Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Anne Holt: Så blev Sverige ett land att skämmas över

I den norska politiska debatten framhålls Sverige som ett varnande exempel över ett urartat samhällsbygge. Anne Holt närstuderar en Norgehistoria med apokalyptiska drag.

När den svenske statsministern Stefan Löfven besökte Arbeiderpartiets landsmöte i april blev han tillfrågad om sin reaktion på det i Norge mycket vanliga begreppet ”det svenska tillståndet”. Löfven hade aldrig hört det, påstod han.

Det var ett häpnadsväckande svar. Om man från en norsk dator söker på ”det svenska tillståndet” får man nämligen 323 000 träffar. Begreppet är inte nytt. Redan under tidigt 90-tal användes det från talarstolen i Stortinget. Den gången rörde det sig om det stora antalet bosniska flyktingar som sökte sig till Norge efter krigsutbrottet på Balkan. Norge måste ögonblickligen införa visumtvång, krävde representanten från Høyre, eftersom vårt land annars skulle hamna i ”det svenska tillståndet”. Ett begrepp hade myntats.

”Det svenska tillståndet” handlar inte om att Sverige enligt de flesta undersökningar är ett av världens bästa länder att leva i, både vad gäller jämlikhet, välstånd, välfärd, hbtq-rättigheter, barns ställning, BNP per capita och oerhört mycket annat. ”Det svenska tillståndet” handlar heller inte om idrott, kultur, Nobelpriset, midsommar eller Stockholms skärgård.

Tvärtom. ”Det svenska tillståndet” är ett skällsord. Det står för en invandring bortom all kontroll, med en påföljande ödeläggelse av folkhemmet. Spridda försök att nyansera bilden av Sverige som en självdestruktiv nation på väg mot avgrunden tycks inte hjälpa det minsta. I takt med att invandringskritiska och invandringsfientliga åsiktsyttringar blir allt mer rumsrena blir den norska bilden av Sverige allt mörkare för varje månad som går. Sociala medier öppnar för ett nytt slags premissleverantörer, samtidigt som det traditionella redaktörsansvaret försvagas. Gilla-och-dela-kulturen, särskilt på Facebook, har blivit en arena för yttranden som är så fria att de inte låter sig stoppas av något. I alla fall inte av att de är osanna.

Idén att använda Sverige i skrämselsyfte uppstod alltså för att hålla bosnierna borta från Norge i början av 90-talet.

Som exempel kan nämnas den norska sajten och ”tankesmedjan” Human Rights Service (som för övrigt erhåller statligt stöd). Själva kallar de sig invandringskritiska. Själv skulle jag ha använt ett starkare ord. Från att för bara några år sedan ha varit en relativt obetydlig arena med en liten målgrupp har de tagit allt större kliv in i den norska offentligheten. Analyser visar att redaktionens artiklar hör till de mest delade i sociala medier. Det är också den enda anledningen att nämna en sak därifrån. Under rubriken ”Invandringen tar livet av Sverige” (rights.no 27/1) kan man bland annat läsa: ”Att följa utvecklingen i Sverige är som en utomkroppslig upplevelse. Det går så fort i fel riktning att man nästan tappar andan.”

Lägg märke till att artikeln är skriven långt efter att Sverige, till följd av den våldsamma flyktingtillströmningen särskilt under hösten 2015, lade om sin invandringspolitik. Nu är de svenska reglerna ungefär som de norska, utan att det tycks ha någon inverkan på domedagsskildringarna av vårt grannland.

Fremskrittspartiet har suttit med regeringsmakt i snart fyra år. De har statsrådsposter på för invandringspolitiken mycket viktiga områden – både justitieministern och invandrings- och integrationsministern är från Fremskrittspartiet. Den sistnämnda, Sylvi Listhaug, är så vettskrämd över hur man har det i Sverige att hon nyligen avslutade sitt tal på landsmötet med ett löfte: ”Vi får aldrig acceptera det svenska tillståndet i Norge. Därför ska Fremkskrittspartiet vinna valet!” Uttalandet följdes av en varm applåd, enligt Dagens Næringsliv (6/5).

Norges tredje största parti ska alltså ha som sitt huvudbudskap i valrörelsen till Stortingsvalet i september att förhindra ”det svenska tillståndet” i Norge. Minister Listhaug hade för övrigt också lyckats få in Stefan Löfvens besök i Norge i sitt tal: ”Han visste inte vad det svenska tillståndet var”, sa hon från talarstolen innan hon fortsatte: ”Och jag tror att det är ganska otroligt att han inte har fattat att det har skapats ghetton i Sverige, där polisen attackeras när den går in, där det sker knarkhandel, kriminalitet och där folk lever vid sidan av samhället (...) Hade jag varit Stefan Löfven hade jag stannat hemma för att ta bringa reda i galenskapen.”

