Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Anna Charlotta Gunnarson: Det gör fysiskt ont att minnas all sexism i mediebranschen

I uppropet #deadline vittnar tusentals kvinnor om könsmaktsordningen i mediebranschen. Författaren och journalisten Anna Charlotta Gunnarson överrumplas av sina egna minnen och erfarenheter.

För några veckor sedan hörde jag en supertanker bröla i horisonten. Först noterade jag bara fartyget som en prick på det mörka havet, men på nolltid tornade det upp sig till en silhuett som lade till vid bryggan där jag stod och väntade. Båten var döpt till #metoo och lastad med andra tjejers hårresande vittnesmål från olika branscher.

Jag jublade och höjde näven, men överrumplades av alla de starka minnen ur mitt eget arbetsliv som supertankern också levererade; historier från mina 27 år som frilansande journalist och författare. Avtrubbande vardagssituationer som drabbat mig och nära kollegor, som att få 8.000 kronor mindre i månadslön än den jämnårige mannen som utför samma arbete, att se män få jobb framför näsan på mer meriterade kvinnor, killar som kunnat lata sig tack vare övertidsarbetande kvinnokollegor, män som fått fortsätta kasta datorn i väggen eller greppa skrevet på praktikanten medan tjejerna sopat upp datorspillet eller lämnat praktikplatsen utan till synes begriplig förklaring.

Jag har haft en innehållsrik karriär med smarta, roliga människor runt mig mest hela tiden. Men i samma ögonblick man börjar prata om saker blir de konkreta på ett nytt sätt. När SVT nyligen visade Grotescoavsnittet ”Ladies night”, som på kornet belyser humorsvängens osynliga strukturer, grät jag ohejdat. Det gjorde ont att se snubbar som med chefers ivriga uppbackning kunnat bilda kompiskluster med andra män, som de sedan fått jobba med igen och igen. Det gjorde fysiskt ont att notera att denna struktur verkar ha blivit allmänt bekräftad först nu, när killarna gör humor av det.

Jag har själv fått instruktioner om att le mer i tv för att folk ska fatta att jag skämtar. Det är synnerligen obekvämt och jag gör aldrig om det. Tillsammans med andra tjejer har jag också suttit i möten där vi levererat idéer eller skämt som ingen uppmärksammat förrän någon kille ”lånat” samma tanke och fått alla med sig. Medan vi har suttit där med blossande arga kinder och uppträtt som om vi saknar humor eller bara inte unnar killen uppmärksamheten.

Gudarna ska veta att vi har försökt att själva bilda kluster kring underhållning, kultur, drama, sketcher, poddar. Många är vi som ur egen ficka bekostat pilotinspelningar, studior, temporära kontor och teknikpersonal, och lagt ned dyrbar arbetstid på att knåpa ihop programförslag och gå på möten –utan att komma i mål. För att sedan stöta ihop med några bekanta killar som skrockat: ”Shit, vi har precis fått tummen upp för en storsatsning och fattar inte hur det här gick till. Vi har ju inte ens gjort tv förr.”

Så med tiden har våra tjejiga kluster lösts upp, medan vi på nytt intagit den invanda, duktiga rollen som erbjuds oss, den som innebär att styra upp någon annan. När vi mellan varven påpekat de ojämställda mönstren har vi framstått som bittra och komplicerade. Och vi fattar naturligtvis hur tristgrå vi verkar, vid sidan av de härliga kill-klustren. Vem vill chefen jobba med – de som ryggdunkar dig och sprutar ur sig skojiga idéer, eller de som upplevs som gnälliga utan att man förstår varför?

Följaktligen är jag uppväxt med manskollektiv och radarpar i rutan och radion. Hasse och Tage, Lasse och Ardy, Magnus och Brasse, som följdes av Werner och Werner, Robert och Gert, Ingvar och Björn, Ronny och Ragge, Anders och Måns, Filip och Fredrik, Kristian och Fredrik, Erik och Mackan, Alex och Sigge. Samtidigt har kvinnliga programledare i högre utsträckning fått jobba på egen hand – det kostar ju pengar att ha två programledare. Därför har tjejer ensamma tvingats ta ansvar för att varje nyans ska nå fram till publiken: Ingen att kasta ur sig en vass kommentar till, ingen som får en att framstå som en mer mänsklig människa för att man börjar skratta mitt i en mening.

I de sällsynta fall vi kvinnor faktiskt har haft någon vid vår programledarsida har det i nio fall av tio rört sig om en man. Och i stället för att låta tjejer välja sina egna radarpartners har märkliga försök gjorts där frejdiga producenter parat ihop kvinnor som knappt träffat varandra tidigare, för att efter en halvmesyr konstatera att duon saknar den rätta personkemin.

Personligen har jag klarat mig bra. Jag har orkat pågå, haft kraft att tacka nej till sopiga erbjudanden och låga ersättningar, utformat nya programförslag, övertygat en och annan projektledare om att jag faktiskt har en del att berätta och blivit så pass etablerad att jag kunnat lyfta nya tjejer. Men många har lidit värre eller hoppat av branschen på grund av det lågintensiva obehag manliga kollegor skapat runt dem eller för att de inte haft det där extroverta drivet. Det handlar om tjejer som besuttit ovärderlig kompetens som ingen chef har sett storheten i, eftersom förslagen har varit kodade på ett vis som de helt enkelt inte är vana vid.

Vem vill chefen jobba med – de som ryggdunkar dig och sprutar ur sig skojiga idéer, eller de som upplevs som gnälliga utan att man förstår varför?

Jenny Strömstedt skriver i Expressen (18/11) om sin glädje över att den yngre generationen kvinnor äger sina egna plattformar, att dagens 20–30-åringar tycks ha förstått vitsen med att gå samman, formulera sig, bli arga så att det märks. Jag önskar att vi i min egen åldersgrupp hade pratat mycket mer om våra arbetsförhållanden. Det är så himla tufft och slitigt att pågå år ut och år in med sin övertygelse om kvinnors självklara rätt att arbeta och synas på samma villkor, och det är inte självklart att man vågar.

Så medan jag sorterar de gamla historier som supertankern fört med sig gråter jag över hur hjärtans trött jag är på att oavbrutet behöva säga ifrån. Varje gång jag har stått upp för mig själv eller orättvist behandlade kolleger, krävt lön efter insats, tagit diskussioner för gruppen, argumenterat för fler kvinnor och ökad mångfald har jag också riskerat något. Att vara frilansare är att väga ideal mot inkomst. Och när du som tjej tillräckligt många gånger har upplevt hur ytterligare en frän snubbe glassar förbi energiska, välutbildade tjejer i jobb- hierarkin så kan det ju också hända att du resignerar.

Det är förståeligt, för när det står mellan att betala hyran och barnens vinterskor eller att höja rösten mot någon som i värsta fall inte ger dig fler jobb, är valet för många enkelt. Men nu när vi är tusentals som berättar samtidigt talar tystnaden för sig själv. Visst, vi höjer gärna våra röster för att höras. Men det är dags att världen inser att det inte är kvinnornas ensamma uppgift att lösa jämställdhetsproblemen genom att överrösta alla. Inte när det räcker med att männen sänker sina röster till samtalsnivå. Och börjar lyssna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.