Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 04:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/anna-sjovall-jag-blir-galen-over-storstadsperspektivet-i-scenkonstdebatten/

Kultur

Anna Sjövall: Jag blir galen över storstadsperspektivet i scenkonstdebatten

Bild 1 av 2 Anna Sjövall, vd och konstnärlig ledare på Teater Halland.
Foto: Malin Arnesson
Bild 2 av 2 Ur Teater Hallands spelaktuella ”Girls like that” av Evan Placey, i regi av Melanie Mederlind.
Foto: Malin Arnesson

Teatern tänker även utanför Stockholms tullar och är dessutom viktig för väldigt många människor ute i landet. Varför märks det inte i scenkonstdebatten? undrar Anna Sjövall, vd och konstnärlig ledare på Teater Halland.

Tack, Johan Hilton, för att du lyfter frågan om teaterns plats i samtiden (DN 26/9). Jag och mina kollegor på teatrarna utanför storstäderna för ett ständigt pågående samtal om det här, men vi gör det i rum som mediers kulturchefer och recensenter sällan hittar till. 

Vi gör det i turnébilen, till sockerkakan i bygdegården och medan vi flyttar undan stolarna i klassrummet. Vi gör det när vi möter bambatanter, arkitekter och bibliotekarier och med hjälp av färgfilosofi försöker komma fram till vem som är bäst på jobbet i Halland. Vi gör det när vi med pjäsen ”Troll i utkanten av samhället”, tillsammans med åttaåringar, undersöker girighet i en nerlagd Hemköpsbutik i Färjelanda, eller när vi placerar ut en fraktcontainer på Saabs parkering i Trollhättan och löser Spykers konkurshot utifrån Västra Götalandsregionens visionsdokument Det goda livet.

Läs mer. America Vera-Zavala: Den magiska teatern måste bygga broar till andra 

Jag har de senaste veckorna med stort intresse följt debatten i DN, men håller på att bli galen över att perspektivet nästan uteslutande är stockholmskt. Vi gör teater på andra platser. Och vi tänker. Även utanför tullarna.

Jag tänker mycket på publiken. På hur alla de som inte känner sig självklara i samhället, ska våga ta plats och känna sig självklara på teatern. Jag håller inte med Stefan Larsson om att vi spelar efter politiska direktiv och pålagor för att rättfärdiga vår existens (DN 2/10). Inte än. Däremot tänker jag att vi på allvar behöver reflektera kring hur vi blir relevanta för vår publik. För om vi inte på riktigt bjuder in och lyssnar, så kommer somliga snart att rösta bort oss och public service och det fria rättsväsendet, så att vi alla sjunker ner i en gemensam polsk gyttja.

Jag tänker också på vikten av att sätta sig själv på spel. Det kan handla om att på riktigt våga möta publiken, om att osäkra rummet, eller att ge sig själv en uppgift som är lite för svår, att välja texter som är större än oss själva. För när vi gör det, tvingas vi ut i något vi inte varit i förut och då uppstår saker som vi aldrig kunnat planera. Det är då det blir roligt och det är då vi tänjer på gränserna och förflyttar våra positioner. 

Läs mer. Björn Sandmark: Också teatrarna kämpar för sin överlevnad i en värld som brinner 

Men för att våga göra det, krävs att arbetsplatsen har strukturer som tillåter det, att det är öppet, prestigelöst och snällt i repsalen. Suzanne Osten talar om att laborativt undersökande kaos kräver rum av tillit (DN 2/10). Kanske är det tilliten som finns mellan skådespelarna och den unga publiken, eller tilliten att våga göra det vi inte gjort förut, som gör att scenkonstens förnyelse är djärvast på barn- och ungdomsscenerna, som Farnaz Arbabi skriver (DN 7/10). 

Jag tänker på rummen och kompositionen. Precis som Lars-Åke Thessman (DN 9/10), så älskar jag Bente Lykke Møller och det visuella språk hon skapar tillsammans med regissörerna. Men just nu försöker jag också älska 6x4 meter, ljusa golv och kort byggtid. Vi jobbar utifrån olika förutsättningar och måste välja olika medel för att komma in under huden på de som tittar. 

Länsteatrarnas små scener, bygdegårdar och klassrum är långt ifrån Dramatens stora scen och byggda för ett annat samhälle, fjärran från det 1700-tal när Gustav III:s byggde sina kulturpalats, själv skrev pjäser, regisserade och spelade huvudrollen. 

Läs mer. Björn Wiman: När teatern kommer fram har ”debatten” redan dragit vidare 

Dramatens rum kommer säkert att förändras framöver. Visserligen skriver och regisserar Mattias Andersson, (och spelade förr), men han är, till skillnad från Gustav III, knappast kung och han kommer att lyckas med något som den gamle diktatorn aldrig intresserade sig för, att lyssna på publiken.

Klockan 12, 10 februari 2018, såg 2.500 personer Harold Pinters ”Presskonferensen” framföras samtidigt i 23 städer, på 23 olika teatrar, från Malmö i söder till Luleå i norr. Efteråt samtalade man om konstens plats i demokratin. Samma år hade Svensk Scenkonsts medlemsinstitutioner tio miljoner besökare. Det är fler än alla som går på fotboll och ishockey tillsammans. Det visar att scenkonsten är viktig för väldigt många människor ute i landet. Och det borde väl märkas på våra kultursidor?