka till England. Där är numera teaterscenerna och restaurangerna nästan lika viktiga resmål.

Varför är det så då?

– Jag tror att mycket är Strindbergs och Ingmar Bergmans fel. Jag är ingen expert på världens teaterhistoria, men all teater som görs i England förhåller sig, vare sig den vill det eller inte, till arvet efter Shakespeare, och i Frankrike till Molière. Om vi inte får googla kan vi sitta här hela dagen utan att komma på en svensk dramatiker från 1600-talet som fortfarande spelas.

Shakespeare, däremot, fortsätter Andreas T Olsson – som när han blir entusiastisk eller förbannad får en tydligare västsvensk dialekt – skrev helt uppenbart för sin publik, och det var en publik med olika smak. Varför finns annars både buskis och finstämda avsnitt i ”Hamlet”?

I Sverige är teatern alltför ofta egocentrerad och tråkig. Som om man har glömt bort att tala till publiken. Som om man har glömt att teaterns främsta uppgift är att vara underhållande.

Det betyder inte att man måste vara rolig.

–  Det handlar inte alls om det. Jag tycker om när tragedi och komedi tillåts pågå samtidigt. Så är det ofta på brittisk teater, där man inte är rädd för att överskatta publiken. Det kan vara svarta pjäser. Som förra året, då jag såg Caryl Churchills ”Escaped Alone” på The Royal Court om fyra damer som dricker te på en till synes idyllisk bakgård, men där allt i själva verket handlar om en apokalyps. Plötsligt bryts pjäsen av långa monologer, barnlik travas framför en dörr för att vatten inte ska sippra in, det är väldigt starka bilder. Det fanns en stark kommunikation, och man vill som publik känna att man är behövd.

Foto: Anette Nantell

Han blir uppiggad av den målande beskrivningen, och fortsätter att räkna upp brittiska inspirationskällor. Andreas T Olsson ser en förebild i yrkeskollegan Simon Callow, som sagt att det inte är tillräckligt att vilja vara skådespelare, det måste vara nödvändigt.

Och han älskar dramatikern Alan Ayckbourn, för hur han blandar tidsperspektiv i rummet och kan låta två skeenden pågå i en lägenhet, samtidigt, men med ett års mellanrum.

Fast det finns fler orsaker till att han känner närhet just till Ayckbourn.

–  Han var länge kosntnärlig ledare för en teater i Scarborough, fortfarande är det där hans nya pjäser kommer upp. Jag brukar resa dit. Scaaaar-bo-rough, det låter så vackert, man tänker på ”Scarborough Fair”, men det är en död engelsk landsbygd. En plats där allt är någon annanstans, allt är nedlagt, i de affärer som finns kvar kostar allt ett pund. Det finns en blåsig stadskärna och en massa pensionärer med arga hundar. Jag gick runt där och insåg att det var – Uddevalla. Och Alan Ayckbourns pjäser utspelas ju inte i de tjusiga våningarna, så som de ibland sätts upp i Sverige, utan i medelklassens liv. I Uddevalla.

Sedan han lämnade Uddevalla har Andreas T Olsson fått ett rikt liv. Han säger det inte, men det är vad han beskriver. Han säger rent ut att han avskyr hemorten av hela sitt hjärta. Det har inte med Uddevalla att göra (eller jo, det har det, lite), utan med en svensk småstads kvävande inskränkthet och grådass. Andreas T Olsson får ont i magen när han kommer dit. Han har inte längre kontakt med sin familj.

–  Det är inte så dramatiskt, bara lite tråkigt, säger han, men först efter att ha suttit tyst en lång stund.

– Jag var tidigt ensam med mina intressen. Det finns ingen missunnsamhet, de är stolta och glada men vi har inte haft så mycket att prata om. Jag har väldigt svårt för det sociala spelet när man ska umgås för umgängets skull. Det är som att trycka på en knapp, det är samma anekdoter som 1985.

Han lägger ned besticken.

–  Man behöver inte prata om Proust, men jag blir lite blockerad.

Kanske tog det lite lång tid att komma till Stockholm och de stora scenerna, men sedan det lossnade har Andreas T Olsson gjort snabb karriär. Efter ”Sufflören” har han medverkat i flera uppsättningar, skrivit för tv, gjort egen kabaret och just släppt sin första roman, ”Sista gästen”, som utspelar sig på restaurang KB, ett stenkast från Dramaten. Han spelar Rådströms monolog och repeterar Broadwaymusikalen ”Gentlemannen” på Oscars, åtta timmar om dagen, ihop med Henrik Dorsin.

