Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 08:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/anna-hallberg-bjorner-torsson-byggde-sprakrum-for-hela-kroppen-att-rora-sig-i/

Böcker

Anna Hallberg: Björner Torsson byggde språkrum för hela kroppen att röra sig i

Björner Torsson 1937–2020.
Björner Torsson 1937–2020. Foto: Lars Epstein

Björner Torsson var poeten och arkitekten som drömde om att dikten skulle kunna rymma allt. Anna Hallberg minns en författare som fick läsaren att vilja känna efter och se sig omkring i verkligheten. 

En skugghäst galopperar över vattenytan på omslaget till det som skulle bli Björner Torssons sista diktsamling. Bilden får mig att tänka på två tidigare diktsamlingar av honom: ”Fråga hästen” från 1986 och ”I skuggan av en hare” som kom 2001. En liten fölskugga är den där bildhästen bara, vattnet är större, det fyller hela synfältet, men hästen galopperar på vågorna ändå. Stadig är ostadighet. Eller, som 1600-talspoeten Lasse Lucidor skrev, med sin tids stavning:

Alt är hwad som här kan finnas

ok besinnas

Hwad som någon någonsin weet

Obeständigt: Mans Bedriffter

Skriffter

Griffter

Stadig är Ostadigheet.

Det är också titeln på en diktsamling av Björner Torsson: ”Stadig är ostadigheet”, 1992. Orden kan flyttas, från Lasse Lucidor till Torsson till mig. Det är klart att det blir ostadigt när det är så mycket som ska bäras med. 

Associationerna skickas ut och rör sig snabbt i tankens språng genom tidsepoker, men också och kanske ännu viktigare: mellan sinnenas uppmärksamhet här och nu. Handen, örat, munnen, ögat. Känn efter och se dig närmare omkring. Torsson byggde språkrum för hela kroppen att röra sig i. Diktraderna är ohyvlade, man får flisor i fingrarna. Livskänslan slår ut i kroppen. 

”Vara sten i sin sko” heter diktboken som precis hann tryckas innan han dog och som jag just börjat läsa. Det gör lite ont att gå hela tiden, språket har grus i dojan. ”Varje bokstav ska uttalas” står det i dikten. Jag älskar den envisa omsorgen! 

Det är förstås barnsligt och omöjligt att hoppas på en dikt som ska omfatta allt, det härvarande och dåvarande och exakt de bilder som finns i minnet. Att dikten ska kunna stå som ett Merzbaubygge av Kurt Schwitters, i all sin konkreta bråte av gammalt och nytt i konstnärlig lekfullhet och precision. 

Att vara poet innebär att man kan rikta sitt tal till levande och döda och sådana som bara finns i fantasin. Men vet ni, det hjälper inte ett skit

Det går inte. Det vet du ju om, Björner Torsson, så död du är. Men du skriver att ”Olydnaden är alltings ursprung” och kanske fann du ett kryphål i lagen, olydnadens uppfinningsrikedom som gjorde det möjligt, för dikthusen står och håller. Trots att rummet kränger och tiden blåser genom fönstren. Vingligt vackra är de, på perfekt balanserad ostadig grund. 

När jag fick bud om din död hade jag inte läst färdigt ”Vara sten i sin sko”. Nu har jag gjort det. Att vara poet innebär bland annat att syssla mycket med döden. Du har till exempel skrivit många gånger om din bästa vän som drunknade i en isvak när du var sju. Det skriver du om igen, i samlingens sista dikt: ”Alltså samma väg”, skriver du, och fortsätter: ”gå samma gamla svartna vattenhål och dit/efter snart 80 år ska hålet hämta mig/den absoluta svärtan i en ram av is och klirr.” 

Att vara poet innebär också att man kan rikta sitt tilltal mot vem som helst; till levande och döda och sådana som bara finns i fantasin. Men vet ni, det hjälper inte ett skit. För när en människa dör så finns hon inte mer, oavsett hur många ord hon har skrivit. Och det råder inte språket på. 

Jag tycker att det är sorgligt att du är död, Björner Torsson. Jag slits mellan viljan att säga massa saker och ingenting alls. ”Med språk måste man vrida om näsan på verkligheten”, står det i din sista diktsamling. Nu vrider jag med språket men jag får bara näsan i handen. Har jag lov att fälla ihop den?

I diktsamlingen ”Hüzun eller Den hopfällbara näsan” (2012) skriver du om ”hüzün”, det turkiska ordet för melankoli. Det är lånat från Orhan Pamuks bok om Istanbul och som så ofta när jag läser dina dikter hamnar jag i biblioteket. Är det en tröst att orden förgrenar sig och låter melankolin rinna genom böcker och berättelser? Kanske. Jag vet inte.

Den här våren när dödsbuden kommer så tätt vill jag helst bara vara nära djuren och växterna. Låt oss gå tillbaka till bilden av det galopperande fölet. Du skriver så fint på ett ställe i ”Vara sten i sin sko”: 

Eller lätt som en forell glider

Eller som ett föl, ett lättfotat nyfiket tvekande

i steget luktar han på gräset

Det är plågsamt att veta att bedrifter, skrifter och grifter är obeständiga. I den ostadigheten ska man tvingas stå ut. Men att föl finns. Ett lättfotat, titta! Kom, nu går vi till hagen. 

Läs fler artiklar av Anna Hallberg, till exempel om den amerikanska poeten Ariana Reines.