Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 19:44 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ang-lee-vallfardar-till-bergmanland/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ang Lee vallfärdar till Bergmanland

Regissören Ang Lee kommer att minnas björnkramen han fick av Ingmar Bergman resten av sitt liv. Filmaren Malle Jensen fick den enda intervjun med Ang Lee under hans Sverigebesök.

Ang Lee kommer gående på den kalkdammiga vägen efter sitt möte med Ingmar Bergman på Fårö. En stund senare ska han introducera Bergmans "Smultronstället" på Sudersandsbion, en liten röd lada med vita knutar, ombyggd till sommarbio. Han är uppenbart omtumlad och finner inte ord för att beskriva mötet. Han gör några försök senare på kvällen utan att riktigt lyckas, och väljer i stället att cykla mot havet i solnedgången tillsammans med sönerna Haan, 21, och Mason, 16.

Dagen efter sitter vi tillsammans på Gotlandsfärjan och då forsar plötsligt orden ur honom.

I vintras belönades Lees film "Broke­back Mountain" med tre Oscar - varav en för bästa regi, för någon månad sedan hamnade han på tidskriften Times lista över de 100 mest inflytelserika människorna i världen, nu är han i full färd med förberedelserna inför sin nästa film, "Lust, caution", en spionthriller i 40-talets Shanghai. Men han har tagit ledigt några dagar för att medverka i Bergmanveckan. I Stockholm har han sammanstrålat med familjen och sin ständige manuspartner och producent, James Schamus, nybliven vd för filmbolaget Focus Features.

Med en fot i Asien och den andra i USA har Ang Lee som ingen annan regissör lyckats skildra bägge kulturkretsar med verklig insikt och känsla - eller kanske med förnuft och känsla (Jane Austen-filmatiseringen "Förnuft och känsla" gjorde han 1995). Ang Lee skapar karaktärer som attraherar publiken, oberoende av språk och ursprung. Det är som om Lee lyckas utplåna skiljegränser mellan kulturerna och hittat filmberättandets universella grundbult. Människors hjärtan ser likadana ut på insidan.

Ang Lees resa till Fårö och Bergmanveckan har avslutats med ett möte med den filmskapare som betytt och fortfarande betyder så mycket för honom som sökande människa och filmskapare - Ingmar Bergman.

Dagen efter Oscarsutdelningen i mars, satt vi och talade om att du eventuellt skulle besöka Bergmanveckan i juli. Nu har du precis tillbringat två dygn på Fårö och är på väg tillbaka till Hong Kong och nästa filminspelning. Vilka förväntningar hade du inför denna resa?

- Jag visste ju förstås att det inte fanns några garantier för att få träffa Bergman. Så jag såg min resa till Bergmanveckan som en sorts pilgrimsfärd till en plats och en person som kommit att betyda så mycket för mig. Jag ville komma hit för att personligen uppleva och besöka inspelningsplatserna för den handfull filmer som Bergman spelat in här. Naturligtvis hoppades jag på att personligen få tacka honom för den stora betydelse han haft för mitt eget filmskapande. Oftast när jag reser är det med ett helt koppel av assistenter och studiomänniskor som slussar mig fram och tillbaka, jag bestämmer aldrig själv över mitt program när jag exempelvis ska göra reklam för någon av mina filmer. Den här resan ville jag göra med min familj och mina vänner. Det var alltså något djupt personligt, jag hade en zenbuddistisk inställning till det hela, kan man säga.

På vägen hit var jag helt fokuserad på mitt nästa projekt, filmen jag förbereder nu, "Lust, caution", som jag börjar spela in i september. Den är baserad på den kinesiska författaren Eileen Changs novell och utspelar sig alltså i Shanghai under andra världskriget.

Men mer och mer började jag tänka på denna pilgrimsresa till mitt eget Mecka. Det kändes som att jag behövde den för att få lite ordning på mitt eget andliga kaos. Fortfarande som 51-åring tycker jag livet är outgrundligt, och mina tankar sysselsätter sig ständigt med alla de förbryllande komponenter vi kallar liv. Livet är en lång resa&

Har du känt dig pressad efter det att "Brokeback Mountain" Oscarsbelönades?

- Ja, absolut! Jag är övertygad om att kritikerna kommer att såga nästa film. Livet är en berg och dal-bana - och jag har verkligen befunnit mig på bägge ställena! Men man har mycket att lära av de dåliga tiderna. När jag hade gått ut filmskolan på New York University gick jag utan arbete i sex år - sex år! När jag tänker på det nu förstår jag inte hur jag stod ut. Men jag är rätt mycket av huskatt, jag gillar att laga mat och så tog jag hand om våra två söner medan min fru Jane Lin, som är molekylärbiolog med hjärnan som forskningsfält, var den som försörjde familjen. I den kinesiska kulturen är det en fruktansvärd förnedring att en man låter sig försörjas av sin fru, och de där åren satte också vårt äktenskap under stark press. I dag ser jag den tiden som en förberedelse för min karriär som regissör. Jag gav aldrig upp mina filmdrömmar, utan arbetade under tiden med olika manus.