Vi pratar om allt detta. Han säger att han älskar krogmiljön också i Stockholm, att äta middag på restaurang och föra långa samtal där, ”men varför man ska ’ta ett glas’ har jag aldrig begripit”, och berättar om sin kärlek särskilt till de klassiska ställena, Prinsen, Sturehof, Teatergrillen, Operabaren – mytomspunna restauranger som han för några år sedan inte trodde sig ha tillträde till.

Nu kan han äta kalv och dricka Côtes du Rhône med skådespelareliten, han har en egen förläggare och ett kulturnätverk som han tidigare bara kunnat drömma om.

Han talar om allt vad Gösta Ekman betydde som mentor, hur han blev ”Gösta” på några minuter (över ett samtal om Barry Humphries, för övrigt, som Gösta Ekman naturligtvis kände lite grand) och om allt han stod för. Han talar om Magnus Härenstam, Julia Dufvenius, Magdalena Ribbing, mer om henne snart. Han talar om Thomas Rapp, huvudpersonen i ”Sista gästen”, en person som lever sitt liv genom andra och saknar förmåga att se sig själv.

Foto: Anette Nantell

Under tiden morgnar söndagen sig, vid borden intill väljer gästerna smoothie på melon och krusbär.

Sorlet stiger och konkurrerar med musiken. Andreas T Olsson tycker inte om musik till maten, i det är han lik Thomas Rapp.

Även om han aldrig kunnat tro att han skulle komma till Dramaten, har han nu varit där i 4,5 år och är sedan ett år artistklubbens ordförande. Det måste vara en intensiv tid, inleder jag, tiden efter skådespelaruppropet #tystnadtagning, som gick i bräschen för de dussintals upprop som kommit sedan dess.

–  Jag tycker att stämningen på Dramaten är oerhört bra. Det är som en befrielse. Det finns mycket ilska och sorg och frustration uppdämd hos så många. Här finns många lock att lyfta.

Men glöm inte, fortsätter han, att Dramaten är en stor arbetsplats med många yrkeskategorier och där skådespelarna bara råkar vara de som publiken möter.

– Har du sett ”Sufflören”? Den handlar ju om arbetsplatsmobbning, om en sufflör som blir lite kär i en av skådespelarna, men som också är mobbad av ett manligt geni. När jag hade spelat den för publik någon av de första gångerna blev jag överraskad över hur många från huset, scentekniker, påklädare, folk från biljettkassan, som kom och tittade och som kom fram och sa hur tagna de var. Jag ville skriva något kulturpolitiskt, något som drev med de där uppblåsta skitstövlarna, genierna som sitter i tv och orerar över sin förträfflighet. Det är äckligt. Det har ingenting med konst att göra.

Han betonar varje ord.

Och återkommer till England.

–  I Storbritannien ligger de långt före Sverige i hur man tänker kring vad man visar på nationalscenerna. Jag kanske romantiserar kring National theatre, men vad de gör... Jag såg en uppsättning av ”Trettondagsafton” där, med en könsöverskridande rollbesättning, och där den här boken fanns till salu på bordet med programmen.

Han fiskar upp en bok ur sin väska, den heter ”All change please”, och är skriven av teaterkonsulten Lucy Kerbel. Artistklubben köpte till slut in den till hela ensemblen, och bjöd in Kerbel till Dramatens ensembledag nyligen.

–  Det blev jättebra, tajming är ju allt. Men det här var planerat sedan lång tid.

Egentligen borde jämställdhet inte vara svårt, fortsätter han, och citerar fredspristagaren Muhammad Yunus, som sagt att människan är kapabel att göra vad hon bestämmer sig för, om det är en resa till månen eller ett utrotande av fattigdom.

–  Men man måste vilja ändra strukturerna, ingenting händer av sig självt. Det sägs ibland att det finns få bra roller för kvinnor. Lucy Kerbel ägnade ett år åt att forska och leta upp pjäser från antiken och framåt, som berättar kvinnornas historia. De finns. Men ska man bara spelar klassikerna om och om igen och reproducera könsrollerna, det handlar om vilka skådespelare man anställer och hur rollerna fördelas i en ensemble. Jag skulle kunna förändra Dramaten på en eftermiddag. Det vet jag många flera som kan.

Han är gränslöst upprörd över självcentrerade skådespelare och regissörer som värnar mer om genikulten än om konsten – eller publiken.

– Varför ska Mikael Persbrandt få fem sidor i DN? Mitt under detta uppror? Jag har aldrig träffat Persbrandt och jag känner honom inte, men varför ska hans unkna anekdoter få plats? Man blir ledsen.

