Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/anna-lena-lauren-nar-jag-laser-om-gunnar-bjorlings-trangmal-gar-tankarna-till-katarina-frostenson/

Kultur

Anna-Lena Laurén: När jag läser om Gunnar Björlings trångmål går tankarna till Katarina Frostenson

Gunnar Björling 1960. Foto: PB

Helsingforsprofet, borgare, frälsare och geni. Den svenska poesins förnyare. Många är epiteten som förknippas med Gunnar Björling, ledande finlandssvensk modernist som nu äntligen har fått en fyllig biografi.

Rätta artikel

Jag läser den nya biografin om Gunnar Björling - ”Mitt språk är ej i orden” - och frustar för mig själv. Streckar under med blyertspenna, antecknar i marginalen. Borgare, frälsare och geni, växelryttare, Helsingforsprofet, dadaist – och en av de största av de finlandssvenska modernisterna. Kanske den största.

För mig har Björling visserligen alltid hamnat på andra plats efter Edith Södergran. Också de andra stora modernistnamnen som Elmer Diktonius och Henry Parland har jag haft ett närmare förhållande till. Björling har jag läst, men ofta irriterat mig på. Han är en undanglidande sprattelgubbe med sitt konstiga, kantiga språk, som han målmedvetet renodlade. Men det är också just de här egenskaperna som gjorde honom till den han var, en poet i sin egen rätt, en konstnär med en integritet som var absolut. 

I forskarvärlden är det många som håller honom som den allra största. Hans språk liknar ingen annans. Elementen av underliggande komik är mästerliga. Man anar ofta ett grinande anlete i hans dikter.

 

Humoristiskt är livet, för allvarligt för att tas sentimentalt. Men möjligt. Patos-stort. Groteskt!

Som Gud

(Korset och löftet, 1925)

 

Den finlandssvenska litteraturvetaren Fredrik Hertzberg är en av samtidens mest framstående experter på Björling. Hans bok ”Mitt språk är ej i orden”, som i fjol kom ut på Appell förlag och Svenska litteratursällskapet i Finland, är den första stora biografin om Björling. Jag slukar den.

Gunnar Björling (1877-1960) föddes i ett ryskt storfurstendöme och dog i den självständiga demokratin Finland, efter att ha bevittnat tre krig. Hertzberg beskriver en poet som var borgerlig och utfattig, tysksinnad och antinazist, en författare väckte skandaler med sina dikter men förde sig med gammaldags sirlighet i sociala sammanhang.

I inbördeskriget stödde han de vita, något som väckte viss uppmärksamhet bland samtida svenska arbetarförfattare. Björling var både antinazist och antibolsjevik. Hans motvilja mot auktoritära system var instinktiv.

Björling var också växelryttare, vilket betydde att han levde på dåtidens motsvarighet till vip-lån - kortfristiga lån till hög ränta. För att kunna finansiera återbetalningen var Björling tvungen att ta ett nytt lån. Ränta växte på ränta och Björling var ständigt utan pengar.

 

Ack, vad med brännvin

när ej pengar

när ej pengar

vad med brännvin

brännvin

ack, vad med brännvin?

 

skrev han i ett brev under mellankrigstiden 1940.

Att läsa om Björlings finansiella trångmål är en nyttig lektion i författarens livsvillkor. Medan jag läser går tankarna flera gånger till skandalen kring Katarina Frostensons pension, som hon lyckades utverka av Svenska Akademien. Björling var hänvisad till att skriva tiggarbrev till mecenater och ansöka om snålt tilltagna stipendier. 

Gunnar Björling skrev dikter som refuserades gång på gång. Däremellan rände han runt i bekantkretsen för att få motvilliga vänner att skriva på hans växlar. Han älskade att sitta på Helsingforscaféer och omgav sig med en stor grupp finlandssvenska och finska intellektuella. Boken är en grundlig genomgång av den finlandssvenska intelligentian under 1920-, 30- och 40-talet. De här kretsarna gästades ofta av svenska författare, som uppfattade Björling som oerhört excentrisk och begåvad, behjärtansvärd och besynnerlig.

Gunnar Björling var homosexuell under en tid då homosexuella relationer var förbjudna i lag. Han kunde aldrig leva ut sin sexualitet offentligt, och hans olyckliga kärlekar finns beskrivna på flera ställen i boken. I sina dikter skildrar Björling ibland indirekt sin belägenhet och utsatthet. 

 

Har du mod att stå vid min sida? det larmar omkring. Har mod? när jag felar och jäktas och stupar, har du mod för min skuld, och att räcka mig vatten? 

(Debutboken ”Vilande dag”, 1922)

 

Jag läser. Det skär i hjärtat.

Samtidigt känner jag mig så underbart upplyft av denna bok. Av tidsskildringen, av framåtandan, av egensinnigheten, av Björlings absoluta solidaritet med litteraturen och hans starka integritet mot både den fascistiska Lapporörelsen och bolsjevikerna. 

Det är hoppfullt i tider av nationalism och småskurenhet att för några timmar slå sig ner i Björlings minimala, inrökta och troligen ganska illaluktande källarrum i Brunnsparken, täckt med böcker, urklipp och anteckningar från golv till tak. År 1944 gick det för evigt upp i rök i de sovjetiska bombningarna av Helsingfors. Men Björlings ord lever.