Om vi lämnar dem som har en tydlig politisk agenda och går över till en yrkesgrupp som inte borde ha det, journalisterna, ser vi att begreppet ”det svenska tillståndet” på allvar har bitit sig fast. Public service-kanalen NRK sände i mars i år ett större nyhetsinslag om utvecklingen av gängkriminalitet i Oslos östra förorter. I dessa stadsdelar finns en större andel utomeuropeiska invandrare än på andra håll i staden. Inslaget var slarvigt och överdramatiserat men det var i varje fall långt! Ingressen till nätversionen (nrk.no 11/3) avslutas på följande sätt: ”Nu fruktar föräldrar och ungdomar för ’det svenska tillståndet’ i östra Oslo.” I både artikeln och inslaget tecknas en oerhört mörk bild av vissa stadsdelar, en bild som dock under de följande dagarna smulades sönder och samman på basis av tillgänglig kunskap, forskning och statistik. Framställningen stämde helt enkelt inte med verkligheten.

Och här är det på sin plats med ett erkännande. Jag såg själv inslaget när det sändes. Efter några sekunder slog det mig med kraft: ”Journalisten vill frammana bilden av det svenska tillståndet i Oslo!” Uttrycket ”det svenska tillståndet” har alltså ätit sig in i allas vårt medvetande, även hos oss som ifrågasätter dess berättigande.

Sverige står självklart inför utmaningar till följd av sin historiskt sett liberala invandringspolitik. Ingen kan blunda för att landet har misslyckats på flera områden i integrationsarbetet, vilket i den norska offentligheten gärna exemplifieras med platser som Rinkeby och Rosengård. Sverige har utan tvivel större utmaningar än Norge, bland annat eftersom man har låtit många fler komma in. Det missvisande med att prata om ”det svenska tillståndet” ligger alltså inte i att den svenska invandrings- och integrationspolitiken på något sätt skulle vara perfekt, utan i att begreppet generaliserar utifrån en selektiv och uteslutande negativ kunskap. Man håller upp en bild tagen med förstoringsglas och hävdar att det handlar om ett flygfoto. Och blir trodd.

På så sätt blir berättelsen om två små ord ett sällsynt gott exempel på att språk är makt och att makt är språk. ”Det svenska tillståndet” uppstod som ett politiskt vapen mot en liberal invandringspolitik och blev med tiden också ett mycket effektivt sådant. Att skapa en vrångbild av vårt grannland har bidragit till att göra vår egen invandringspolitik allt mindre human, allt mer instrumentell. Det talas på allvar om att avskaffa asylbegreppet. Det hymlas inte längre om att flykting- och invandringspolitikens viktigaste uppgift är att vi måste tänka på oss själva. Se om vårt eget hus.

De bland oss som anser att vi även fortsättningsvis måste hjälpa flyktingar för att det är det enda rätta och anständiga, vi marginaliseras. Vi är naiva snällister, hånflinas det, och inte längre bara från djupet av internet. Detta är regeringens politik. Integrationsministerns egen inställning är att invandrarna skrämmer henne. De gör henne orolig för sina barns framtid, hävdar hon. Se bara på Sverige, hörs det från parnassen, och därmed är diskussionen i praktiken slut.

Norge, Sverige och resten av Europa står inför svåra uppgifter när det gäller flyktingar under de närmaste åren. Om vi just nu är inne i en tid då gränserna i det närmaste är stängda så kan vi lära av historien att det förr eller senare blir omöjligt att stänga alla ute. Eftersom Europa uppenbart måste enas om att finna framtida lösningar bör vi lära av varandras erfarenheter. De goda och de dåliga. Men då den norska högern har fått med sig opinionen på att Sverige har diskvalificerat sig från att bidra blir detta oerhört mycket svårare. Det är beklagligt. För flyktingarna, förstås, men också för oss norrmän.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen. Idén att använda Sverige i skrämselsyfte uppstod alltså för att hålla bosnierna borta från Norge i början av 90-talet. Hur gick det då för denna grupp? De fick stanna kvar, vilket de allra flesta gjorde och de är i dag suveräna segrare i integrationen. Norska bosnier – det finns runt 14 000 – har högre utbildning på universitets- och högskolenivå är befolkningen i allmänhet. Det blev inget ”svenskt tillstånd” i Norge, de dystra spådomarna till trots.

Det verkligt tragikomiska är: Det blev det inte i Sverige heller. Varken då eller nu.

Anne Holt

författare och bosatt i Oslo

Övers. från norska: Björn Wiman

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.