Blev du överraskad av "Brokeback Mountains" framgångar?

- James säger att han alltid förväntar sig att mina filmer ska gå bra, annars spricker den ekonomiska kalkylen! Jag tror att nyckeln är att det är en ärlig film som reflekterar kring en samhällelig fråga och en kollektiv mentalitet, samtidigt som filmen ger utrymme för åskådaren att tänka själv.

På vilket sätt känner du dig befryndad med Bergman och hans filmer?

- Jag tror att vi bägge växte upp med stränga fäder. Min var rektor på en av de bästa skolorna i Taiwan och jag var så misslyckad i skolan (här skrattar Ang Lee ihållande), jag klarade inte av mina examina. Inget stolt ögonblick för min far rektorn, det var förstås en fruktansvärd besvikelse. Jag var ganska vilsen beträffande mina framtidsplaner - att bli filmregissör ingick definitivt inte i min fars planer för mig.

- Det finns också något i Bergmans filmer som talar direkt till mig, det har att göra med hans "intima" sätt att skriva dialog och sättet på vilket han använder halvt självbiografiska inslag i filmerna. Varje regissör som ger sig på att inträngande försöka skildra det mänskliga predikamentet och djupgående mänskliga relationer hamnar förstås oundvikligen i Bergmanland. Vad jag lärt från Bergman är att man kan utforska mänskliga relationer med en viss brutalitet och direkthet så länge som du själv älskar karaktärerna.

- Jag känner inget som helst behov av att läsa om Bergman eller läsa intervjuer med honom - jag känner att han redan berättat mer än vi kan drömma om i sina filmer. Och som asiat får jag förstås en extra kick av att vi bägge är födda i hästens år enligt den kinesiska astrologin!

Hur växte du upp?

- I södra Taiwan. Mina föräldrar lade stor vikt vid min utbildning, särskilt de kinesiska klassikerna. Jag tvingades studera hårt, i synnerhet kalligrafi, kinesisk skönskrift. Sedan jag misslyckats med mina examina, kom jag i alla fall in på Konsthögskolan i Taipei, där jag tog min examen 1975.

Under Bergmanveckan visades din film "The ice storm", som Bergman tydligen gillar. Hur kom den filmen till?

- Filmen var min första utflykt i okänd terräng. Jag kände att jag hade gjort lite för "snälla" filmer. Nu ville jag göra något med mer svärta och djup. I livet kan inget tas för givet, som människor måste vi alla förhålla oss till ensamheten. Jag ville ta itu med de pinsamma stunderna i livet. Och när jag är rädd för att göra en film är det det rätta tillfället att göra den!

- "Skräckfaktorn" skärper mina sinnen och gör filmen mer allmängiltig genom att människor kan känna igen sig i detta.

Och så gjorde du en mycket personlig introduktion till "Smultronstället". Vad är det i den filmen som fångat dig?

- "Smultronstället" är en varm film om förlåtelse och om en gammal man som tycks sakna känslor, men under resans gång lär sig något av erfarenheten. Jag tycker också att den visar hur viktigt det kan vara att förlåta sig själv. En ständigt pågående livslektion som jag älskar att förlora mig i. Magisk!

Häromkvällen sa James Schamus, din producent, i ett samtal mellan er att "Hulken" är din mest "Bergmanska" film!?

- Ja, det var väl menat som ett skämt. Men faktum är att jag inom genrens konventioner ville berätta om en plågsam far-son-relation. Filmen blev en besvikelse för både kritiker och publik, och jag övervägde en tidig pension - jag var 48 då. Men då sa min far att jag måste fortsätta göra filmer. Jag tror att det viktigaste incitamentet kom från min far, när han på sin dödsbädd uppmanade mig att fortsätta med det jag älskade mest - utan rädsla.

Du har sagt att du gör film för att ställa de viktiga frågorna. Men du verkar också söka svaren?

- Ja, så är det. Jag gillar att utforska de dolda sidorna av personligheten. Att göra film är ett fantastiskt sätt att göra just detta. Jag tror vi alla bär på varma känslor för någon som vi vill komma tillbaka till, ungefär som i "Brokeback Mountain". Det är en väldigt privat och intim känsla. Jag tycker också om att utforska det faktum att över tid står inget still. Därför söker människor ständigt efter trygghet, den trygghet som saknas i deras liv. Det är ett annat tema i mina filmer.

Hur balanserar du det kinesiska och det amerikanska i ditt liv och i dina filmer?

