Det är inte direkt ett sorgespel för samtiden, men Karl-Birger Blomdahls ”Aniara” har ändå relevans. Johanna Paulsson ser en mänskligt betonad uppsättning av Harry Martinsons klassiska rymdepos.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in