Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Hundra år av skit under de finska naglarna

01:47. Den 6:e december fyller Finland 100 år som självständig nation.

I år fyller det självständiga Finland hundra år. DN:s Anna-Lena Laurén reflekterar över sitt hundraåriga land genom sin släkts historia, en släkt av fattiga torpare och solida bönder där synen på arbetet har löpt som en röd tråd genom människans liv.

Min mormor hade stora händer. Nästan som på en karl.

– Du har små händer, sade hon till mig. Det är för att du aldrig har behövt arbeta.

Det var inte kritik, bara ett konstaterande. När mormor talade om att "arbeta" menade hon kroppsarbeta. Ta upp sockerbetor. Mjölka kor. Bära vetesäckar. Mormor var fysiskt stark. Enligt min pappa orkade hon bära lika tunga säckar som de flesta män i vilket arbetslag som helst.

På släktkalasen åt mormor alltid lite för mycket. Det var en torparreflex hos henne – när det fanns mycket mat skulle man passa på att äta. Det kunde ju komma en dag när det inte fanns något på bordet.

Mormor föddes som Dagmar Nyman år 1916 i Karis och växte upp i ett Finland som var ungt. Hon fick gå i den nya obligatoriska folkskolan. Därefter utbildade hon sig till mejerska. Någon akademisk utbildning var inte att tänka på för en flicka från en fattig torparfamilj.

Hennes pappa söp. När han kom hem full var han våldsam och elak, i synnerhet mot sin fru, min mormorsmor Berta Nyman. Berta, som var vig och kvick, brukade klättra upp på torpets tak och vänta där tills han hade lugnat sig. 

– Sku ja int' ha gjort det där misstage', brukade hon säga om sitt äktenskap. 

Berta arbetade som dagsverkare i växthusen på herrgården i Fagervik. Sjutton år gammal blev hon gravid. Hon gifte sig med barnets far och de fick tre barn tillsammans. Att det var en lättnad för henne när han dog i förtid förstod man utan att saken någonsin diskuterades.

Resten av livet förblev Berta ensam, en effektiv, snabbfotad liten gumma som ofta hjälpte till på min mormors gård. Mormor kom ur sin fattigdom när hon gifte sig med en bonde i Pargas, min morfar Albin Wikström. 

QUIZ: Vad kan du om Finland?

De gifte sig mellan två krig, Vinterkriget och Fortsättningskriget. Medan morfar var ute i kriget skötte mormor gården ensam, som alla kvinnor i Finland. När männen kom hem, krigstraumatiserade och ibland galna, fick kvinnorna ta hand om dem också. Morfar blev som tur inte galen och behövde inte tas om hand. Men kriget talade han aldrig om och han ville inte bli påmind om det. 

Kriget själv gjorde sig påmint genom morfars permanenta magsår. Han försökte hålla det i schack genom att äta sura lingon.

Själv kallar jag mig finländare, finlandssvensk och finne, mitt modersmål är svenska och att kunna finska är en självklarhet. Allt är en del av mig.

Både mormor och morfar betraktade arbetet som någonting närmast sakralt. Deras förhållande till arbetet har präglat mig på ett sätt som jag förstod långt senare, framför allt i Ryssland där synen på arbetet utgår från en historia av livegenskap. 

I år när Finland fyller hundra år som självständig nation har jag ofta tänkt på vad det kan betyda för ett land att kvinnor alltid har varit med och fattat beslut på gårdarna, alltid betraktat skit under naglarna som någonting självklart och ett väl utfört arbete som den högsta stoltheten. 

Finland var inte jämställt på mormors tid. Min mormor förstod sig inte på jämställdhet över huvud taget. Hon var upprörd när jag sade emot min pappa. När min mamma fick sin första dotter konstaterade hennes mormor, samma Berta som hade klättrat upp på torpets tak för att komma undan sin våldsamma man, att pojkar är "lite rysligt mycket mer värda" än flickor. 

Men i sina liv var de bägge oerhört starka, kompetenta och orädda. Den finländska historien är full av dem, torparkvinnor och bondfruar som var vana vid att delta, att agera, att fatta beslut.

På min pappas sida var släkten borgerlig. Anfadern hette Sursill och vandrade in från Sverige till Kalajoki i norra Österbotten på 1500-talet. Släkten bytte språk till finska, döpte om sig till Laurila och assimilerades helt och hållet med lokalbefolkningen. 

