Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 22:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/andrev-walden-hjarnan-lurar-oss-att-manen-vaxer-och-vi-kan-inte-gora-nagot-at-det/

Kultur

Andrev Walden: Hjärnan lurar oss att månen växer – och vi kan inte göra något åt det

Visst ser den större ut långt ner på himlavarvet, den luriga månen? Foto: Alamy

På lördag är det 50 år sedan människan ­för första gången gick på månen. Fortfarande ­lurar den mystiska bollen oss: Verkar den inte större ibland? DN:s Andrev Walden redogör för vad som har besvärat vetenskapen i tusentals år: månillusionen. 

Det som fascinerar mig mest med månen är inte månen – den har väl aldrig riktigt kittlat oss som föddes på andra sidan månlandningen – utan illusionerna. Hur den lurar oss. Eller snarare hur vi lurar oss själva när vi tittar på månen.

Våra hjärnor med tillhörande optik är liksom inte anpassade för att bedöma avstånd bortom horisonten, mest för att evolutionen varit upptagen med att belöna avståndsbedömning till saker som vill äta oss. Eller ligga med oss. Och även om månen är väldigt liten på en astronomisk skala är den väldigt mycket större än någonting annat vi är vana vid att betrakta i sin helhet. Venus, Mars, Jupiter och stjärnorna blir ju aldrig mer än glödande nålstick i natten och solen är bara en strålkastare i ögonen – det finns liksom inga motiv för hjärnan att arbeta med – medan månen vandrar där uppe med sin form och sin textur och bara ber om att mätas med blicken. Och vi försöker men vi är dömda att betrakta den som vi betraktar ett berg. Eller något annat som ryms i den lilla värld som tilldelats oss i glipan mellan jorden och oändligheten.

Månen ryms inte här. Du kan stapla nästan fyrahundra Mount Everest på varandra inom månens diameter. Den är liten men för stor för våra små huvuden och en besynnerlig effekt av det här är att vi gärna underskattar avståndet till månen. Ungefär som på den lilla bilden här under.

Illustration: Andrev Walden

Det där är en alldeles skalenlig modell över storleksförhållandet och avståndet mellan jorden och månen. Det får plats lite drygt trettio jordklot i mellanrummet. Eller med en nött jämförelse från den delningsoptimerade Buzzfeed­astronomin: i glipan mellan jorden och månen kan du rada upp alla andra planeter i solsystemet. ­Åtminstone när månen befinner sig i som längst från jorden i sin ­elliptiska bana (apogeum).

Som familjefar i ett ovanligt avlångt land tycker jag det är lättare att relatera till jämförelser förankrade i bilsemestern – om vi kunde bygga en motorväg till månen (det kan vi inte) och köra dit i 100 kilo­meter i timmen utan att stanna och tanka, bara gasa dygnet runt, skulle resan ta fem månader. Det är inte konstigt att vi har svårt att omfamna galaxens storlek med en föreställningsförmåga som inte ens når månen.

Men det finns en annan, märkligare illusion. Den som kallas just månillusionen. Jag vet inte om du hört begreppet månillusionen, men du har alldeles säkert bevittnat det: hur månen ser mycket större ut när den befinner sig långt ner på himla­valvet, nära horisonten, än när den står högt. Men det är den inte. Om du tar upp en tumstock och håller den framför dig med sträckt arm kommer du upptäcka att det egentligen inte är någon skillnad i storlek på ”oj vilken måne!”-månen som hänger mellan höghusen eller stryker i grantopparna och den mer alldagliga (eller allnattliga) måne som står högt på himlen. Mäter du riktigt noga kommer du tvärtom upptäcka att den är lite mindre vid horisonten. Det är helt och hållet en illusion och den har besvärat ­vetenskapen i tusentals år, inte för att det saknas svar utan för att vi inte riktigt lyckats enas kring ett av dem.

Det finns teorieroch beräkningar bevarade från antiken. En gammal grekisk lösning som avlivats men överlevt (eller återuppstått) som myt i 2 400 år handlar om den tjockare atmosfären kring ­horisonten och hur den skulle kunna fungera som ett förstoringsglas. Sedan dess har kartläggningen av naturens ­lagar berövat oss alla lösningar bortom hornhinnan; månillusionen börjar och slutar i våra huvuden.

Någon sorts konsensus har väl börjat sätta sig kring ett svar som handlar om vår inre bild av himlens geometri.

För det förstalär vi uppfatta himlavalvet som en kraftigt välvd, rumsligt sammanhängande och geometriskt jämn yta – en kupol – över våra huvuden, vilket inte är fel men intrycket överdrivs. Himlen är ju, precis som jordytan, nästan platt i förhållande till de små varelser som går på den men vi upplever ”taket” mer välvt än det egentligen är och krymper således det upplevda avståndet till horisonten i denna inbillade himmelska ostkupa.

Kanske är det just flykten från ­illusionen jag avundas mån­fararna mest, att de fick borra ett hål i ostkupan och smita ut i verkligheten.

För det andra vill våra hjärnor gärna placera allt vi ser där uppe hitom himlen, som drivande takmålningar, och den erövrade kunskapen om att himlakropparna vi betraktar egentligen vandrar långt bortom detta genomskinliga ”inner­tak” hjälper oss inte. Vi kan inte göra så mycket åt att våra hjärnor bestämt sig för att månen är närmare än himlen, eller att samma hjärna helt oförargligt börjar kompensera för att lösa motsättningarna när månen står lågt på den inbillade kupolens ”innertak”.

Om det där var begripligt hade jag kanske tur när jag skrev för jag har inte fullt ut begripit det själv, det enda jag känner mig säker på att jag har förstått är just detta att mån­illusionen börjar och slutar i våra huvuden.

Det besvärar mig att mitt huvud inte är byggt för att kröka tankar kring avstånden där ute. Jag är liksom dömd att stirra på takmålningar och jaga förnimmelsen av rymdens djup. Kanske är det just flykten från illusionen jag avundas månfararna mest, att de fick borra ett hål i ostkupan och smita ut i verkligheten, att de fick korsa det obegripliga med näsan mot ett fönster stort som en desserttallrik och verkligen uppleva avståndet till detta berg i skyn. Det var säkert inte alldeles behagligt men det var sant.

24 män har gjort resan till ­månen. Hälften av dem steg iland och av dessa tolv är åtta döda. I skrivande stund lever bara fyra människor som har gått på månen. Den yngsta är 83 år. Snart kan vi för första gången sedan 20 juli 1969 leva i en värld utan människor som varit på månen.

En värld där ingen har stått på berget i skyn och tittat tillbaka.

Läs fler texter av Andrev Walden, till exempel om att bli provocerad av alla som väljer att inte skaffa barn.