- Jag tror att det är oerhört viktigt för en konstnär att alltid ha sitt kulturella ursprung med i bilden - precis som Bergman haft. Även om jag oftast regisserat engelskspråkiga filmer, har min livsuppfattning och mitt sätt att tänka alltid varit kinesiskt präglade. Så kommer det alltid att vara. Att arbeta på stora Hollywoodproduktioner ger mig friheten och de ekonomiska resurserna att göra vad jag vill. Men jag måste ständigt återkomma till att göra kinesiskspråkiga filmer - inte minst för min egen konstnärliga och kreativa pånyttfödelse.

På Fårö besökte vi också raukfältet vid Langhammars, där slutet av "Skammen" utspelar sig. Du satt länge ensam ute på en sten i det blågröna havet. Får jag fråga vad dina tankar kretsade kring då?

- Jag brottades faktiskt med starka känslor och ställde mig själv frågan om jag verkligen gjort mig förtjänt av ögonblick som detta. Jag kan förstå varför Bergman föll för denna speciella plats och valt att bosätta sig här. Jag föreställer mig att landskapet och havet har haft en väldigt välgörande inverkan och varit en lisa, gett mening och innehåll. För mig var det en sann yin-stund där på stenen i havet!

- Jag vill, som Bergman, gärna gå tillbaka till att göra "mindre" filmer. Här på Fårö arbetade han ostört och gjorde en film, och så började han på nästa. Arbetet var viktigt, inte den eventuella framgången eller bakslaget, pengarna eller kritikernas mottagande - långt från dagens situation där en stor film är en stor händelse. Två tre år av ditt liv går åt till att göra en film, sedan ytterligare ett halvår för att marknadsföra den& jag vill definitivt göra mindre filmer - och fortsätta att ställa de viktiga frågorna.

Någon minnesvärd upplevelse utanför programmet?

- Jag tyckte det var skönt att bada i det friska vattnet vid raukarna, det hade en lugnande effekt. I mitt liv och i mitt arbete har jag att göra med så mycket människor som alla vill ha något av mig, när jag simmade i havet kände jag mig renad. Efteråt kunde jag förlika mig med tanken på att jag kanske inte skulle få träffa Bergman. Det var en himmelsk dag - landskapet, raukarna, havet, ljuset, en varm sommarvind. Jag satt innesluten i allt detta, omgiven av min familj och mina vänner och betraktade mina två söner och fru som klättrade omkring bland raukarna. Då kände jag att den ständiga press jag lever under gav efter en smula. Det var som en knut i magen som löstes upp. Jag kommer länge att bära med mig dessa bilder - i Fuji färg.

Men så träffades ni i alla fall, hemma hos Bergman!

- Förspelet till mötet var gans­ka komiskt. Vi skulle infinna oss prick klockan sex, men kom till hans hus tio minuter för tidigt. Eftersom Bergman tydligen är noga med tider, satt vi i bilen och väntade på att de tio minuterna skulle gå. Jag kände mig som en galen stalker!

Bergman kramade om mig, en varm och moderlig kram - det var väldigt oväntat! En härlig känsla. Sedan såg han mig i ögonen och sa att vi redan mötts - genom våra filmer.

- Jag kunde inte drömma om att jag skulle få vara med om detta under min livstid! Vi talade om skådespelare och nödvändigheten av att älska dem. Och det gör jag verkligen, jag betraktar mig som skådespelarens skräddare. När jag går igenom arbetet med dem kan jag diskutera saker jag inte ens säger till min fru - om det har betydelse för arbetet. Jag har själv arbetat som skådespelare.

- Han har verkligen humor, han sa skämtsamt att han hoppades vara vid liv då min nästa film har premiär, så han får se den! Han var väldigt vänlig och sa att han tyckte "The ice storm" var ett mästerverk - det sa han säkert för att vara artig, jag skulle säga samma sak om en stalker-regissör dök upp hemma hos mig!

Hur skulle du sammanfatta dina intryck från de här dagarna?

- Jag hoppas Bergmanveckan fortsätter och bevarar sin anda - nedtonat, inget flashy med röda mattor, allt här känns väldigt ge­nuint. För mig var besöken på Bergmans inspelningsplatser som att vandra i en zenträdgård. Och det var väldigt engagerade och kunniga människor som hade arrangerat veckan, de visste allt om Bergmans filmer och om ön. Det var värt att flyga från Hongkong för att få vara med om allt detta.

- Det var väldigt märkligt att se Fårö i färg, jag har ju bara sett de här miljöerna i svartvitt, som i "Persona"!

När vi vandrat upp för landgång­en till båten i Visby hamn säger Ang plötsligt med ett stort leende:

- Kommer du ihåg hur jag sa till dig att en ömsint stund kan lysa upp ett helt liv - som när Ennis i "Brokeback Mountain" går fram till Jack och drar honom till sig?

- Jag kommer att bevara minnet av Bergmans björnkram som en sådan stund för resten av mitt liv!

Bergmanveckan

Bergmanveckan arrangeras på Fårö varje sommar av Göteborgs filmfestival, Film på Gotland, Fårö Framtid och Högskolan på Gotland.

Bild

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.