På 1600-talet sändes en son för att studera till Kungliga Akademien i Åbo. Han gav sitt efternamn en latinsk touch: Laureus. Åbo var Finlands huvudstad, Finland Sveriges östra rikshalva och tjänstemannaspråket svenska. Själv bytte han också språk tillbaka till svenska. 

En son flyttade ut till Merimasku och köpte en gård där. Traktens språk var finska. Släkten blev åter finskspråkig. 

På 1800-talet flyttade en senare ättling till Pargas i den svenskspråkiga åboländska skärgården. Än en gång bytte språket tillbaka till svenska och namnet fick den svenska formen Laurén.

I Sverige stöter jag med jämna mellanrum på uppfattningar om finlandssvenskarna som någon slags kolonial kvarleva. Detta trots att Finland saknar en historia av kolonialism. Finland var en integrerad del av Sverige i sjuhundra år och vår gemensamma tryckfrihetslag – världens äldsta – var till stor del ett resultat av finländarna Peter Forsskål och Anders Chydenius arbete. Min pappas släkt har bytt språk sammanlagt fyra gånger under sin historia, ett exempel på hur språkgrupperna i Finland aldrig har varit åtskilda från varandra. Vi har gått in och ut i varandra i ett ständigt växelspel. 

Släkten Laurén var politiskt aktiv. När det finländska storfurstendömet år 1899 sände en femhundramannadelegation till Sankt Petersburg deltog min farfarsfarfar, Johan Wilhelm Laurén. Delegationen ville vädja till tsaren att stoppa förryskningspolitiken i Finland. Men tsaren Nikolaj II ville inte ens träffa dem och de fick vända hem med oförrättat ärende.

Åtta år senare, i december 1907 passerade Lenin min hemstad Pargas. Han fick skida från ö till ö i väntan på att isarna skulle bära för att han skulle kunna ta sig ut till Stockholmsbåten Bore. Isarna var svaga och Lenin lär ha varit skräckslagen. Varje gång jag hör den historien tänker jag på vilket lyckligt land Ryssland kunde ha blivit om Lenin hade gått ner sig någonstans utanför min hemö.

Möjligen hade inte Finland blivit lika lyckligt.

År 1917 störtade ryska revolutionen det gamla tsarväldet och i strömvirvlarna lyckades Finland bryta sig loss. Nästa år inleddes det blodigaste inbördeskriget i modern nordisk historia. 

När det hade avslutats var Finland var ett fattigt, splittrat land – men Finland ville leva. Att Finland överlevde var ett resultat av stor tur. Men också tack vare en förmåga att i avgörande stunder samla sig över klass- och språkgränser. 

I dagens splittrade samhällen talas det mycket om att varje människa kan välja sin identitet. Det är en tanke vars strömlinjeform alltid väcker frågor i mig. Människans konturer är ju taggiga, precis som de flesta länders och samhällen historia är det. Alla goda samhällen bygger i grunden på en premiss: att man ibland måste kunna lägga sina personliga preferenser åt sidan och välja att tillhöra en gemenskap, fast den är full av individer som man inte har så mycket gemensamt med. 

Själv kallar jag mig finländare, finlandssvensk och finne, mitt modersmål är svenska och att kunna finska är en självklarhet. Allt är en del av mig. 

De här sakerna tänker jag ofta på när jag reser i före detta sovjetländer och stöter på människor med absolut krav på nationell renhet. Det går aldrig att förklara för dem vem jag är. De vägrar förstå att jag kan tala svenska och samtidigt kalla mig finländare, att jag aldrig har känt mig svensk men har ett naturligt och nära förhållande till Sverige. Att min identitet bygger på att inkludera och inte exkludera.

Om min mormor och morfar hade någon identitet, så var det antagligen arbetet. 

För några år sedan började min kusin rusta upp en sommarstuga som morfar hade byggt på 1980-talet. Det var det sista huset han byggde innan han några år senare föll av ett hölass, bröt nacken och totalförlamades. Stugan hade stått övergiven i trettio år och det var oklart i vilket skick den skulle vara.

Den var i utmärkt skick. Virket var friskt. Morfars hantverksskicklighet syntes i varje vinkel. Och det viktigaste av allt: bastun fungerade perfekt. 

När jag åkte ut och hälsade på min kusin visade han mig en hammare han hittat. De var oppas. (Så kallades morfar av barnbarnen.)

– Det här var den sista hammaren oppa använde innan han föll av hölasset, sade han. Jag tänker rama in den.

I sommar ska vi bada i oppas bastu. Och hammaren kommer att vara upphängd på hedersplatsen i lidret.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.