Skådespeleri, osar han, det är vad som försigår på alla teatrar runt om i Sverige, där slitvargar sliter och kändisarna är få. Jo, han förstår att de stora namnen drar publik. Och även om hans egen blyga sjuåring ville spjärna emot den här intervjun, så sitter han nu här, med Eggs Benedicte i magen och en servitör som säger att nästa sällskap väntar men att det går bra att fortsätta i baren, när notan är betald.

Vi reser oss.

– Där uppe bodde Magdalena Ribbing, säger han med en gest genom fönstret, mot åt ett hus i närheten.

Också hon kom att betyda mycket för Andreas T Olsson under det senaste året, hennes sista som det blev. Han hade skrivit ett manus där hon hade en roll, och allteftersom berättelsen tog form kände han allt starkare att han nog måste fråga henne. Hon ville genast träffas, de fann varandra. Hon bjöd honom på middagar, presenterade honom för personer som hon tyckte att han borde träffa.

– Hon var generös som få. Det är ett arv att förvalta.

Andreas T Olsson och hans mentor – Gösta Ekman.
Andreas T Olsson och hans mentor – Gösta Ekman.

Andreas T Olsson ledde minnesstunden för Magdalena Ribbing, som hastigt avled förra månaden.

Hon tillhörde den fasta ensemblen i kabareten ”Improvisation på slottet”.

–  Vi hade spelat bara veckan innan, och som vanligt gått ut och ätit efteråt. Som alltid var Magdalena och jag kvar till sist, delade en taxi hem. Och så – ja, jag saknar henne mycket.

Nyss. Nu. Snart.

Döden, ensamheten och att våga vara rolig.

– ”Improvisation på slottet” förenade mycket för mig rent personligen, vad jag har velat göra ända sedan den där veckan i London när jag var 17. Det har varit mycket jobb, jag har haft en ensemble men jag har skrivit, spelat, bjudit in, men ändå har det varit ett andningshål. Det har mycket med kommunikationen med publiken att göra.

Sista gången den spelas i början av december varar föreställningen i tre och en halv timme. Som konferencier driver Andreas T Olsson oupphörligen med krisen på Dramaten (och närliggande teatrar). Gensvaret från publiken är enormt. Något av det hoppas han kunna upprepa i musikalen ”Gentlemannen”, som han repeterar nu.

När jag frågar vad Andreas T Olsson gör när han inte jobbar funderar han, men har inget annat svar på den frågan än:

– Jag går på teater.

Han och hustrun Maria har ett tecken till varandra i salongen. När en av dem kramar den andres hand vet de att det är dags att gå i pausen. De är alltid ense. Livet är för kort för att slösa bort på det som inte är tillräckligt bra.

Andreas T Olsson

Född 1979

Uppvuxen i Uddevalla

Familj: hustru, en son.

Bor: Stockholm.

Aktuell: Med romanen ”Sista gästen” (Natur och Kultur), i pjäsen ”När det kommer till kritan” på Dramaten (i regi av Stefan Metz).

”Gentlemannen” har premiär på Oscarsteatern i januari.

Bakgrund: utbildad lärare och skådespelare vid teaterhögskolan i Stockholm; tillhör Dramatens ensemble.

Har bland annat gjort Andrej i ”Tre systrar” och Andreas Blek af Nosen i ”Trettondagsafton”.

Studentprojektet ”Sufflören” blev en stor succé och togs in till Dramaten.

Har medverkat i bland annat ”Figaros bröllop” och ”Improvisationer på Slottet”.

Skrivit filmmanus, krönikor och en roman.

Pjäsen ”Parissyndromet”, med Julia Dufvenius, är skriven för Dramaten men ännu ej repertoarlagd.

Andreas T Olsson väljer 3 favoriträtter

Text: Sanna Torén Björling

Om intervjun: Vi kommer på att vi nästan bor grannar och uppskattar samma saker med Gärdet, som naturen.

Foto: Anette Nantell

Om fotograferingen: Bakgrundsfonden rasar och en viktig blixt går sönder så sista minuterna tvingas jag fotografera i totalt mörker.

Äggakaka med fläsk och råröda lingon

”Oemotståndlig matkultur som ska intagas med glas mjölk och punsch. Enkelt och exklusivt på samma gång. Äts med fördel på Brösarps gästgifveri. Tyvärr är det alldeles för sällan det serveras utanför Skåne.”

Valfri sufflé

”Finns det en sufflé på menyn måste man fånga tillfället i flykten. Vare sig det är en kaviarsufflé eller hjortronsufflé. Och väntan på sufflén är en lika viktig del av beställningen.”

Tonno in crosta di pistacchio

”På Trattoria Montanari på Grev Turegatan kan man äta denna fulländade maträtt. Halstrad tonfisk under pistagetäcke. En huvudrättens crème brulee. Med fänkålspuré. Gommen återfår sin självkänsla.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.