1985 fick den brittiska författaren Angela Carter (1940–1992) frågan hur hon förenade skrivandet med sin socialistiska övertygelse. Skilde sig inte hennes fantasifulla och gränsöverskridande romaner rätt mycket, ändå, från det man snarast ville förknippa med grådaskig socialrealism och pliktmässig verklighetstörst? 

”Att förändra sin verklighetsuppfattning”, svarade Carter, ”är grundläggande för en socialist. Eller: du är väl inte socialist för att du tycker att det vore en bra idé om världen kunde upprepas i det oändliga precis som den är just nu?” 

Oviljan att dra en moralisk gräns mellan verklighet och fantasi, och viljan att förändra själva synen på vad som är verkligt, sammanfattar Carters författarskap ganska väl. Allting är politiskt, menade hon, och ägnade sig åt att i verk efter verk gestalta mänskliga, i synnerhet kvinnliga, existensvillkor och förändringsprocesser. Som i ”The bloody chamber” (1979), där Carter omstöpte ett antal klassiska europeiska sagor, som ”Rödluvan”, ”Snövit” och ”Skönheten och Odjuret” för att låta dem ånga av sex, trots och förvandling.

Nu har Modernista återutgivit de svenska översättningarna av två av Carters mest kända romaner, ”Den magiska leksaksbutiken” och ”Den nya Evas passion” med nyskrivna förord av Jonas Thente och Torbjörn Elensky. 

”Den magiska leksaksbutiken” (1967) är berättelsen om den femtonåriga Melanies utveckling från flicka till ung kvinna. Den inleds med att hon får veta att hennes föräldrar omkommit i en flygolycka och att hon och hennes två yngre syskon därför måste flytta till morbror Philip som bor i ett förfallet flervåningshus i en förort till London med hustrun Margaret och hennes bröder Finn och Francie. Morbror Philip tillverkar leksaker och familjen försörjer sig på att sälja dem i en butik som ligger i husets bottenvåning, men tillvaron de för är långtifrån lekfull.

Carter är en mästare på att skapa sina verkligheter

Philip är en sadistisk tyrann som har ett fruktansvärt och våldsamt humör, Margaret har inte sagt ett ord sedan de gifte sig, och Finn råkar ut för tillrättavisande smockor var och varannan dag. Det enda Philip bryr sig om är den dockteater han uppfört i husets källare. Där ägnar han sin lediga tid åt att tillverka dockor i mänsklig storlek för att ibland ge små föreställningar för den måttligt roade familjen – en ”konstnärlig verksamhet” som Melanie en dag utsätts för på värsta sätt.

”Den magiska leksaksbutiken” är ett slags parodi på fallet från Edens lustgård och när boken första gången kom på svenska 1982 beskrevs den av Synnöve Clason i SvD som en ”ond pubertetsdröm”. Men så enkelt är det förstås inte. I sitt förord gör Jonas Thente det viktiga påpekandet att fallet nedåt alltid är något positivt i Carters värld. ”Fuck shit up! skulle kunnat vara hennes devis”, skriver han och det gäller även för Melanie. Snarare än dröm handlar det alltså om ett uppvaknande – det är just våldet, smutsen och förnedringen som ger Melanie en äkta, mer sann blick på tillvaron. Faran förlöser; det är den som är magisk.

”Den nya Evas passion” som gavs ut tio år senare (1977, svensk översättning 2007, 2018), berättar en till synes helt annan historia. Evelyn, en ung brittisk akademiker, reser till ett dystopiskt USA på randen till inbördeskrig för att påbörja en tjänst på ett universitet i New York som aldrig blir av. Efter att ha träffat Leilah, som han gör med barn och sedan överger efter en plågsam abort, ger han sig ut i öknen där han tillfångatas av en underjordisk feministisk sekt. Sektens ledare, Moder, förvandlar honom till kvinna genom olika kirurgiska ingrepp och döper honom till Eva. 

