Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/anna-lena-lauren-tintins-sovjetunionen-stamde-ratt-val-med-verkligheten/

Kultur

Anna-Lena Laurén: Tintins Sovjetunionen stämde rätt väl med verkligheten

Första delen av ”Tintin i Sovjet” trycktes i Le vingtième siècle den 10 januari 1929 och gavs ut som seriealbum året därpå.
Första delen av ”Tintin i Sovjet” trycktes i Le vingtième siècle den 10 januari 1929 och gavs ut som seriealbum året därpå. Foto: Yves Logghe/AP

Hergé hade aldrig satt sin fot i Sovjetunionen när han lät sin i dag 90-årsjubilerande seriehjälte besöka landet. Ändå träffade ”Tintin i Sovjet” helt rätt i sin skildring av bolsjevismens väsen.

Anna-Lena Laurén
Rätta artikel

Mina föräldrar ansåg att serietidningar inte var riktig litteratur. Vi prenumererade aldrig på några, men som tur var kunde jag läsa Kalle Anka hos mina kusiner.

Och så fanns biblioteket. Jag dammsög det på Lucky Luke, Asterix och Tintin.

Jag älskade dem. Språket, världarna som öppnades. Serietidningarna lärde mig hur man kan använda ironi och överdrifter som konstnärligt verktyg. När jag flyttade till Frankrike, serietidningarnas förlovade land, lärde jag mig franska genom att läsa serien ”Jim et ses copains” (fyllda med slang, könsstereotyper, sex och alkohol). 

Också Tintin är en serie fylld av stereotyper. Hans skildring av Kongo har med rätta kritiserats för rasism. Var Tintin än rör sig har han aldrig några problem med att lura folk på löpande band.

Som barn var min stora favorit i Tintin kapten Haddock och hans rika fatabur av svordomar. Huvudpersonen själv uppfattade jag som ganska tråkig och präktig. Han hade ingen betydelse för mitt yrkesval som journalist – att han skrev i tidningar märkte jag inte ens.

”Tintin i Sovjet” är ett fascinerande exempel på serietidningens överlägsenhet när det gäller att beskriva en diktatur

När jag gör en sökning på nätet visar det sig mycket riktigt att det bara finns ett enda dokumenterat fall där Tintin skickar hem en artikel. Det är i ”Tintin i Sovjet”, där han jagas av tjekister, förhörs av folkkommissarier och ställs upp inför en exekutionspluton.

För övrigt behöver Tintin inte göra något alls. Äventyren och storyerna kommer till honom utan att han behöver anstränga sig ett enda dugg. Efter tjugo år i branschen kan jag bara uttrycka min djupa avundsjuka.

Tintin gör aldrig någon research, inga intervjuer och han behöver inte ens sända hem några jobb. Jag undrar vad DN:s utrikesredaktion skulle säga om jag föreslog att jag ska omforma mitt jobb enligt Tintins riktlinjer.

– Jag åker till Långtbortistan och så ser vi vad som händer.

– Vem ska du träffa? Vinkel? Ingress?

– Ingen aning. Jag blir säkert anfallen av grobianer som jag sedan springer undan. Jag kanske skriver något när jag kommer hem.

”Tintin i Sovjet” kom ut 1930 och var ett beställningsarbete av Norbert Wallez, chefredaktör med högersympatier för den belgiska tidningen Le vingtième siècle. Hergé, som aldrig hade varit i Sovjetunionen, satte ihop serien på basis av en bok skriven av en belgisk diplomat. 

Det låter inte som någon bra utgångspunkt. Men resultatet är strålande. ”Tintin i Sovjet” är ett fascinerande exempel på serietidningens överlägsenhet när det gäller att beskriva en diktatur, hur en auktoritär stat odlar egenskaper som  frånvaro av finess och en oemotståndligt komisk enkelspårighet. Och den isande undertonen då han ställs inför en exekutionspluton – vars ammunition han har bytt ut till kulor i papier-maché – är en mycket exakt skildring av bolsjevismens väsen.