Eva flyr för att på nytt bli kidnappad av en annan sekt, ledd av den enbente poeten Zero, som förutom att våldta och förnedra de kvinnliga sektmedlemmarna ägnar dagarna åt att jaga den mytomspunna Hollywoodstjärnan Tristessa som också hon ska befinna sig någonstans i öknen. Till slut hittar han henne bara för att avslöja den väl bevarade hemligheten att Tristessa inte är kvinna utan man. Eva och Tristessa flyr från Zero och upplever en kort natt av intensiv kärlekslycka innan en grupp barnsoldater upptäcker dem. Eva flyr igen och når det belägrade Los Angeles där hon upplever en befriande existentiell vändpunkt.

Torbjörn Elensky berättar i sitt förord att Carter inspirerades till boken av en resa i USA sommaren 1969 där Stonewallupproret nyss ägt rum, eldstrider mellan Black Panthers och polisen pågick, Zodiacmördaren härjade i San Francisco och Charles Manson och hans ”familj” blivit satta i arrest. Men minst lika viktiga var de erfarenheter hon gjorde när hon samma år reste till Japan för att, oväntat, bli kvar i två år. Det var den japanska kulturens syn på manligt och kvinnligt som fick Carter att, med egna ord, radikaliseras. (Det kan tilläggas att Carter under denna tid, som en teoretisk parallell till ”Den nya Evas passion”, skrev essän ”Kvinnan hos de Sade” – 1979, svensk översättning 1981 – som tog sin okonventionella utgångspunkt i Marquis de Sades pornografiska fantasier för hävda kvinnans rätt till lust och sex utan nytta.)

”Den magiska leksaksbutiken” och ”Den nya Evas passion” kan alltså sägas spegla olika stadier av Carters personliga utveckling. Ändå finns det stora likheter mellan verken. Det rör sig i båda fallen om moderna skapelseberättelser, byggda enligt mytens mönster, med idéstationer som paradis, helvete och metamorfos – i grunden utopiska konstruktioner. Båda tecknar känsliga porträtt av auktoritära och perverterade faders- och modersfigurer, förmodligen hämtade ur Carters liv där hennes egen pelikanlika mor och den kvävande första maken Paul Carter hade mycket att tillföra. 

I båda fallen ligger också 1800-talsromanen som ett slags estetisk planritning i botten med inslag av pikareskens, eller rövarromanens, snabba scenväxlingar och det är kärleken som i båda berättelserna leder till räddning och pånyttfödelse. ”Könets hämnd är kärlek”, som Eva uttrycker det i slutet.

Man kan förstås ställa sig frågan vad Carters politiska åskådningsexempel i litterär form tillför oss i dag, 40–50 år senare, när så mycket har förändrats, men det är bättre att låta bli. Det är inte det ideologiska idégodset som drabbar läsaren över tid, utan hennes litterära självständighet – den som gjort det så svårt att definiera och kategorisera hennes stil och uttryck. 

Carter är en mästare på att skapa sina verkligheter, nöjer sig aldrig med att bara suggerera fram dem, och tur är väl det eftersom kravet på att upprätta en språklig värld som mäktar med hennes ofta hisnande förlopp bevisligen är stort. Bara skildringen av Evas öden och äventyr böljar fram som en dröm; vissa partier är så vrickade att de blir hallucinatoriska och skulle vara snudd på kitsch om det inte vore för att den hejdlösa romanvärld hon bygger är så exakt och levande. 

Här måste därför översättningen av ”Den nya Evas passion” få smisk. Den är svajig, full av stilbrott och oidiomatiska uttryck: förlaget ska skämmas för att ha återutgivit den i ett så oredigerat skick och översättaren fundera på hur hon egentligen sett på sin uppgift. Att översätta är inte att automatiskt överföra ett ord till ett annat så att summan av dessa ord blir ett verk; att översätta är att skapa ett självständigt verk. En översättare är i den bemärkelsen underkastad precis samma krav som en författare.

Eftersom DN-medarbetaren Jonas Thente har skrivit förordet till ”Den magiska leksaksbutiken” recenseras böckerna av Emi-Simone Zawall, kritiker i Svenska Dagbladet.

Läs fler bokrecensioner här.